RÅ LOOK...

...på väggarna i köket. Det gamla kaklet är ned hackat och köket ser mest ut som en ful puppa i vinteride.    Men det, köket, håller på att breda ut sina vingar och bli en fjäril.
En puppa som förvandlas till en fjäril kanske bara inte stöter på en massa tekniska besvär under utvecklingen. Annars är liknelsen bra. Ingen köksfläkt som vägrar passa in. Inga bänkskivor som inte vill räcka till. Någon har någonstans räknat lite fel.

Men idag har jag ändå börjat se en skymt av den första fjärilsvingen som håller på att utvecklas. Kanske?Lite, lite kan jag börja ana hur det blir på riktigt - och inte bara i min fantasi. 

Ännu ekar det mellan väggarna.
När man är mitt i en renovering och man känner att allt omkring en är bara kaos och ogjorda jobb finns vart man än väljer att stanna blicken. När listan på det som skall göras är lång så man nästan är tvungen att rulla upp den på en tom toarulle för att den inte skall trassla in sig.
Då är det dags att skriva ner en annan lista, en lista på allt det som redan är gjort.
Avklarat. Finito.Check.
Det gör underverk i missmodet :)

För hur positiv man än försöker vara, så kryper det ibland en känsla av vanmakt när man står där bland allt det halvfärdiga. Men bland pytsar av målfärg och spackel, bland penslar, rollers och spatlar står en rosa hortensia och inger hopp om annan inredning än förpackningskartong, starkströmskablar och högar av lister som söker sina platser.

I morse när lillungen kravlade sig upp ur sänghalmen och tassade ut i köket gnuggande det sista sömngruset ur ögonen konstaterade han:
- Heeej, vi har ju ett kök nu!
Öh, ja...kanske? I synnerhet om man har lite, lite sömngrus kvar som grumlar blicken kan man se det så. Kanske?
Snabbt lyfte jag upp hortensian på arbetsbänken och stuvade ner det mesta av verktyg och annat o-kökigt i en tom låda, och vips såg jag också på köket lite mer som på en fjäril än som på en puppa.

Nu skall jag gå och provköra diskmaskinen.
Ett köksljud.
Från köket.
Nice!

tycker
M

I KÖKET...

...är det inte speciellt mysigt just nu. Hemmets hjärta är ett slagfält av halvt ihopknåpade skåpstommar, av    bänkskivor som skall sågas, av sågspån och verktyg.

Det här är stunden då man tvivlar på att det någonsin skall bli ett hemmets hjärta! Att det någonsin skall dofta nybakad bulle eller köttgryta eller rosmarinpotatis där.

Jag lovar att visa innan, mitt i, och efterbilder. 

De bilderna kommer att bota vem som helst som går i köksbytar-tankar! 

*fniss*

Men sakta men säkert går det framåt. 

Innan jag flyttade hade jag en illusion om hur jag skulle hinna inreda den större terassen med utebord och hinna njuta goda sensommarmiddagar, kanske en kräftskiva där. 

Hur hade jag kunnat glömma hur utdraget en renovering ändå är? 

Isynnerhet nu när semestern är slut, och det bara finns kvällar att ta till.

Hmmm...kvällar som obönhörligt blir mörkare - i synnerhet i ett hem som bara har en liten, liten del av alla lampor på plats. 

Kanske jag borde börja där, och inte fundera mig sönder på hur jag skall få tamburen att vara både vacker och praktisk.

Dessa två ord som är så knepiga att kombinera.

Praktiskt är det lätt att få till.

Vackert likaså.

Men båda...

Där har man en kräftstjärt att bita i!

Nu skall jag försöka orientera med genom renoverings-slagfältet till fjäderholmarna. 

I morgonbitti knackar snickarna på dörren vid halv åtta.

Söndagmorgon = Sovmorgon? NOT!

Sov gott - och dröm sköna (köks)drömmar!

M

LIVSVISDOM...

...inget lättare i lektyrväg för semesterns sista dagar...;)

Men väldigt, väldigt intressant!

Vem skulle inte vilja vara vis?

Intelligent?

Men vishet och intelligens är inte samma sak.

Intelligens kan man läsa sig till, kan man träna upp. Har man ärvt?

Men vishet kan man bara leva sig till.

Jag kan försöka ge, delge mina barn den kunskap jag har. Men jag kan aldrig ge dem vishet. Den måste man skaffa, samla på alldeles själv. 

Mark Twain lär ha sagt att man borde omorganisera livet så att man började vid åttio års ålder och gradvis närmade sig arton. Så mycket enklare att ha all livsvisdom i bagaget från början...

Och så mycket tråkigare!

Det roliga med livsvisdom är ju att man samlar på sig det hela tiden. I små, små bitar så man knappast märker det. Ändå önskar jag ibland att jag hade mer livsvisdom än jag lyckats erövra hittills.

För jag tror att det är något man måste erövra. Ta emot. Ta hand om.

Många är de som inte tar åt sig av den vishet som livet strör ut.

Allt kan man inte samla in. Det skulle vara som att plocka alla blåbär i en enorm skog. Det är omöjligt.

Men jag hoppas på att kunna plocka åt mig så mycket blåbär jag behöver.

Att jag ser blåbären, visdomen, där den finns tillgänglig för mig.

Visdom. Det låter så stort.

Och ändå är det något vi alla har, bär på oss, med oss. 

Hur vi förvaltar det mått av visdom vi erövrat oss är en annan sak.

I vår vardag kanske vi uppskattar (överskattar) intelligens och kunskap fram om livsvisdom.

Men finns det livsvisdom utan kunskap och intelligens?

Sådant kan jag sitta och fundera på medan solen tassar sin stilla gång över klipporna och havet kluckar sitt eviga kluckande mot strandstenarna :)

Augustikvällarna börjar bli mörka, tänder man lite ljus blir det automatiskt lite mer filosoferande. 

Att filosofera är kanske också ett sätt att samla på sig livsvisdom?

Att filosofera är knappast väldigt effektivt, så som det kanske skall vara idag - 

men väldans berikande är det!

Att värma en vedbastu är också väldans filosofiskt. På nåt vis,

Nu skall jag ändå bara gå och basta av mig i den augustinattsmörka bastun.

Kanske tända ett ljus - och filosofera vidare?

Katt-hund-unge rumlar runt på klipporna i skymningen. 

De funderar föga på livsvisdom.

De kanske bara har det?

Åtminstone katten och hunden - ungen lär nog måsta samla in sin visdom alldeles själv, som alla vi andra...;)

Njut av mörkret, lyssna på syrsorna, filosofera en smula.

Lär.

M

NÄR BLIR ETT HUS ETT HEM...

...har jag funderat på en hel del de senaste dagarna. Flyttkillarna som kom efter lådorna senaste fredag tyckte jag hade kommit långt på tre dagar. Äldre sonen som stack sig in tyckte att det artade sig. Lillungen tyckte häromkvällen att det börjar se ut som ett hem. 

Men när känns det som ett hem?

Jag tycker att sakerna ser vilsna ut. Som om de inte riktigt hittat sina platser. Djuren är vilsna. Möblerna är vilsna. Och jag är vilsen. Vart jag än tittar ser jag projekt som borde göras. Och första gången någonsin känner jag en liten tillstymmelse till matthet och osäkerhet. Blir det bra det här? Hittar hemmets själ in här? Sätter  den sig till ro? Eller är jag bara otålig? 

Jag är ovan vid vinkelräta väggar, vid hundens tassande mot laminat golv (som jag aldrig kommer att tycka om. Ever!!!) Jag är ovan vid att inte kunna ha dörrarna öppna, katten smiter ut - vilket hon inte får. Inte riktigt än i alla fall.

Min slitna kvast ser bara shabbig ut då den inte har ett gammalt hus att luta sig mot. 

När lyckas jag shabba till det nog för att vara hemtrevligt?

Eller är det bara avsaknaden av matlagningsdofter som spökar? Utan kök inget hem?

Kan det vara så enkelt?

Lillungen bjöd idag, då vi landat på stugan, på gräddig pripel-sås (köttfärssås för er som inte är införstådda i vår gourmet-terminologi, hihii) och det smakade gudomligt! 

Har inte ätit hemlagad mat på två veckor.

Kan det vara där hemmets själ gömmer sig.

I den enkla, goda hemma-maten?

En vecka till, sedan får jag köket installerat. 

Längtar efter basilikakrukor och tomater i fat.

puss o kram

M.

ATT STRUNTA I ALLT EMELLANÅT...

...har jag svårt med. Semestern drar på sina sista verser, och tanken på att strunta i att jag har semester och ledigt, börjar kännas obekväm. Jag har packat ner och packat upp, ringt alla möjliga och omöjliga hantverkare, snickare, elektriker. Ringt och sagt upp allt i gamla huset, ringt och fixat gällande lägenheten. Försökt synkronisera allt. Spacklat och målat mellan varven. Tömt det sista...okej näst sista, ja..ja...det nästnäst sista i gamla huset. Köket är beställt. Idag flyttade en miljon legobitar in. Lillungens legokreationer fyllde hela bilen och mor och son åkte sakta sakta i kurvorna som om vi transporterade äggskalstunn kristall. Minst!

Men nu tänker jag strunta i allt, i alla ospacklade väggar, i alla omålade rum, i alla vilsna ting, i alla ohängda gardiner, i alla ogräs och oklippta gräsmattor, i alla kökskakel som borde hackas loss.

I stället kastar jag loss och drar ut till stugan för resten av veckan.

Jag tänker strunta i alla borde-ha-fixats-igår, och bara dra ut kontakten till hjärnan för fyra resterande dagar innan vardag och jobb tar över. 

Läget i lägenheten är inte klart, men det är under kontroll. Nästan. Tror jag...

Men strunt i det. 

Nu skall jag bara vara i fyra dagar!

Basta!

:)

M.