ÄN FINNS DET LITE SOMMAR KVAR...

...lite sommar konserverat i de sista sommartomaterna som ännu smakar sommar och växthus och långsam tillväxt. Lite sommar, så att när solen skiner känns det skönt att skala av sig kängorna och låta tårna vippa omkring i september havet. Skönt! I ärlighetens namn kände jag inte någon större längtan efter att utsätta resten av min kropp för havsvatten, men tårna njöt av sitt dopp efter en låååång skogspromenad.

Eller inte en promenad, utan många faktiskt.

Hade så löjligt liten svampkorg så jag tassade skytteltrafik mellan skogen och stugan. 

Få år har jag så många i min bekantskapskrets som lyriskt talar om svampar. Sällan sällar sig så många i min bekantskapskrets till "skogsfolket" såhär i svamptider.

Måste bero på att det fullkomligt dräller av svamp i skogen. Bra att man inte snubblar över dem...;)

Vad som däremot inte hör till vanligheterna, men som jag snubblade över idag i skogen var inget mindre än spår av den största av våra nordiska rovdjur. Kändes märkligt - och mäktigt - att stå framför ett tass-spår som var rejält större än min hand - med spretande fingrar alltså. Tass-avtrycket hade tydligt rund form, men fyra tydliga hål där klorna åkt in i den mjuka marken. Den femte klon verkade tagit mot en liten stubbe. Och inte var det direkt små hål heller...mitt lillfinger fick gott och väl plats. 

Och jag kunde nästan sticka in mer än halva lillfingret i klohålen, så djupa var de.  

Jag vet att man observerat björn i dessa skogar tidigare. Hittade själv en bajshög för ett par år sedan som konstaterades vara björnbajs, inte långt härifrån.
 Men att stöta på detta, förmodligen ganska färska spår efter Nalle Brum, kändes märkligt. 

Högtidligt, respektfullt, mäktigt.

Hunden snusade intresserat en stund då den fick ge sig på spåret, men som den valp den är tappade den strax intresset och började leka med en kotte i stället.
Katten däremot, som brukar hänga med på våra skogspromenader, stelnade tydligt till och borstade upp svansen.
Intressant.

Kollade upp saken med ett par, tre erfarna jägare och fick mina tankar bekräftade.
Kanske en björnunge, eller en ung hona.
(Verkligt tryggt att det inte var frågan om en hane....eller va??)


Men här inne i stugan, med en sprakande brasa och levande ljus känns det bara lugnt och tryggt. Djuren är inne, och mörkret sveper in stugan i sitt mjukaste täcke.
Tystnaden är total.

Katten glor envätet ut genom fönstret, rakt in i mörknet, bara hon uppfattar vad som rör sig mellan tallarna.

Sov gott nu i stuga och slott.

M

BILDER SÄGER INTE ALLT...

...och inläggen haglar inte tätt precis här på den här bloggen. 

Skulle så gärna att verkligheten utanför kameralinsen skulle ens vara en smula så lugn som på bilden. Jo, katten är just sådär lugn.

Men så föddes hon också utan nerver i kroppen. 

Det finns få saker som kan rucka på hennes lugn.

Det kan man inte säga om kattens matte. 

Lugn och rofylld är inte ord jag skulle koppla ihop med mig själv just nu. Och nerver som finns på lur precis där under ytan - det finns det också gott om...

Har (igen, än en gång) insett att det är livsfarligt att börja måla i något hörn av hemmet. Vilket hörn som helst duger. Efter slutfört målarförvärv märker man till sin fasa, att det där omålade som ännu igår såg helt ok ut plötsligt har förvandlas till något shabbigt (inte shabby chickigt alls). Och innan man hinner stänga den ena målpytsen får man börja öppna den nästa.

Jag har märkt att det börjar lysa och glittra i ögonen på personalen i järnvaruhandeln när jag kommer inrusande med mina färgprover i högsta hugg. 

- Nu är hon igång igen, den där målningsglada personen...

Min plånbok gillar inte så värst att jag är en sådan målningsglad person.

Inte min handled heller, tydligen. För en dryg vecka sedan började jag känna av en liten, liten ilsken smärta i handleden, som jag genast skyllde på att beror på mitt datorbaserade jobb. 

Det KAN inte ha med mitt målande att göra? HUR skulle det kunna DET?

Men när värken spred sig ner i fingrarna och ända upp i axeln, så insåg tom jag att det kunde vara på sin plats att låta penseln och rollern vila. Det finns ju annat man kan fixa med...

...detta tills jag lyckades stuka min tå några dagar senare och insåg att jag knappt kan bruka min höger hand och inte heller min höger fot. Inte sådär att man skulle vara något att räkna med när det gäller renovering.

*suck*

Med den här takten blir jag klar till våren...och då inte nödvändigtvis den närmaste våren. För att ändå vara en ganska timid och vänlig och ibland till och med en relativt tålmodig person känner jag hur alla de där adjektiven liksom börjar sitta lite illa om de skall beskriva mig.

Trots att en del av mig nu då är lite ur bruk som man säger, så är irritationen och ilskan över allt det ogjorda liksom inte off, inte på något vis.

Jag ringer i ett tillstånd av fullständig vanmakt och misströstan till sommargrannen som är en verkligt duktig snickare - och en väldigt anlitad sådan. Hans kalender är säkert bokad lååååångt framåt. Men jag chansar. 

- Jo, men jag kommer och tittar, säger han 

Och sedan säger han att han visst kan komma och fixa det där lilla (!!!) jag behöver hjälp med, men om det är ok för mig att kommer han bara de dagar det ösregnar, för i övrigt har han ett stort utomhus projekt på gång.

- OM det passar? 

Tar hunden ut på en klinkade promenad runt kvarteret, och ler brett i ösregnet. En dam med sin hund stannar och byter några ord med mig.

- Att det skall regna så! Nu kunde det gärna hålla upp några dagar!

- Nejdå, svarar jag leende

LÅT DET REGNA NU, REGN ÄR PRIMA hojtar jag och klinkar sakta hemåt.

Det finns hopp om ordning i renoveringskaoset - åtminstone så länge det regnar...;)

Plask i vattenpussen på er!

M

SAMMETSNÄTTER...

...dessa nätter mellan värme och kyla. Sommar och höst. Mörkret som smeksamt kryper in på terasser och uteplatser. Gör fönstren till mörka speglar. 

Efter dessa sammetsnätter med trolsk dimma, en dimma som segt stannar kvar en bra bit in på morgonen, kommer dagern som tidvis kan ge en flashback till sommaren. Och ändå inte riktigt så.

Även solens värme är som sammet. Mjuk och precis lagom. 

Sakta, sakta kommer min energi tillbaka, efter att varit totalt bortblåst de senaste veckorna. Veckor då både lust och ork att renovera eller tänka kreativt inte bara varit nollställt, utan rentav på frostiga minussidan.

Idéerna har varit få, och de fåtal som lyckats gro i mitt inre kreativitetsland, har varit synnerligen svagväxta. 

Bleka.

Men i takt med att naturen börjar få mer sprakande färger, sprakar det lite till i idéflödet också.

Kanske det bara är så, att det behövs lite tid, lite avstånd för att känna in sig i allt det nya. 

Kanske ett nytt hem är lite som ett par nya skor. 

Det skall bli lite skavsår och ömma tår, innan de sitter som de ska.

Hemmet skall också genomgå denna fas innan det börjar kännas som ett hem. 

Bli hemvant.

I sammetsnatten sitter jag på den höstinredda terassen och bara finns i mörknet. Stjärnhimlen blinkar mot mig och på avstånd hör jag en räv skälla. 

Hunden reser ragg. 

Gatlyktans bleka sken skvallrar om att det är en stad jag bor i. 

En stadsräv. En stadshund, en stadslampa.

Men en stjärnhimmel som sträcker sig vidare än så.

En himmel som lyser upp sammetsnatten var man än befinner sig. 

Kanske idéer är som stjärnor?

De finns där hela tiden, de bara synes mer tydliga emellanåt?

Man skall bara ha tålamod att vänta.

Vänta på sammetsnätterna då man ser allting så tydligt.

Då tankar, funderingar, problem och dess lösningar finner varann.

Då mycket faller på plats.

Bara att ge sig till tåls - man vet när man hittat hem.

När en stjärna blinkar faller en pusselbit på plats.

Idéer får sitt fotfäste.

I sammetsnatten kan man andas fritt och låta idéerna, tankarna, dansa i dimman.

Bara blunda och andas in den fuktiga, friska luft som är höst, och ge tankarna, drömmarna det utrymme de behöver för att gro.

Det är så det funkar :)

 - tror jag...

pok

M 

AIDA HAR ORDET...

"Matte tycker egentligen att det är lite märkligt när hundar (eller varför inte också katter) "skriver" genom matte eller husse. Ändå vet jag att hon ibland roas av att läsa just sådana kåserier eller blogginlägg. Hon är lite märklig ibland, min matte.
Ta nu till exempel dethär med veckoslut på stugan. HON tycker att sensommarvarma klippor är till för att sitta och glo ut över havet, eller ännu värre, sitta och glo in i en bok. Vad är det för skoj i det?
Jag menar, här kan man ju springa, hoppa, skutta, jaga gräshoppor och ödlor (fast då ropar matte NEJ med Stora Bokstäver).
När jag inte riktigt lyckas få igång matte som efter en arbetsvecka och renovering hemma bara vill vara, måste jag hitta på något att roa mig själv med. Jag förstår inte...man kan väl bara vara medans man jagar en avokadokärna nerför klippbranten? Man är ju liksom då också...är i gång menar jag.
Bara vara igång, liksom.

 När avokadokärnan försvunnit in under en sten kan man ta för sig lite mer utmanande och försöka få tag på en slända. De är snabba de!
Men det är jag också - så snabb att matte inte ens hinner få mig på bild.

Men visst, när jag fått göra av med lite av energin som spritter i kroppen, kan jag också uppskatta att krypa ner brevid matte och mysa en stund i kvällssolen. Men bara en stund.
Matte påstår att energinivån är lite ojämt fördelat mellan de fyrfotade och tvåfotade i familjen. Hon krafsar mig, precis där under hakan, som hon vet att jag tycker så om, och suckar lite.
Läser en stund, glor ut över havet.
Konstiga saker hon tycker om.

Men det finns saker som inte heller hon kan motstå. Och det är en promenad i skogen. Isynnerhet om där finns den minsta lilla chans att det finns svamp. Matte tycker om svamp. Hon riktigt lyser upp när hon hittar dem, fast endel bryr hon sig inte alls om. Konstigt!?
Jag gillar också att vara med i svampskogen. Men allra, allra mest tycker jag ändå om det nya som matte kommit på att jag skall göra. Hon kallar det att spåra. Matte påstår att det gör gott för mig att få använda nosen lite.
Synnerligen bra tycker jag om det som matte kallar köttbullespåra.
Lätt som en plätt. Man bara nosar lite i lingonriset och vips hittar man en köttbulle, och så en till och
så ännu en.
*Lycka*
Kanske det är så matte känner det när hon hittar sina svampar?

Sen brukar vi hålla på med nåt som matte kallar för skolning. Lydnad. DET är däremot inte alls riktigt lika kul...Eller jo, men inte just nu. Det finns liksom så mycket annat som är så himla mycket roligare, mer intressant. Matte småsuckar och muttrar nåt om tonårsfasoner.
Men sedan rufsar hon om mig och ler, vet du, det blir nog bra när liten blir stor...säger hon.

Vadå blir stor?
Jag ÄR stor - kanske inte så det syns, sådär om man räknar i cm och kg, men annars.
Och om det är som med svampar, så vet jag inte heller om det är en så god idé att bli stor?

Fast det kan ju hända att matte egentligen menade VUXEN?

DET lär hon få vänta på en tid ännu - det är alldeles för roligt att bara busa runt!
*hau*

Aida

SKYMNINGEN...

...har lagt sig över hustaken. Värmen har stannat kvar, sommarvärmen, men ljuset är ett annat. Också inomhus. Tonerna blir mjuka, skuggorna djupare. Ljuden mer dämpade.

Trädgården ligger mörk när jag tassar ut i badrocken för att vattna några bortglömda blomkrukor med bortglömda sommarblommor. 

Hunden följer med, småskäller några gånger - muttrar i mörknet.

Sommarblommorna drar på sista versen. De har inte fått den omvårdnad, inte det vatten och inte den gödsel de så väl förtjänat. Jag har inte hunnit, inte sett.

Planerar att hinna åka via blomsterhandeln och skaffa nya, höstinvånare till krukorna i morgon.

Det slår mig att trots att renoveringtröttheten drabbat mig som ett slag med stora släggan, så släpper inte behovet att ha det vackert i sin omgivning. Vad är det gör att just det känns så viktigt?

Gardiner. Jag måste skaffa nya gardiner. De gamla sitter illa i de nya fönstren. För brett, för långt, för annorlunda proportioner. 

Det är med nytt boende som med årstidsväxling. Något skiljer trots att det är ganska samma. Skillnaderna som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Ljuset, ljudet. Känslan.

Ändå tror jag att det gör gott att ändra om. Eller som jag läste i en reklam i dagstidningen idag:

"Människan är sällan gjord att stanna i en och samma ruta".

Vad som reklamen egentligen handlade om har jag ingen aning...det har jag glömt!

Det är dags att gå vidare.

Köpa nya blommor och fundera ut nya gardiner. 

Lillungen bygger sig ett nytt nätverk av nya kompisar.

Jag hälsar på nya grannar när jag söker min tidning från den nya postlådan.

Nu är vi i vår nya ruta. 

Också årstiden håller på att växla.

*Höst*

Nytt ljus, nya ljud och nya dofter.

Skön skymning.

M