De av oss som varit med om mänskliga tonåringar vet att det kommer en period då man undrar om man någonsin gjort något rätt överhuvudtaget som förälder. Har man inte lyckats plantera det minsta vett och etikett i dem? Och däremellan ligger de mest i soffan och består till 70 % av stora (illaluktande) fötter.
Man är glad att de föredrar skor med hel tå - annars skulle det finnas en risk att de skulle rinna ut...
Hundar är som ungar...med den skillnaden att det liksom inte finns de där stunderna då de ligger i soffan och gör inte så mycket A) väsen av sig, B) illa...
Men den där känslan av tvivel om man lyckats göra nåt rätt överhuvudtaget kan stundvis infinna sig i en mattes tankegång.
Precis som med föräldraskap är det med hundskap - man måsta bara genomlida denhär perioden....;)
Ena sekunden tror man sig man kan pusta ut och smälla lite med hängslen. Ja! NU är hon rumsren, för att följande morgon mötas av små överraskningar här och där...
NU har vi inkallningen i ryggmärgen, tills man står där i ynkliga tofflor (i 10 cm nysnö) och morgonrock och hojtar som en tok på hundtonåringen som absolut måste rusa iväg (över staketet) och skälla ner de som förvirrat sig på morgonpromenad förbi det lilla huset som jag kallar mitt. Inkallning? What?
Häromnatten kunde den lilla tonåringen inte sova. Däremot har hon en matte som sover gärna och mycket och tungt. En rastlös liten tonårsvalp hittar en toapappersrulle som någon slarvigt nog lämnat inom räckhåll.
På morgonen har jag små svårigheter att identifiera allt det vita som lagt sig som ett snötäcke över hela köksgolvet. Mindre beståndsdelar hittar man bara i ett kärnkraftverk...det kallas visst atomer?
Och ändå, precis som med de mänskliga tonåringarna så vet man att all tid man satt ner på vett och etikett ingalunda är bortkastat - det är bara lite i gömman för en tid, för att plötsligt pluppa upp när man minst anar det.
Gick idag på en långpromenad i det underbara, soooooliga marsvädret förberedd på en promenad med skällande, morrande åt alla som kommer emot. Som jag jobbat jättemycket på att få bort. Som nästan tömt mitt lager av kreativa knep. En promenad med tusen stop pga av drag i kopplet.
Och så plötsligt får jag en promenad med en hund som går i slakt koppel, knappast noterar dem som kommer emot.
Whåt?
När man minst anar det får man ett "genombrott".
Nån liten polett har ändå fallit ner på rätt plats :)
Har man inte haft valp på 15 år, så hinner man onekligen glömma fallgroparna på vägen till en väluppfostrad hund.
Vi är på väg...
Njut av vårsolen, med eller utan tonåringar. Mänskliga eller djuriska.
p&k
M.
