LITE LÅNAT...

...av sonen.

(vid Matterhorn)

Eftersom mina egna fantastiskt intressanta resor för tillfället kan begränsas till bilresor mellan hemmet och jobbet, så tänkte jag bjuda på en lånad bild.

Sonen, som stack iväg på interrail/cykel-semester för en tid sedan har landat på finsk mark igen.

Denna gång valde han att resa ensam, vilket kanske är något överraskande, eftersom han är kanske den mest sociala varelse som finns. Han har liksom inte riktigt ärvt min ensamvarg-gen som jag talade om i förra inlägget...Eller kanske ändå lite?

Han började med ett besök i Lockstedter lager i Tyskland där hans farmorsfar i tidernas begynnelse fick sin jägarutbildning. Mer om Lockstedter lager kan du läsa här.

(på finska)

Om jägarrörelsen, om Finlands historia för snart hundra år sedan och vad som ledde till att just denna farmorsfar i smyg skidade över havet en svart vinternatt för att få sin 

militärutbildning i tysthet kan du läsa om här.

(på svenska)

Efter det var det Hamburg, Amsterdam, Luxenburg som stod i turen.

Vidare till Geneve och sedan mot Italien och så hem.

I morgon tänker jag bänka mig bekvämt i soffan och få en utförlig (okej, okej, en mamma-sencurerad....;)) version av resan. 

Inte för att det kommer att lindra min egen lust att ge mig iväg eller minska min oro i kroppen som skriker ut att resorna mellan jobb och hem kanske inte är helt tillräckliga att 

tillfredsställa en  reselängtan.

Hm...borde hitta på nåt!

Kanske.

TILL SKOGS...

...nu blev längtan övermäktig. 

Bara att ge efter och packa bilen för att köra ner till havet, till skogen.

I morgon.

Mitt jobb är sådant att jag träffar människor hela tiden. Nya ansikten, nya berättelser, nya situationer för nya människor. Bekanta handslag, livsöden man känner till. Dem man blivit bekanta med. Dem man känner blandat med de man träffar första gången.

Unga, gamla, medelålders.

Låg som hög.

Och allt där emellan.

Vi pratar, diskuterar, förhandlar, söker lösningar, fixar, hjälper. Så gott det går.

Och jag älskar dessa möten med alla dessa människor. Har svårt att tänka mig 

att jag skulle kunna jobba med något annat, utan alla dessa 

möten med människor.

Det är alldagliga ärenden, ibland är det är djup sorg, ibland är det är yster glädje.

Jag möter hela skalan av vad man kan möta i livet. 

Och får faktiskt lön för det.

Och trivs med det.

Även om jag kan morra över fullbokad kalender, överfyllt arbetsbord och frustationen över att inte hinna med allt man borde - och vill - så skulle jag inte vilja vara utan dessa möten med dessa människor i olika skeden av sina liv.

Det ger mig nog mer än det tar. 

Men det har en liten avigsida.

Ibland har jag förbrukat slut hela mitt sociala kapital när vi kommer till fritiden.

Jag blir en riktig ensamvarg när det nalkas veckoslut.

Riktigt, riktigt fullblodsensamvarg.

Där andra ger sig ut i vimlet och minglar till höger och vänster när fredagskvällen nalkas, så har jag redan förbrukat hela mitt sociala kapital för den veckan, alla ord är använda både en och annan gång och mitt behov av tystnad gör sig rysligt påmint. 

I synnerhet efter en vecka till brädden fylld av dessa möten, av dessa samtal, både face-to-face och i telefon, så blir längtan ut till tystnaden, till skogen, till havets öppna landskap nästan fysisk.

Det blir som ett sug i min själ att få vara tyst, för mig själv, bara umgås med dem som känner mig så väl att de vet att min tystnad inte är annat än ett eko av att orden tagit slut - för stunden.

Efter en god natts sömn vid vidöppet fönster ut mot havet där spetsgardinernas tysta rassel är det enda ljudet som hörs mot den nattsvarta augustihimmeln brukar jag vakna med ett litet ordförråd i alla fall.

Det brukar bestå av:

- Frukost? Nån?

Mot kvällskvisten brukar jag lyckats samla ihop lite fler ord:

- Middag? Nån? Nu?

Bjuder man mig på ett glas rött vid detta skede finns det en risk att mina ord rentav skenar iväg:

- Bastu? Nån?

- Nattsim? Nån?

- Monopol? Nån?

- Tramsig film? Nån?

Och...oj, jisses vad jag ändå kan längta ut till skogs ibland.

Till doften av tallbarr och tång.

Till mörknet och tystnaden.

Och det är precis vad jag tänker unna mig efter morgondagens arbetspass:

Störsssta möööjliga tyssssssstnad i sammmmetslen augustinatt.

ATT BITA...

...i det sura äpplet.

Jag borde städa upp. Få de sista flyttlådorna upp-packade (jo det finns några kvar vars innehåll inte riktigt hittat sin plats. Tvivlar på att de någonsin kommer att göra det...) Har samlat högar som skall till loppis. Kläder, pynt, onödiga ting.

Ting som kanske aldrig riktigt ens haft sin plats. Inte hos mig.

Egentligen.

De har bara varit på besök liksom, och nu är det dags för dem att hitta en ny plats - hos någon annan.

Samma gäller bloggen :)

Den borde också städas upp. 

På samma sätt som att föra inredning och ointressanta kläder till loppis borde bloggen städas upp på ting som inte längre är aktuella. 

Dags att bita i det sura äpplet med andra ord, kavla upp ärmarna och börja jobba.

Loppisbordet är redan reserverat, och innan vi skriver september skall bloggen vara städad.

Har jag tänkt.

Det blir knappast några stora strategiska förändringar. Det är jag alldeles för bekväm (läs lat) för. Varken på bloggen eller i inredningen eller i livet i stort. Det är bara rätt 

skönt att städa upp lite smått emellanåt.

Lämna ifrån sig det som gjort sitt.

Dags för det nu.

Sedan när jag röjt upp skall jag ta er på en rundtur här hos mig.

Jap, så har jag tänkt det...;)

VISSET...

...och ändå inte.

Jag blir lite vemodig när årstider ändrar. Det blir som om längtan efter det nya kolliderar med saknaden av det man lämnar bakom sig och bildar en smak, en känsla som lite skär sig.

Inte sött, inte salt. Knappast besk och absolut inte sur.

Men en liten disharmoni i alla fall.

Sommar flyter sakta över till höst. Man känner att man borde starta om, lite som nyår. 

Skolorna börjar, en ny hösttermin.

På jobbet startar man också om. Alla är tillbaka från sina semestrar och plötsligt skall det maskineriet gå på fulla varv igen.

Vi förväntas ha tankat energi under sommaren för hela resten av året.

Med god tur har vi gjort det. 

Något som däremot inte är så fullt av energi är våra naturresurser.

Idag är nämligen den dag, då man beräknat att vi förbrukat årstillgångarna av naturresurser.

Härifrån och framåt förbrukar vi mer än det finns att ta av. Vi lånar av...

...lever på lån...ja av vem då?

Våra barn? Barnbarn?

Få är de mammor, pappor, mormödrar eller farfädrar som utan att blinka skulle gå och tulla på ungarnas spargrispengar.

Fast det hur skulle knipa innan lönedagen.

Men när det gäller vår natur är det andra regler som gäller - eller?

Och det känns lite visset faktiskt.

Riktigt visset!

SOMMAREN SISTA...(?)

...och en av sommarens riktigt få, riktigt varma dagar vaknade vi till på lördag.

Vad gör man? 

Fixar de där can't wait-undan i hiskelig fart för att sedan slänga ner handdukar och dra ner till stranden.

Solen gassade och värmde sanden sådär underbart varm att den bara inbjuder att gräva ner tårna i den och blunda mot solen och önska att värmen skulle stanna kvar som ett minne på huden långt in på hösten. 

Jag hoppas kunna ha kvar känslan av detta. 

Men har man det, stannar det?

Satt där på stranden och försökte förnimma motsatsen.

Hur en riktigt kall morgon känns när man drar in luften genom näsborrarna.

Hur känns det att frysa om fötterna.

Man vet att man upplevt det många, många gånger. Men det gick inte att fantisera hur det ändå är.

När det är kallt.

Valde att strunta i mina vintertankar och göra sonen och kompis sällskap i vattnet.

I vattnet kändes sommaren inte riktigt lika närvarande längre.

Vattnet har inte denna sommar hunnit bli riktigt så varmt som man hunnit vänja sig med de senaste åren. Men skönt var det ändå.

Och solen gassade, så där som den inte gjort så många dagar denna sommar.

En dag att ta med sig bland sommarminnen.

De där som man hoppeligen kan plocka fram som motvikt mot rimfrost i näshåren.

Tänk om man då kunde sticka ner sina isiga tår i en solvarm sand?