MINNS NI...


...kölden förra vintern?

Sonen (han som jobbar när vi andra sover) ramlade in i köket i morse och berättade att han läst i dagens kvälls(!) tidning att polska meteorologer spår den kallaste vintern på 1000 år i Europa.

- Brrrr...bäst att göra slag i saken och sätta in de inre fönstren då? Fast å andra sidan...1000 år? Mig veterligen har man över huvudtaget mätt temperaturer bara sedan medlet av 1600-talet, och här i Norden sedan början av 1700-talet? Men man kanske inte skall fastna på små petitesser?

- Det är knepigt dethär ser du...OM Golfströmmen skulle sakta ner sig pga klimatuppvärmningen som får isbergen att smälta, då skulle det ju inte för vår del här i Norden vara frågan om någon klimatuppvärmning - snarare tvärtom? OM nu Golfströmmen har så stor inverkan? Det finns de som säger att den viktigaste inverkan på om vi har varmt eller kallt är vindarna. Och HUR spelar oljekatastrofen "over there" in på Golfströmmen? Blir den trög eller beter den sig som en oljad fj...? babblar jag på.

- Mamma! Drick ditt morgonkaffe nu! Jag går och sover, vi tar din kvasikunskap om klimatet en annan gång! Schhh!

- Men klimat ÄR intressant. Väderlek ÄR intressant. Hallå???! Problemet är att det finns så många åsikter och teorier, mumlar jag med frukostsmörgåsen i högsta hugg!

Och man hittar hellre de artiklar och nyheter som stöder ens egna syn på saken...

Oberoende av hur Golfströmmen tänker bete sig så tänker jag köpa en ny dunrock för min nuvarande rock hade ett bäst-före-datum för flere år sedan!

Och detta helt oberoende av polska, eller någon annan nationalitets klimatologers, åsikter.

Jag tror bestämt att det blir vinter i år också.

För jag vet :)

kram

M.

STRESS...

Jag hör till dendär fåniga generationen som var ung på 80-talet, som var med när det gick fort och det var lite trendigt att vara stressigt!

Ni vet när man lite himlade med ögonen och suckade att man har det så stressigt, så stressigt och så rusade man vidare nånstans för att verka vara viktig och behövlig. Och ändå, nu när jag ser tillbaka på den tiden så var den ganska bekväm, sorglös och inte alls så stressig. Egentligen.


Ibland undrar jag om vi 80-talister har blivit kvar i den fällan? Vi springer och springer mer och mer, fortare och fortare för att vara oersättliga? Men vem lurar vi egentligen. Oss själva?

Om jag ser på den arbetsmängd jag hade då och den jag har nu, och om jag tänker att jag skulle ha haft en kristallkula då som berättat mig hur det skulle vara i arbetslivet i dag, så skulle jag förmodligen ha tuppat av i blotta förskräckelsen. Och nu är det ju inte bra jag - utan väldigt, väldigt många med mig.

Och vi som är vana att kunna presentera bra resultat, som går lite igång på stress (i lagom mängd då) vi börjar känna oss otillräckliga bara för att vi inte klarar av att göra ännu på ännu kortare tid än man redan gör. Och det är inte bara åldern...

Helt galet!


Det slog mig när jag satt i bilen efter mötet förra veckan, då vi alla fått meddelandet om att vi måste söka våra tjänster på nytt, att hela situationen är ganska perplex.
Samtidigt som jag i huvudet förberedde mig att försvara min plats, min kunnighet, min motivation kände jag en märklig frihet.
Samtidigt som jag kände en liten oro kunde jag andas friare än på länge.

Samtidigt som jag vet att jag är bra på det jag gör kände jag ett litet tvivel - tänk om jag inte räcker till?

Och ändå vet jag ju att jag gör det, jag vet att det för min del med största sannolikhet är en teknisk grej, men ändå. Detta lilla tvivlet att inte räcka till? Vad är gott nog? Varifrån kom det?Är det bara något jag själv har skapat för mig själv? Att man hela tiden skall klara av litelite mer? Litelite fortare?


De är lite främmande dessa tankar för mig, för jag har aldrig egentligen tänkt att jag hör till de kvinnor som allt skall vara så "perfekt" för. För det är det inte! Inte hos mig! Jag har alltid kunnat slappa och strunta i saker - men det gäller bara mitt privata jag.

Kanske det är därför jag tycker om att hemmet inte är så modernt, kanske jag därför gillar dessa gamla ting som utstrålar en annan rytm? De skavda tingen som inte är perfekta. Kan det vara så att jag helt undermedvetet skapat en stressfri zon här hemma?


Och vad är stress? Är det något jag bygger upp själv? Vad händer om jag struntar i saker och ting och bara rycker på axlarna när jag inte hinner? Märker nån det - egentligen?

Min stress sätter sig oftast mellan skulderbladen. Inte så mycket annat. Jag sover som en stock, jag skrattar lika mycket, jag tuffar på som ett pålitligt tåg. Men mellan skulderbladen känns det som om någon kört mina muskler i för hög värme i torktumlaren. De krymper.

När det känns så finns det för mig bara ett knep att ta till. Yoga.

Efter ett par yogapass känner jag hur det löser sig. Om det sedan är de mjuka rörelserna eller tiden att bara vara och andas som gör sitt, det är egalt. Förmodligen en kombination. Huvudsaken att det funkar - för mig.

Och vad glad jag är att jag har det. Haft det sedan det stolliga 80-talet, då det minsann inte var trendigt att yoga! Då var det alldeles för flummigt för alla i stresshjulet...;)

Nu funderar jag på om inte just denna flummighet, denna starka känsla för hemmet som "Trygghetens Borg", den lite bohemiska livstilen som räddar mig när stressen vill bli mig övermäktig?

Och om någon ännu skulle förklara för mig vad man egentligen vinner på att få människor stressade? Kan nån det?

Fundera ni, så kastar jag mig i snarklådan.

Sov gott alla!

M.

REGN ÄR BRA FÖR SJÄLEN...

...och efter en ganska så händelserik vecka är det skönt med något som får min själ att spinna av välbehag. Höstregn har den inverkan på mig. Väldigt välkommet just nu!


När det regnar ute kan man städa inne. Jag hör ju till den lyckligt lottade skara som är tämligen övertygad om att damm inte förökar sig under sommarhalvåret. Följaktligen, stärkt i min övertygelse struntar jag ganska obekymrat i att storstäda under sommarmånaderna...

Men när höstregnet öser ner och jag inte ids ge mig ut i svampskogen, inte ids göra något ute över huvudtaget, hinner sanningen fatt mig - det kan hända att damm faktiskt alldeles lite förökar sig även sommartid...


Så att idag, medan höstregnet smattrar mot fönsterrutan har jag städat undan sommarkläderna. De fönster jag hunnit renovera under sommaren har fått komma på plats. Nu skall jag bara köpa tätningslister till dessa inte-alldeles-täta, men vackra, gamla fönster och jag är redo för vilka höst stormar som helst!


Stormat har det gjort på mitt jobb också. I veckan blev vi inkallade till ett möte med kort varsel.

I och för sig hade jag anat att nåt var att vänta, det har varit i luften så att säga. Men lite som en kall regnskur i nacken kändes det nog att i stället för att som vi trott automatiskt övergå i en annan organisation blev alla uppsagda!

Vi kan ju alltid söka vår egen tjänst. Och det kan ju vem som helst annan också i och för sig.

Så nu, medan jag höststädar, förbereder jag mig på att på måndag föra en arbetsintervju om min nuvarande arbetsplats. Känns lite märkligt...

Personligen känner jag inte någon större stress (kanske jag borde, men just nu gör jag inte det?) men för många av mina kolleger är situationen bra mycket mer komplicerad än så.

Nu ställs ålder och erfarenhet mot ungdomlig energi. Så fel - när båda behövs...


Ibland skulle jag bara vilja ställa mig som ett trotsigt barn framför dessa stora chefer som bollar med sina anställda och skrika:

Kunde vi s n a r t få lite arbetsro, så vi kan göra det vi är anställda för att göra?

Perkele!!!

(en liten del av mig är ju finne trots alla rötter lite här och där...heheh)


Just nu har jag lite lust att hålla med den finlandsvenska diktaren Gösta Ågren som nångång lär ha sagt:

"Oroad dig inte, det ordnar sig ändå inte!"


Men det kanske det gör ändå, alltid på nåt sätt. Egentligen tror jag nog mer på det; allting ordnar sig alltid på något sätt.

Och med den fasta övertygelsen har jag gått och..............reserverat en hundvalp!

Det ni! Vad gör man??? En gång hund, alltid hund. Har faktiskt gjort personligt rekord i att vara hundlös sedan....jag började bestämma nåt själv över huvudtaget...;)

Så nu tränas det nya förhållningsregler i familjen - vi skall ju bli med valp!

Och för eventuella andra individer i antågande har jag satt upp förhållningsregler ovanför min säng:


Bara för att vara tydlig...

Det är viktigt för varelser av diverse slag!


Pusssss, och njut av regnet - det är bra för själen!

M.

BEVIS...

...ville bara bevisa att det är fullt möjligt för mig att bara göra ett snabbt, och kort inlägg, hihii.
Inte alldeles lätt, men jag klarade det...;)
kram
M

SÅ SÖNDAG...

...har det varit idag! Sov länge, precis det...jag sov ännu lite längre än jag brukar kalla att sova länge. Och det var ruskigt skönt. Lillungen har fått en förkylning i kast med sig så han sussade gott, och länge han med.

Vaknade sent om sider som sagt, till en varm och solig söndag. Och inget speciellt inbokat. Lååång frukost ute i det underbara höstvädret, med gula björklöv som siglade ner omkring mig.


Nu är det ju så, som ni vet, att ingenting inbokat inte är det samma som inget att göra! När sömnigheten sakta ramlat från mina ögonfransar med hjälp av ett par rejäla koppar kaffe, började jag spana över trädgården och allt som borde göras där.

Lillungen blev nedbäddad framför tv:n med en ansenlig mängd näsdukar och lite att dricka inom räckhåll. Och den äldre hade nedbäddat sig själv i husets tystaste och mörkaste rum, möjligast långt borta från oss vakna familjemedlemmar. Han hade jobbat natt och hoppades innerligt på att hans mor inte skulle komma på att sätta upp hyllor, eller annars bara härja på inomhus...

Och jag som faktiskt borde sätta upp lite hyllor, och jag som faktiskt borde härja på lite inomhus...men det kan jag kanske göra en annan dag då?


Hemskt svårt var det inte att välja utomhussysslor framom inomhussysslor när hösten bjöd på en sån underbar söndag! Funderade på att ge mig ut i svampskogen, men hur det nu sen blev så höll jag på i trädgården - och vips var klockan middagsdags. Min sena sovmorgon kan ju haft en liten bidragande orsak till att jag inte hann med båda två? Tror ni? Nääääeee?

Men svamparna kan vänta. Sovmorgon skall man ta när det känns så!



Grillen skuffades in i garaget, krukorna tömdes och tvättades, och i bara förbifarten vände jag en rabatt som jag borde ha gjort nåt åt för länge sedan. Kanske jag bara väntat på den rätta stämningen? Nu kände jag ingen pardon - allt skulle bort! Och till våren väntar mig en ny rabatt att plantera. Planerandet tänkte jag ta i vinter framför brasan, gärna med lite glögg i glaset när nordan blåser kring knutarna!


Medan jag härjade på i trädgården hörde jag det där lillalillalilla pipet som kommer från domherrarna. Är de redan här? Till sommaren brukar de försvinna till Den Djupa Granskogen, men är de tillbaka därifrån redan nu?

Väntar de en tidig höst?


Bäst att fixa den biten färdig också...Fågelmatningen. I våras fick jag syn på ett skåp, fult som stryk, i trappuppgången på jobbet. Sniffade runt lite för att höra vems det var.

För jag hade blivit förälskad i ett fult skåp...då vet ni hur det är....

Efter lite detektivarbete kom jag fram till att skåpet hörde till en fotobutik. I detta skåp förvarades fotona då "på den tiden" när man traskade med sin filmrulle för att få den framkallad. Remember?

Brandsäkert och med möjlighet att låsa och med en tyngd som på ett mindre kassaskåp kan jag förstå att de framkallade fotona låg säkra här. Vad fotobutiksinnehavaren inte kunde förstå var att nån på allvar ville ha denna fula tingest hem till sig.

Jag till och med frågade vad han ville ha för det, varpå han brast ut i ett gapskratt.

- Betalt??? Ta skräpet - om du orkar, hahhahahahaa!


Ha! Jag orkar vad som helst när jag fått den växeln på. Eller...jag orkar alltså väldigt bra övertala "nån" (i detta fall min ex och äldre sonens kompis) att släpa hem eländet till mig. Hade först tänkt att lillungen skulle få det upp till sitt rum, men med tanke på hur mycket ett plåtskåp låter, och det faktum att trappan är smal och skåpet väger ett ton och att ja...det fanns inte så många frivilliga att bära det...så fick det bli ett uteskåp i stället.

Nu skall jag ha fågelmaten, talgbollarna och uteblossen och ljus till lyktorna och sådant i det.



Så fick jag min oplanerade söndag att gå...i sällskap av katten Myrra som de första två, tre timmarna tassade runt med mig, men sedan nöjde sig med att lojt blicka över mina förehavanden från en av stolarna vid uteplatsen.

När jag vid femsnåret parkerade grepen vid den svängda rabatten kände jag att jag trots allt fått en hel del gjort. Kändes skönt i kroppen också.

Lillungen snörvlade vidare, men hade knappast hemskt mycket emot att jag inte tjatade på för mycket tv-tittande - för en gångs skull...;)


När det började skymma därute kom jag in, tände ljus och började med middagen. Lagom tills steken blivit klar kravlade den äldre sonen ner för att äta "nattarbetandes-frukost".

Det var en alldeles vanlig - men hemskt skön söndag!

kram alla söta löv i vinden - njut av hösten!

M.