VARENDA ÅR....

...vid den här tiden står jag där i matbutiken, vid tidningshyllan som är fylld till brädden av jultidningar, och dräglar och pillar på dessa jul-specielnummer.

Fast jag kanske lite känner mig som om jag bläddrade i helt annan sorts tidningar - om jag vore man alltså. Ja, ni förstår?

 Jag behöver väl inte dem alla? Tidningarna?

Men om jag bara lite tittar???

Nu har jag ju ändå lärt mig efter år och år och år att jag faktiskt kanske kan klara mig utan de flesta av dem.

Men så överraskas jag av Lantliv, 

som ju hör till favoriterna när det gäller inredningstidningar. 

Lantliv överraskar mig med inte ett, utan två specialnummer till jul:

Lantliv (jul)Mat&Vin

och Lantliv Jul&Pyssel.

Och kan jag stå emot? Kan jag låta bli att kasta ner dem i butiksvagnen innan jag ens hunnit tänka tanken till slut om jag verkligen behöver ytterligare en jultidning? 

Nej och nej.

Alltså seriöst. 

Jag är tydligen ändå en alldeles obotlig julstolle!

Nu sitter jag då härhemma och bläddrar bland alla dessa julorgie-bilder och inser att jag just nu helst skulle vilja bjuda hela min nya stads invånare på glöggfest, bjuda familj och vänner på en nomnomnom-julbuffé förstås, bjuda kollegerna hem till mig, de skulle få en alldeles speciell fest i min julpimpade trädgård, som inte ännu är ens en trädgård - men om...

Jag vill stanna hemma från jobbet för att  göra alla underbara hemmagjorda godis till jul, sticka alla julklappar, och och och...

...ja, så sitter jag då i verkligheten här i min nedsuttna fåtölj, lyssnar med ena halvörat på nyheterna på tv, och hör plötsligt att jag inte alls är totalt out när jag skulle vilja göra allt detta, just nu mest av allt.

Det är tydligen en trend (*suck för ordet*) bland utbildade kvinnor att återgå till detta med att göra själv, baka, sticka, fixa, dona. Det har till och med ett namn: 

Homing

Vi bakar inte för att vi inte skulle ha råd att köpa köpis.

Vi stickar inte för att vi inte kunde köpa färdigt.

Varför vill vi göra allt detta då?

Kanske för att det finns stämningar, dofter, minnen som inte går att köpa?

Kan det vara så enkelt?

Och att det är därför jultidningar går åt i trippelutgåva?

För att vi vill?

NÄR MAN FÖRSÖKER FÖRSTÅ...

...allt det som pågår, det som händer just nu. I det egna landet, i Europa, och hur allt har med allt att göra.

Jag tycker det är så otroligt intressant, jag lusläser allt jag kan komma över, försöker att verkligen förstå hur allt har med allt att göra. Varför saker och ting sker, och vad det som sker leder till.

Otroligt intressant! Egentligen.

Och ändå kan jag känna mig som en myra som glor upp i en stor tall och ser alla dessa grenar...

Så klart - och ändå så komplicerat. På något vis...ja, ni kanske vet vad jag menar?

Men ändå, oj vad spännande!

Verkligheten kan vara fängslande som en saga!

Men trots att jag stortrivs med att vara uppdaterad, följa med, lyssna, försöka förstå på djupet vad som sker, diskutera, argumentera så längtar jag nu och då till ett alldeles enkelt bara-varande-i-stunden.
Då mina tankar bara kan blanda sig med tystnaden i en skog, och skogen får mig att se på saker och ting med ett sunt avstånd.
Nu tror jag ju inte en sekund att man egentligen kan blunda för allt som sker, att det som sker inte också skulle påverka lilla mig, och mitt lilla liv. Allas vår tillvaro, på något vis. Allt annat vore naivt.
Men att för en stund bara få vara ett med tystnaden som skogen bjuder på är en lyx som jag aldrig, aldrig kommer att ta för givet, och just därför uppskattar jag det så starkt.

Det händer så mycket spännande i världen just nu.
Både nära oss, och lite längre bort från oss.
Det är intressant och fascinerande och jag kan inte låta bli att dras med.
Men att få stanna upp en stund på ett varmt fårskinn med en kopp hett kaffe i skogens tystnad är bara alldeles underbart. För mig.
Att få tid, rum och tysthet att analysera sina tankar.
Vilken oerhörd lyx är inte det?
Egentligen?

Från i morgon tänker jag unna mig den lyxen.
Längtar som ett barn!

Barnsligt - men nödvändigt - för mig!

Njut ni också.
Unna er det ni njuter av.
Ni är värda det, tjejer!

SLUT PÅ PYJAMASTILLVARON...

...verkar det äntligen vara nu för min del. 

Eftersom jag hör till de där lite rastlösa, så var jag redan igår av den åsikten att jag minsann tänker åka till jobbet idag. 

Inte för att jag skulle tro mig vara oersättlig på något vis, men jag började redan bli så rastlös av allt bara-varande, och faktiskt lite börjat sakna mina arbetskompisar, ni vet dom där med galen humor och skratt som bara bubblar. 

Tur var ändå att jag inte tog mig till jobbet, utan lät förnuftet för en gång skull tala med så stora bokstäver att till och med jag lystrade till.

Jag har nämligen idag blivit lite tagen på säng hur det kan vara när förkylningen riktigt kör ut ur kroppen på en. Jag har nästan bott i duschen, ah,  vad skönt när man riktigt känner hur  förkylningen formligen spolas ner i avloppet. Bye, bye!!!

Jag har lite svårt att tänka mig hur jag skulle ha kunnat bejaka detta duschbehov om jag faktiskt släpat iväg mig till jobbet. 

Jag liksom tvivlar på att vare sig mina arbetskompisar, för att inte tala om kunderna, skulle ha riktigt den förståelse som skulle behövas...

Och just en dag som denna känns det extra härligt att ha lite smålyxigt att ta till i badrummet. 

Skön tvål, mjuk lotion, mmmm...lite väldoft.

Vilket underverk det gör!

Detta som man så lätt glömmer bort. Lite vardagslyx.

Och ni, som ibland tvivlar på om det sedan också är så att man är oersättlig där på jobbet.

Gör vattenprovet.

Fyll ett glas med vatten, stick ner ditt finger. Dra upp det på nytt.

Blir det kvar ett hål, ett tomrum, där ditt finger legat - då är du oersättlig.

Annars inte.

Ett mycket fungerande snabbtest.

Och för alla som nu ligger hemma i förkylning, ta en extra dag att ta igen dig.

NU är jag redo att ta itu med vad-som-helst. 

NU är jag redo att ge järnet igen. 

Inte igår, men nu. Det är den där ena dagen som gör skillnaden.

Tro mig!

ÅTERANVÄNDNING...

...är ju någonting vi alla skall flagga högt för, alltid.

Och vet ni, det är något jag faktiskt tänker på då jag släpar hem någon gammal möbel istället för en ny. 

Det är en delorsak varför jag gillar gamla möbler. 

De har redan funnits, innan de blev mina. 

Och kommer förmodligen att fortsätta sitt liv efter att de lämnat mig. 

Om de gör det, vill säga.

Jo, jag kanske sätter någon euro mer ut i inköp, men återförsäljningspriset är också garanterat ett annat om jag, mot förmodan, skulle tröttna på någon av dessa gamla godingar.

Jag tycker att de är så tokvackra, dessa möbelgamyler, 

jag bara får något glittrigt i blicken, 

och en värme i hjärtat som  gör att jag tycker om dem på alla möjliga sätt.

Men också för att de är återanvända. Av andra före mig, av mig, och av andra efter mig.

Åh, jag kunde tala mig hes om återanvändning, men nu är det ju så att jag redan är hes av helt andra orsaker, så vi struntar i det. 

Denna gång....;)

MEN jag har faktiskt återanvänt något annat idag också. Eftersom förkylningen (har ni nu alla hört att jag är förkyld, hahhaa???) håller mig borta från mitt arbete, borta från min renovering, borta från allt som kräver större ansträngning överhuvudtaget, har jag pysslat lite.

Jag, som inte är sådär väldans sax-och-lim-pysslig av mig har faktiskt sysslat med just det idag. 

Vid ett skede tog jag hem ett tapetprov med franska vinetiketter på, som jag funderade på att skulle få pryda en av mina köksväggar. Eftersom jag vet med mig själv att jag ändå kommer att ha en massa dittendatten i mitt kök. Pynt, mer eller mindre ovidkommande i köksmiljö, så valde jag att hålla köksväggarna helt vita. 

Så, nu hade jag lite tapet överlopps, och eftersom jag

 a) vill göra något med tapeten som ändå fanns

 b) hade en tråk-tråkig dag

så blev det så att jag pimpade lite tändsticksaskar.

För i ett ljus-älskande hushåll som detta ligger det tändsticksaskar framme lite här och där.

Och då kan de ju gärna vara lite snygga.

Och liksom passa in.

Dessutom går de ton-i-ton med katten....också.

*heh*

NÄR MAN HAR TRÅKIGT...

...kan vad som helst plötsligt hända.

I denhär kojan fortsätter den lite långsamma tillvaron. Katten ligger på fönsterbrädet och tittar lojt ut på fåglarna i äppelträdet. Hunden fortsätter sitt suckande och ligger demostrativt jag-har-så-tråkigt-så-jag-dör-utslängd på mattan.

Då börjar det hända:

Katten stegar med majestätiskt lugn in i köket, gömmer sig bakom köksdraperiet, men lämnar en liten bit av svanstumpen utanför och börjar vispa den fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Det tar inte många nanosekunder innan en valp är med på noterna:

Nämen, hallå? Vart försvann du?

Ahaaaa...! Där fick jag dig!, verkar katten utropa när hon attackerar den totalt överraskade valpen.

Och så vänder hon om med samma stora lugn, gömmer sig bakom gardinen...

...och attackerar på nytt.

Denna gång är ändå valpen förberedd och tar till flykt.

För att komma tillbaka, och så här håller de på.

Attack. Katten gömmer sig. Hunden söker. Ny attack.

Om och om igen. 

Det kan se riktigt vilt ut, men de har aldrig skadat varandra det minsta lilla. 

Detta pågår tills de ganska snart landar i samma soffa i största samförstånd.

Jag blir så fascinerad av denna alldeles tydligt planerade lek, där båda verkar veta spelreglerna. 

Och jag är ganska lättroad, en dag som denna.

Och alldeles strax kommer lillungen hem från skolan - då blir det lite mera liv och rörelse här.

Skall plocka fram lite bulle ur frysen, och hälla upp en kopp choklad åt honom.

För visst är det som han sade:

Mamma, det bästa med att du är sjuk, är att du är hemma när jag kommer hem från skolan.

Jo! Det är nog det som är det bästa!