...ibland måste man riktigt söka efter ljuset, när det känns som mörkast.
För det finns där - bara man inte ger upp utan letar och väntar.
Så vill jag ju så gärna tänka, försöka hitta det ljusa i det mesta.
Men det finns saker som får mig att bli alldeles mörk i blicken. Och det är påhopp och kränkningar mot dem som är mindre, dem som är svagare, på dem som inte vill slåss.
Och när något sådant riktar sig mot ens eget barn, då blir det skrämmande mörkt i min blick!
Jag har så svårt att ha den minsta förståelse för sådant. Jag har egentligen ingen förståelse alls.
Man skall inte behöva tåla påhopp, man skall inte behöva gå emot sig själv, det man innerst inne är, för att bli accepterad!
Visst, grabbar är grabbar och min egen lilla grabb är minsann både livlig och oeftertänksam ibland, och glorian hänger väl inte alla gånger riktigt där den skall...
Men om det är något jag tror jag lyckats med att banka in i skallen på mina barn, så är det detta med att vara tolerant, låta andra vara sig själva just som man är, bjuda på sig själva och själv vara storsint.
Och att våld aldrig, aldrig, aldrig är någon lösning på någonting.
Det är inte ens svårt att dra en gräns.
Det finns ett par enkla ord som den mest enkla varelse borde förstå.
Det ena är; NEJ
Det andra är; SLUTA
Till och med min hund, ja, till och med katten förstår innebörden av dessa två ord utan större besvär!
Att det sedan finns människor därute som inte förstår detta, det kan jag bara inte förstå.
När någon inte vill slå tillbaka, skall han då få ännu mera stryk?
Jag vet att där orden tar slut, där tar våldet vid.
Men skall det vara så förbannat svårt att lära sig innebörden av två, rätt så korta ord?