I GRYTAN...

...när det skall gå undan och ändå smaka bäst!

Minimal arbetsinsats.

Sådär som det kan vara ibland.

Då brukar jag ta hönsben, bryna dem i olivolja. Salta, peppra.

Lägga dem i en ugnsform tillsammans med oliver, vitlök, salvia och några citronskivor.

På med lite vittvin och in i ugnen (200 grader) en dryg halvtimma.

Lillungen har sportlov. Solen skiner därute, det är någon minusgrad, men vädret är milt som en varm kakao med vispgrädde. Åh, ja - det är sådana dagar det skall vara när det är sportlov.

Snön kladdar under skorna. Det droppar lite försiktigt från taken.

Takdropp! Alltså hur härligt är inte det?

Märker ni?

 Det behövs så lite för att få mig på bättre humör efter att några veckor ältat mig i jag-tycker-februari-är-sååå-jobbig martyri!

Jag tror minsann jag skall kurva in via blombutiken på vägen hem.

En dag, när man är så lätt om hjärtat som jag är idag, behöver man få en liten ömtålig vårblomma att kupa sina händer runt, och viska tröstande ord till om att våren minsann är här alldeles snart!

Magiska solstrålar! Jag säger då det!

TRIVAS BÄST I ÖPPNA LANDSKAP...

...även om det är februarimurrigt och disigt. Men det är ändå vackert på ett dämpat sätt. 

Lite som en akvarell, modell större bara.

Färgerna, dessa dova nyanser glider ihop av vinterdiset till en rofylld färgpalett.

Det är dessa färger jag har hemma också, kom jag på. 

Lite tråkgrått, men rätt vilsamt faktiskt!

Sedan har jag ju de där små elementen därhemma som gör att tillvaron inte blir riktigt så sömnig som färgvalet kunde ge sken av. Ungar och hundar - och katter för den delen då de inte ligger spinnande på fårfällen - ser till att det sällan är riktigt stilla och tyst. 

Så skall det vara! Men o milda himmel vad skönt det är ibland att ge sig ut till de tysta, öppna vidderna och bara släppa in all denna ro i själen. 

Låta den totala tystnaden smeka örat.

Låta blicken vandra över oändliga snötäcken och känna sig lite liten i allt det tysta och orörda.

Smaka på hur det skulle kännas att stå där som en fura när storm efter storm viner omkring en.

Eller är det kanske just det vi är, furor? Sega, eviga, vindpinade furor som står där och tar emot den ena stormen efter den andra i vetskap om att vi klarar det?

Kanske är det just därför en del av oss trivs i öppna landskap?

För att vi vet hur det är.

När det stormar?

Tillbaka inne bland de täta stammarna känns inte vinden så hård. Inte utsattheten så uppenbar.

Men friheten känns inte heller här så stark. Tryggheten tar över.

Och så, mitt i allt det vardagligt smågrå stöter man på en färgklick som lyser upp.

De små, små bären lyser på långt håll och pockar på min uppmärksamhet. Blicken kan inget annat än dras till dessa färgklickar. Som man i vardagen ibland lockas av det där spännande, det annorlunda. 

Det som bryter. 

Jag slutar aldrig att förundras över naturen, och det lugn det skänker mig. Jag är helt enkelt banalt förälskad i naturen, oberoende av årstid, och trots att jag gnäller över vintern som bara drar ut på tiden känner jag ändå en viss tacksamhet över att kunna uppleva allt detta. 

Ta mig ut till de öppna landskapen och låta allt detta famna mig.

Detta som ger tankarna rum att rumla om. Som ger fantasin bränsle.

På tal om fantasi, visst har naturen också fantasi - och humor.

Min lilla terrier blev grundlurad av detta "får" som tittade fram bakom buskarna.

Så snopen en liten hund kan bli när det visade sig vara en illusion bara.

Det som däremot inte är en illusion, utan ren kall fakta, är att fågelbrädet som hänger hängde i trädet inte längre gör det. Eller jo, det hänger där fortfarande, men är nu inbäddat i ett tjockt täcke av snö som tagit hela matplatsen i besittning. Nu gäller det att komma på andra lösningar för att hjälpa fåglarna.

Denna gör onekligen inte så stor nytta mer denna vinter...

Och snart gör inte porten heller så stor nytta för att hålla lilla hunden på rätt sida om staketet.

Jag hade nog inte trott detta.

Att det efter en snöfattig början av vintern kunde vräka ner sådana mängder på en så kort tid!

Och mera kommer det - hela tiden. 

Detta är charmen med de fyra årstiderna.

Visst?

INTE HELT ENSAM...

...känner man sig när snurrar runt på bloggar och märker att det i både en och annan blogg ventileras vintertrötthet, snökolik, solsaknad och ljuslängtan.

Man gräver bland sina sommarblider, lägger ut dem och längtar.

Skönt att det inte är bara jag som marrar inlägg efter inlägg.

Men just nu känns det som om jag bara skulle ta mig framåt i snömodd, väldigt långsamt, och med stort besvär. Ingen skare som bär.

Har så mycket som jag borde ta itu med. Små konkreta saker att bara grabba tag i och göra.

Lite målningprojekt. Lite syprojekt.

Sedan finns det större, mer abstrakta beslut att ta som kräver lite mod - eller dumdristighet - eller båda?

Planerar för ett arbetsveckoslut. Inte brödföda-arbete, men allt det där ovannämnda. Ikväll skall lillungen och jag ändå kasta oss riktigt fredags-mysiga och klämma i oss lite fastlagsbullar och fira att det är dags för sportlov för hans del.

Själv kommer jag att jobba på ännu någon vecka innan jag kan ta ut lite semester.

Hoppas på att snön minskat tills dess, för jag hade planerat åka ut till stugan för några riktigt sköna retreat-dagar i total tystnad.

Men så som snön vräkt, vräker och kommer att vräka ner kommer inte ens min traktor till bil att kunna ta sig ända fram, utan det blir att snällt plocka fram pulkan för den sista biten av vägen och plumsa sig igenom snömassorna.

Ha en riktigt skön helg nu alla. Kryp upp brevid vedspisen och bläddra i en frökatalog.

Någon skrev att våren är precis bakom hörnet nu.

Det vill vi tro på!

BÄTTRE SENT...

...glad vändag, alltså - lite försenat - med dock!

Här händer det grejer, ser ni, men mer om det senare och ja, jag återkommer till det en annan gång!

Det händer grejer därute med. Det heter snö. Det snöar och snöar och snöar. Och gör det inte det så är det kallt som fan!  I min naivitet trodde jag ju att om det inte fallit den minsta lilla snöflinga innan nyår så finns det liksom ingen chans (risk) i världen att det kan bli en snörik vinter.

Men det kan! 

Nu har jag ju som tur är inte fem hektar att skotta rent från snö, och det lilla jag har tar jag gärna som lite vardagsmotion, så det är inte det som är problemet, utan det begränsade utrymmet som snömängderna tvingar mig till som gör mig instängd på något vis.

Jag längtar ut till skogen. På många plan.
Skogen för mig är både konkret och abstrakt.

Vilket gör att jag känner mig mer instängd än jag kanske egentligen är.

Det finns en hel del som gör att vi känner oss mer instängda än vi egentligen är. Ofta kan det vara något på jobbet. Vi kanske inte har möjligheten att styra vår dag och vårt görande så som vi önskade. Det finns någon eller något annat som styr och bestämmer. 

Jag undrar om det inte många gånger ändå skulle vara produktivare om individens egna starka sidor skulle få komma fram och blomma, för vi har alla starka sidor - oberoende vad vi gör. 

Att försöka få tiotals, för att inte tala om hundratals personer att fungera på samma sätt, med samma koncept är väl ändå dödfött? Borde det inte vara resultatet i arbetet som räknas? Inte hur man kommer dit utan att man gör det?
Läste en intressant pamflett i ämnet och kan bara hålla med!
Kanske det kommer ett helt eget inlägg om just det.

Hur mycket onödig tid sätter vi inte åt till att sitta på möten, mäta och väga hur vi gör vårt jobb. Istället för att koncentrera sig på resultatet? 

Hur svårt kan det vara?

För visst är det så, att när man känner sig fri, vet sina starka sidor och hur man själv utnyttjar dem.

Visst är man som bäst just då?

När man känner sin styrka, sin glädje, sin energi, och kan släppa allt detta fritt!
I jobbet kan vi inte alla gånger helt styra detta, men det kan vi ändå när det gäller våra liv i övrigt!

Göra val som känns rätt. Att lyssna på sin längtan.
Lyssna på det där som finns där innanför bröstet och gör att du antingen andas spänt på ytan eller med djupa, sköna andetag.

Snön kan man inte andas bort, men man kan släppa in de mest förtjusande vårblommor som finns.
De är rosa, de är fransiga som en sommarkjol, de doftar grönt som nyklippt gräs (nästan).

Även om man inte kan trolla bort snön därute, så finns det i alla fall små val som man kan välja att ta eller låta bli. Men välja det som känns bäst!

För din egen skull!

Både på det konkreta planet och annars också!

LÄNGTA UT...

...undrar om inte jag också skulle kunna sälla mig till de längtandes skara och ställa mig och glo ut genom fönstren : Blir det inte vår snart?

Det börjar med en sådan där liten oro i kroppen, promenader längs plogade trottoarer är inte nog.

Man börja snegla lite förstrött på trädgårdsböckerna i bokhyllan, är det dags snart? 

Mårbackapelargonen fick avstå sina långa, rangliga, bleka vinterskott i ett anfall av våriver. Nu väntar de på nya rötter i ett vattenglas på köksbänken.

De andas vårlängtan. Det smittar!

På radion diskuteras tomatfrön. Lindrar det vårlängtan på något sätt? Nej, verkligen inte!

Lyssnar vidare på goda råd gällande övervintrande krukväxter medan jag förbereder en mustig vintergryta och tänder ljus inför kvällens middag.

Det vankas helylle-rejäl vintermat. 

För det är fortfarande midvinter, hur mycket än hjärtat längtar efter annat. 

Bäddar in mina bara tår i ett par randiga yllesockor. 

Vårlängtan är ännu inlindad i ett värmande skal, lite som en videkisse.

När den första solvarma strålen når den, kommer den att släppa sitt skal.

Snart, snart lättar längtan.

Köket fylls av mustiga dofter av lök, av vitlök, av timjan och rosmarin.

Veden sprakar till i brasan och just precis nu kan jag känna att det känns skönt och behagligt att stanna innanför det skyddande skalet ett litet tag till.

Trots att man längtar ut lite grann. 

Ut ur vintern.

I kväll skall jag samla ihop de bästa runt mitt matbord och bjuda på den där puttrande vintergrytan som doftar och har sig i köket. 

I köket där pelargonsticklingarna krystar fram nya rötter.

Riktningen är ju rätt i alla fall!