EN HELT VANLIG TORSDAG...

...hos min kollega städas det alltid på torsdag. Alltid, varje torsdag.

Det skall vara städat och fint till fredagen.

Jag tycker det låter som en hemskt bra plan, en fin idé och en avundsvärd mängd kurage.

Jag kan inte påstå att det skulle hända speciellt ofta hos oss...

...att jag skulle hålla fast vid en speciell städdag. Fast jag borde.

Jag städar på måndagar, för att jag varit på vift på veckoslutet, jag städar på lördagar för att jag har tid då - om jag är hemma, jag städar på onsdagar för att jag inte står ut med att vänta till lördag och jag städar på fredagar för att jag haft annat "viktigare" för mig under veckans andra kvällar och hela hemmet ropar efter en respirator...

Just denna torsdagskväll hade jag faktiskt planerat in en städning.

Veckoslutet gick i resans tecken, så var det Valborg och då rymde vi till stugan, på onsdagkväll jobbade jag sent, och tyckte onekligen när jag landat hemma att soffans fluffiga kuddar hade en större dragningskraft på mig än dammsugaren och dammvippan någonsin kunde uppbringa!

Torsdag - då skall man städa - som min ordentliga kollega gör.

Men vad hände? 

Jag stannade vid butik nr 1 och köpte penseér. Och mylla. Och en hårföhn - fast det hör kanske inte egentligen hit?

Vid butik nr 2, en alldeles underbar växthusbutik gick jag lite bananas och roffade åt mig lavendel, mårbackapelargoner och jordrevor så det stod härliga till.

En stund senare ringer lillungen och låter som om han minst skulle gå en hungersdöd till mötes om han inte fick ett litet berg av fajitas just ikväll.

Jag var ju inte svårövertalad, inte  efter en lunch bestående av en hel del märkliga ingredienser som kocken i restaurangen gjort till något "nytt" som jag helst vill glömma.

Följaktligen drog min hemresa lite ut på tiden, med alla stop på vägen. Lillungen och jag gnällde i kapp över den urusla lunch vi behövt utstå medan vi skivade lök och tomater och njöt av hemlagad fajitas. 

Och så blev det så att jag (vi) struntade i det där med torsdagsstädning och laddade upp ett brädspel på köksbordet istället och tog en match medan lavendeldoften sakta spred sig i rummen.

Lillungen övade engelska verb på datorn, medan jag planterade om de nya Mårbackorna i större krukor för det vill pelargoner ha. 

Och så fick dammsugaren vila - även denna kväll.

Men i huset vilar en stillsam doft av lavendel.

Och det är nästan det samma som om man städat!

Inte sant?

HEMMA IGEN...

...efter besöket i St Petersburg.

Det är stort. Allt är stort.

På ett veckoslut hinner man bara skrapa på ytan. 

Efter ett besök i denna "sommarstuga" - Peter den stores sommarresidens - med en park på 800 hektar.

Efter promenader i staden, efter middagar som fick en att rulla omkring som en nöjd katt.

Efter att klättrat de 260 trappor upp till Isaks-kyrkans torn.

Efter att charmats av den otroligt vackra duvan i kupoltaket i Isaks-kyrkan. Efter att igen blivit en liten rese-erfarenhet rikare är jag redo att möta sommaren!

St Petersburg är verkligen värt ett besök. Man märker tydligt vilken stad som stått som förebild för Helsingfors arkitektur. Allt är bara väldigt, väldigt mycket större.

Och så plötsligt första maj; med sill och potatis och struvor och skumpa och grillat och serpentiner och ballonger och såpbubblor och varm sol vid havet med skogens sus i bakgrunden.

Stadsdamm byttes ut mot skäriluft.

Nu är det väntan på sommaren som räknas - borde bara få headern bytt...hehehehe.

För nu är nog våren här ändå - äntligen!

Lite prima!

TILL ÖSTERLAND...

...tänker jag nu styra min kosa för några dagar.

Tänkte besöka en lite "by" med anspråkslösa mängden invånare på knappa 5 miljoner.

Det är nästan lika många invånare som i hela Finland.

Tänkte besöka ett och annat museum där. 

Eller det kanske blir vid bara ett...

...Eremitaget i St Petersburg.

Och kanske jag inte ens hinner med en liten del av det.

Med sina 3 miljoner utställningsobjekt blir det, om man stannar vid varje objekt en minut....låt mig se....fem år och sju månader! Och det utan sov- och matpauser! Någon sade att det tar ca 12 år att gå igenom alla utställningsobjekt. Fast då får man åka hem och sova och äta emellan.

Vi talar stort här! 

Bara vinterpalatset har tusen salar. Och västerländsk konst finns utspridd i 120 av salarna 

Så om ni inte hör av mig på en tid, så....

...vet ni var jag fastnade...;)

TILL KOTTARNAS RIKE...

...det är dit vi styr kosan så fort det bara är möjligt.

Den där älskade lilla plats på jorden, där tystnad råder, där allt onödigt känns överlopps, och det oväsentliga ramlar av på vägen.

Äntligen, idag blev det lite småvarmt, och jag lade mig raklång på terassen i solen och bara lyssnade på tallarnas viskningar och de yrvakna småfåglarnas kvitter. 

Över havet hörs gässens skrän, svanarnas tunga vingslag och ejderns friande o-oo-ande.

Här är så mycket som det varit. Här sker förvandlingarna långsamt.

Martallens växtkraft är kanske inte den häftigaste i växtriket, och många av de vindpinade tallar som finns på havssidan av stugan har sett precis likandan ut de senaste tjugo åren.

Vilket i och för sig är ganska skönt.

Att någonting inte förändras - inte så fort i alla fall...

Vad som ändå sker varje vår - och ändå känns så förunderligt och nytt - är naturens uppvaknade. 

Låter som en plattityd, men visst är det något alldeles speciellt med vårens första humlesurr och vårens första fjärilsvingar som värmer sig i solen? Visst är det alldeles förunderligt att få vända sin näsa mot solen och uppleva den saknade värmen på huden?

Och ljuset. 

Och lugnet.

Som till och med får en överivrig terrier att sätta sig på berget och fundera. Eller fundera och fundera...men medge att det ser ut som om hon  n ä s t a n  gjorde det...

Och sedan kanske det bästa av allt.

I kottarnas rike kan man stöta på dem som på riktigt härskar i detta rike:

I riket där jag, vi, egentligen bara är gäster.

När jag stöter på dessa skogens kungligheter känner jag djup respekt och vördnad.

Och en sann glädje att få uppleva allt detta.

I Kottarnas Rike.

KAN KNAPPT VÄNTA...

...på att det kanske, kanske skulle eventuellt och möjligen smyga sig lite varmare luft hit till den bortglömda vinter- och vindpinade lilla plätt långt upp i norr som solen glömt att den borde ha haft på sin agenda en tid nu. Läste i förbifarten i en uppslagen tidning någonstans att det kanske, kanske skulle bli plusgrader som man kunde räkna i tiotal under weekenden. 

D e t  s k u l l e  v a r a  p å  t i d e n !

Känns lite ansträngt att plocka fram alla skinn, och tröjor och sockor som finns att hitta i stugans skrymslen för att försöka hålla kroppstemperaturen på en nivå som inte skulle likna ett förstadie till hypotermi.

Vadå...jo, jag är lite smågrå på att våren liksom drar så ut på tiden. I morse när jag körde till jobbet, och vindrutetorkarna fick jobba på som om de var lite småhysteriska. Molnen låg som en grå, otvättad, filt över alltsammans. 

Min kollega hälsar mig med ett glatt:

- Jaha, vad gjorde du under sommaren då? För nu är hösten här, så du borde ju ha hållit din semester redan!

Alltså, jag tycker alldeles rysligt mycket om mina kolleger. Alldeles rysligt.

Men det finns saker man inte skämtar om, liksom.

Inte när jag inom mig känner ett litet tvivel att jag kanske sovit lite för länge - kanske till och med så länge att det plötsligt är oktober när jag vaknade.

För just så kändes det i morse. 

Tre grader "varmt", dimma, ösregn, nakna träd, blanka gator, och en vind som piskar in regnet under paraplyet som kämpar som ett litet djur för att inte vikas åt fel håll.

En morgontrött själ kan faktiskt för en sekund TRO på att hon m i s s a t våren och sommaren.

Så trovärdig är våren i sin höstaktiga utstyrsel.

Men det lär ska vända nu.

Och jag kan knappt vänta!

Jag behöver så lite, bara ett litetlitet löfte om litelite varmare, litelite mer sol, litelite mer enligt kalendern aktuell årstid.

Tills dess bäddar jag ner mig i skinn och ylle, smuttar lite rött och sluter ögonen och drömmer mig bort till "the real spring".

Och ve och fasa om ingen väcker mig innan det blir oktober - på riktigt!

Lova att ni gör det!