ALLIUM SATIVUM...

...eller kanske det bästa som växer, som smakar - och luktar.
Älskade - och hatade - vitlök.

Jag hör till dem som älskar vitlök. Jag är in i min djupaste själ en vitlöksmänniska, och endast det kalla fakta att jag måste umgås med en massa människor i mitt jobb gör att jag kan hålla mig till måttliga mängder vitlök i min vardag. 

Finns det liksom något illa att säga om vitlök?
(Här får de som har nöjet att sova med mig inte svara...)

Tusentals års har den följt med oss - som krydda, som medicin, som förgyllare av mången maträtt.
Visste ni att man under 1800- talet blandade vitlök i franska viner för att skydda sig mot farsoter?
Så kraftig är vitlökens makt.

Vitlöken som förebygger plack i blodkärlen, förbättrar blodtrycket, minskar mängden farlig kolesterol, förebygger förkylningar och hosta. Den kan tom ha effekt vid astma. Den bygger upp vårt immunförsvar, den kan hjälpa till vid eksem. 
Det formligen vimlar av ämnen som har antioxiderande egenskaper i vitlök!
 Visste ni att vitlök höjer fettförbränningen genom att kroppstemperaturen ökar?
Och att färsk vitlök faktiskt reglerar vårt blodsocker så att söttsuget minskar?

Och så är det ju så vansinnigt gott.
Smakar gott, doftar gott, gör gott!

Till grönsaker, till kött, ja till det mesta faktiskt!

Fast det där med att röra ut vitlök i vinet - någonstans där går min gräns...

Men det finns liksom inget ont att säga om vitlök.
En till tre vitlöksklyftor borde vi smälla i oss. 
Dagligen. 
För att få ut allt det goda från denna underbara växt. 
Men inget säger att man inte kunde njuta av vitlöken i mindre doser också.
Då kanske man inte kan kamma in alla de goda egenskaper ovan som vitlöken besitter, men det är ju faktiskt också helt okej att njuta av vitlöken bara för den goda smakens skull också.

Och det tycker jag man kan unna sig.
En rejäl näve Allium sativum - för de goda sakernas skull!

SILL, CHOKLAD OCH...

...stuga.

Det är påsken gjord av. Och av ägg och pasha och laxpasta. Och av spel och sparris och bra böcker.
Av bortstädande av mösslort och av att bränna bort köldproppen från skorstenen. Och att småfrysa på utetoan och vakna till sjöfåglars skrän och bränna gammal vass på stranden, och lukta rök i håret. Och att lyssna till vågornas färd under det tunna istäcket som är kvar, det som får hela havet att låta som en gigantisk drink fylld med iskross. Och av ljudet av smältvatten som rinner över klipporna i miljoner små pygmébäckar. 
Påsken är gjord av kvällsprat framför brasan, av långa bastubad, av ljusgröna ljus, av chokladäggasjakt, av promenader i skog och längs stränder. Av solsken, av kyla från ännu vinterkallt hav, av gnistrande stjärnhimmel i vårnatten. Av dofter av just snöavskalad jord. 

Allt detta är påsken gjord av - och jag längtar så det gör ont!


TID...

...ja, oj hoppsan vad tiden går!
I övermorgon är det april, och jag tycker att det var precis just jag satt här och jublade över att det var första mars! Och så går det då några dagar då solen skiner, någon dag då snön vräker ner, och någon dag då dimman ligger som gröt runt en och så vips ligger april där och väntar på en!

Det får mig att tänka på vad det är man sätter sin tid på. Den där lediga tiden, alltså.
Under stora tider av mitt liv, under min lediga tid, har jag renoverat eller byggt hus. Det har blivit en livsstil lite utan att jag medvetet ens valt det. Jag bara har råkat där - och trivts.

Nu har jag inget speciellt för mig när det gäller den biten av det som blivit min livsstil.
Och märkligt nog så har en hel del av det där lite småhysteriska förhållandet till inredning gett med sig med åldern. Man har inte samma behov av att förnya sig - och sitt hem.
Jag kan faktiskt emellanåt bara känna att det är rätt bra just som det är.

Vad är det då jag sätter min tid på - om jag inte renoverar, inte inreder och inte (än) kan påta i trädgården.
Jo, jag har faktiskt tagit itu med att ta hand om en annan boning.
En boning som man bär med sig hela livet.
Min egen kropp.

Nu har jag inte ett ont ord att säga om den boningen.
Jomen, klart, den har väl sina skavanker, och är absolut inte perfekt på något sätt.
Men det är en boning som jag faktiskt är rätt nöjd med i alla fall. Den har följt mig genom alla skeenden i livet, och skänkt mig två underbara ungar.
Det har varit och är, en bra boning. Den har funkat häpnadsväckande bra utan att jag någonsin tagit speciellt bra hand om den. Den har bara funnits - och funkat. Utan att ens hicka till någon gång.
Så, jo, jag är väldigt glad och tacksam över den boning som är jag.
Men!

Jag har sakta börjat inse att även den hyggligaste kropp, hur bra den än tjänar mig, hur problemfritt den än funkar, hur få bekymmer den än gett mig under alla våra gemensamma år, kanske kunde må bra av lite service och lite omtanke.

Så när jag inte har något gammalt hus att ta hand om, så väljer jag att sätta ner lite tid på mig själv.
Kanske för första gången i mitt liv.

Och jag är plötsligt väldigt ödmjuk över att min kropp faktiskt stått ut med mig under alla år då jag prioriterat något annat fram om mig själv, min egen boning.
Den har liksom bara fått hänga med.
Kroppskrället.
På alla mina påhitt, haft överseende över mina konstiga prioriteringar av min tid.

Men nu får den hänga med...
...på yogapass, på löprunda.
Jag känner att det är dags att ge något tillbaka.

Just nu tackar den mig med lite småsjuka muskler, men det kanske bara är hennes, kroppens, sätt att påpeka att det var då på tiden...?

Bäst att muta kroppen med lite smarrig sushi såhär på fredagkväll.
För det är hon värd!

Kroppsskrället :)




PÅ STRANDEN...

...var det kallt, och vått och grått. Det var kanske inte direkt sådär att man hade lust att breda ut picknick-filten och plocka fram en krispig smörgås.

Hade varit mer eller mindre inomhus ett par dagar eftersom förkylningen, som jag redan trott hade skuttat vidare till någon annan stackare, de facto hade gått och gömt sig i mitt öra och förorsakade en örvärk som jag inte minns att jag skulle ha haft sedan jag var ungefär lika stor som en rejäl brandsläckare.

Nå, det passade ju i och för sig bra, för jag hade lovat läsa igenom ett arbete om kognitiv beteendeterapi i behandling av depressioner.

Mycket intressant läsning, men någonstans på sidan 178 började jag känna att marsdimman tagit ett alldeles för kraftigt tag om mina axlar och sjutton om jag inte lite kunde känna igen en liten depressionsunge i mig själv också? Om jag riktigt kände efter...?!

Nix, då skall man ta sig själv i nacken och ge sig ut en sväng!
Även om molnen nästan lagt sig till ro på skorstenen, och ungen måste jagas ut med blåslampa, så blev det en riktigt skön promenad längs havsstranden i alla fall.
Flyttfåglarna lyste med sin frånvaro, precis som solen.
Men doften av hav och klucket från vågorna fanns där.

Väl hemma kände jag ett starkt behov att tända ljus i alla knutar, ta ett varmt skönt bad och koka ett par liter te för att få upp värmen igen.

Och krypa upp i stolen och i stället greppa en tidning med vackra sommarbilder och 
längta sig bort en stund.
Från denna dimmiga, gråa marsdag.
Det om något är terapi - även det.
Det botar knappast en depression, men det jagar dimman bort för stunden i alla fall!


DET HÄR MED DJUR...

...och att förmänskliga dessa lurviga varelser.

Det var en artikel (och en hel del kommentarer till dessa) som snurrade runt i många tidningar där en familj berättade om att de "odlar kaniner" för att sedan sätta dem i frysen och käka upp dem som får mig att tänka till om det här med husdjur och "husdjur".

Jag tycker det är helt okej att käka kaniner. Det har jag också gjort - då det var möjligt. När min äldsta son var under tio hade vi kaniner, gäss, höns och ankor och det var rätt naturligt att de förr eller senare hamnade i grytan. För de fanns till för det.
Och det var inget konstigt med det. Han, sonen berättade helt naturligt om våra kaniner följande:
"De är jättesöta, men till hösten hamnar de i frysen".

Däremot hade vi när lillungen var under tio sådär två kaniner som vi "räddat" från ett ställe där tonårsdöttrarna tröttnat på sina tråkiga, och rätt besvärliga och svårskötta kaniner. 
De kaninerna hade en så mycket "högre" status om sällskapsdjur än kaninerna innan så de landade aldrig i grytan hos oss. För att de kändes mer som keldjur än husdjur. Även om kaninerna aldrig fick välja.

Ändå undrar jag ibland om inte dessa kaniner som vi hade för att sluta i grytan levde ett bra mycket naturligare kaninliv, än vad de två burkaniner vi tog hand om hade.

Jag tror att en kanin som får leva rätt naturligt i en enorm ingärdad utegård med möjlighet att gräva (vilket är synnerligen naturligt för en kanin) med små lådor här och där som de kunde kila in och ut i och bygga sina bon utan en större inblandning av oss människor levde "lyckligare" än de två som man hade haft som "keldjur". De satt instängda största delen av sin tid i en bur - 1 x 1,5 m och fick nu och då komma ut och skutta runt lite så det var lämpligt för oss människor.
Är det moraliskt mer fel att äta upp dessa kaniner som levt ett så naturligt kaninliv som man bara kan erbjuda en kanin i fångenskap än att hålla en kanin i en liten bur utan möjlighet att gräva och skutta runt mest hela tiden bara för att vi skall kunna klappa och smeka dem när vi har tid över för det?

Nu har jag ju inte tänkt hugga gaffeln i vare sig min hund eller katt, men jag kan ibland bli lite irriterad på hur vi "tjafsar" med våra keldjur.

Hur gärna jag än skulle vilja tro att min hund tänker som i dikten ovan, så vet jag att så inte är fallet.
Jodå, hon (hunden) tjuter som en stucken gris när jag kommer hem, hon svansar runt mig som en våryr humla, för hon vet att det med största sannolikhet betyder att jag som någon slags "flockledare" kommer hem med ett byte (i matkassen) vilket betyder mat och att det gäller att hålla sig framme.
Katten gör sig till för hon vet också att det brukar belönas med lite mums i skålen det med.
Har hon däremot möjligheten att sticka ut på en alldeles privat jakttur - så föredrar hon det!

Men att förbarnliga dessa fyrfotavarelser anser jag att är fel för deras egen skull.
De är inte barn, de är inte ens mänskliga, och de skall inte behöva belastas med något sådant!

Djur är djur - och vår skyldighet är att ge dem en så djurisk tillvaro som vi bara kan åstadkomma!
Inte förmänskliga dem - för det är inte naturligt för dem, och inget djuren skulle be om - om de kunde.

(Däremot är jag av hela mitt hjärta emot dålig djurhållning, oberoende om det är frågan om keldjur eller djur som föds upp för att bli mat, vilket det tyvärr finns en hel del av men det skulle bli ett helt eget - och mycket långt inlägg)

Så om jag skulle behöva välja mellan att käka en fabriksuppfödd, och mycket opersonlig broiler som inte haft en tillstymmelse till naturligt hönsliv, och en smågullig, söt, kanin som fått skutta runt som bara kaniner skall, skulle valet vara rätt givet.

Och även om det i mitt hjärta finns ett alldeles eget rum för varenda ett djur som landat hos mig - så kan jag inte förvänta mig att det skulle funka tvärtom också.
Det är att ha alldeles för höga tankar om - oss - människor.