SÅ SÖNDAG...

...har det varit idag! Sov länge, precis det...jag sov ännu lite längre än jag brukar kalla att sova länge. Och det var ruskigt skönt. Lillungen har fått en förkylning i kast med sig så han sussade gott, och länge han med.

Vaknade sent om sider som sagt, till en varm och solig söndag. Och inget speciellt inbokat. Lååång frukost ute i det underbara höstvädret, med gula björklöv som siglade ner omkring mig.

Nu är det ju så, som ni vet, att ingenting inbokat inte är det samma som inget att göra! När sömnigheten sakta ramlat från mina ögonfransar med hjälp av ett par rejäla koppar kaffe, började jag spana över trädgården och allt som borde göras där.

Lillungen blev nedbäddad framför tv:n med en ansenlig mängd näsdukar och lite att dricka inom räckhåll. Och den äldre hade nedbäddat sig själv i husets tystaste och mörkaste rum, möjligast långt borta från oss vakna familjemedlemmar. Han hade jobbat natt och hoppades innerligt på att hans mor inte skulle komma på att sätta upp hyllor, eller annars bara härja på inomhus...

Och jag som faktiskt borde sätta upp lite hyllor, och jag som faktiskt borde härja på lite inomhus...men det kan jag kanske göra en annan dag då?

Hemskt svårt var det inte att välja utomhussysslor framom inomhussysslor när hösten bjöd på en sån underbar söndag! Funderade på att ge mig ut i svampskogen, men hur det nu sen blev så höll jag på i trädgården - och vips var klockan middagsdags. Min sena sovmorgon kan ju haft en liten bidragande orsak till att jag inte hann med båda två? Tror ni? Nääääeee?

Men svamparna kan vänta. Sovmorgon skall man ta när det känns så!

Grillen skuffades in i garaget, krukorna tömdes och tvättades, och i bara förbifarten vände jag en rabatt som jag borde ha gjort nåt åt för länge sedan. Kanske jag bara väntat på den rätta stämningen? Nu kände jag ingen pardon - allt skulle bort! Och till våren väntar mig en ny rabatt att plantera. Planerandet tänkte jag ta i vinter framför brasan, gärna med lite glögg i glaset när nordan blåser kring knutarna!

Medan jag härjade på i trädgården hörde jag det där lillalillalilla pipet som kommer från domherrarna. Är de redan här? Till sommaren brukar de försvinna till Den Djupa Granskogen, men är de tillbaka därifrån redan nu?

Väntar de en tidig höst?

Bäst att fixa den biten färdig också...Fågelmatningen. I våras fick jag syn på ett skåp, fult som stryk, i trappuppgången på jobbet. Sniffade runt lite för att höra vems det var.

För jag hade blivit förälskad i ett fult skåp...då vet ni hur det är....

Efter lite detektivarbete kom jag fram till att skåpet hörde till en fotobutik. I detta skåp förvarades fotona då "på den tiden" när man traskade med sin filmrulle för att få den framkallad. Remember?

Brandsäkert och med möjlighet att låsa och med en tyngd som på ett mindre kassaskåp kan jag förstå att de framkallade fotona låg säkra här. Vad fotobutiksinnehavaren inte kunde förstå var att nån på allvar ville ha denna fula tingest hem till sig.

Jag till och med frågade vad han ville ha för det, varpå han brast ut i ett gapskratt.

- Betalt??? Ta skräpet - om du orkar, hahhahahahaa!

Ha! Jag orkar vad som helst när jag fått den växeln på. Eller...jag orkar alltså väldigt bra övertala "nån" (i detta fall min ex och äldre sonens kompis) att släpa hem eländet till mig. Hade först tänkt att lillungen skulle få det upp till sitt rum, men med tanke på hur mycket ett plåtskåp låter, och det faktum att trappan är smal och skåpet väger ett ton och att ja...det fanns inte så många frivilliga att bära det...så fick det bli ett uteskåp i stället.

Nu skall jag ha fågelmaten, talgbollarna och uteblossen och ljus till lyktorna och sådant i det.

Så fick jag min oplanerade söndag att gå...i sällskap av katten Myrra som de första två, tre timmarna tassade runt med mig, men sedan nöjde sig med att lojt blicka över mina förehavanden från en av stolarna vid uteplatsen.

När jag vid femsnåret parkerade grepen vid den svängda rabatten kände jag att jag trots allt fått en hel del gjort. Kändes skönt i kroppen också.

Lillungen snörvlade vidare, men hade knappast hemskt mycket emot att jag inte tjatade på för mycket tv-tittande - för en gångs skull...;)

När det började skymma därute kom jag in, tände ljus och började med middagen. Lagom tills steken blivit klar kravlade den äldre sonen ner för att äta "nattarbetandes-frukost".

Det var en alldeles vanlig - men hemskt skön söndag!

kram alla söta löv i vinden - njut av hösten!

M.

HÖSTENS LILA TING...

...eller ett försök att få osammanhängande bilder att bilda ett tema:)

Weekenden rusade förbi och återigen är det måndag. Emellanåt känns det nästan som om det var måndag lite oftare än det är andra dagar, men jag kanske har fel?

Lördagar, till exempel tycker jag verkar vara lite underrepresenterade. Jag skulle gärna ha en extra lördag nu och då och om jag nu verkligen känner efter så kunde jag tänka mig en och annan extra söndag också...

I weekenden var jag ute på stugan, och skulle gärna gått långa sköna promenader, men när nordan låg på och temperaturen med nöd och näppe klättrade över sju grader så blev det så att brasans värme blev för svår att slita sig ifrån! Samtidigt var det så skönt att bara vara, egentligen borde man göra det lite oftare - och det är till DET jag skulle behöva färre måndagar och flere lördagar...hihiii..

Men det kanske är lite svårt genomförbart, sådär praktiskt?

Lite kort inägg denna gång - av praktiska skäl skall jag gå och kasta mig på örat...det är tisdag i morgon (läs idag..)

kram!

SEPTEMBER....

...kylan på morgonen är inget som man bara kan nonchalera som inbillning. Även om solen dagtid ännu värmer skönt så är det lite ljummen värme i allafall. Även om rosorna ännu blommar i trädgården, så tar vinden över sommarkänslan. Just idag har vinden vänt och ändrat karaktär. Den är inte längre svalkande, den är isande. Kall.

Har haft så mycket för mig de senaste veckorna, så jag har inte hunnit märka att vildvinet bytt färg! Rodnande väntar de på att få ta över färgprakten i trädgården. De första nersiglade gula björklöven samlas till ett litet möte framför trappan.

Får mig att tänka på visan om okända djur:

"På dom första löv som siglar sitter/små djur och det hörs ett evigt kvitter/ Dom håller fast i lö-ö-vens kanter/ i vindens kast/ och dom flesta är ta-aa-nter./ Men annars skulle löven inte gunga/dom fnittrar mycket men kan inte sjunga."

Ni vet, visan som handlar om okända djur av Olle Adolphson? En synnerligen okänd fjäril har landat på min skafferidörr i köket. Det är lillungen som gjort den i skolan, och jag tycker sååå om den. Färgerna och ja, jag bara tycker om den! Den är lite höstig kom jag på.

Det var också lillungen som kom att tänka på visan om okända djur. Vi talade om minnen som man kommer ihåg. Plötsligt sade han att han minns hur vi engång (han och jag) suttit i trappan i en överbokad Sverige-båt och eftersom vi tyckt att alla såg så sura ut, så började vi sjunga visan om okända djur. Där mitt bland alla.

Själv hade jag faktiskt glömt det (aktiv förskjutning...hehehe...?)men jo, jag kommer ihåg det när han påminde mig om det!

Men att min fem-före-tonåring kommer ihåg det som ett trevligt minne är ju lite skoj. Om nåt år vill han förmodligen helst glömma det...hihiii!

Själv har jag lite svårt att släppa sommaren ifrån mig. Trots att jag tvärtom vanligtvis brukar vara otålig i min väntan på hösten, så är det inte riktigt så i år. Vet inte riktigt varför?

Ändå har jag tidigare än någonsin städat undan utemöblerna, och i weekenden skall jag till stugan och sätta den i ide. Lite motstridigt? En del av mig vill hålla kvar sommaren medan en annan del av mig vill gå vidare mot hösten tidigare än vanligt.

Kan det vara så att ens rutiner påverkas av ens känslomässiga situation? Väntar med spänning på hur jag då i så fall skall komma att ta emot hösten...

Ute börjar vinden ta ton. Ju mer det stormar därute, desto lugnare känner jag mig här inomhus. Hemmet sköter sin roll som trygghetens borg. Bara jag skulle få in de nymålade inre fönstren så det inte skulle dra så fördärvat...;)

Kram på er, håll i varandra i stormen!

M.

FÖDELSEDAGSMIDDAG...

...har det varit i stugan i dag.

Har sagt det tidigare och säger det igen; det är så himla roligt att röra ihop en middag när man har TID att göra det. Dedär vardagsmiddagarna är inte alls lika intressanta!

Tid att planera, tid att duka, tid att laga, tid att njuta, sånt tycker jag så om!

Steg upp i morse och satte mig med morgonkoppen kaffe ute i trädgården (börjar bli lite extremt, jag vet, men ännu går det bra...) och började planera födelsedagsmiddagen. Min ex, min bästa vän och ungarnas pappa får en årsring till han också!

Efter morgonkaffet gav jag mig iväg till torget i grannstaden och gick och valde bland alla godsaker där, gick in i en butik med välförsedd kött- och fiskdisk. En sådan med betjäning. Över gatan för att köpa lite rött som passade till menyn. Vad jag njöt av att ha tid att välja grönskaer, byta några ord med torghandlaren. Lyssna på tips av den duktiga tösen i köttdisken. Och få hjälp med att välja ett passande vin.

Hur ofta är det inte så att man bara rafsar åt sig en färdigpackad tomatask, något köttliknande från kyldisken och vinet ja...jag erkänner när som helst att jag ganska ofta styrs av utseendet på etiketten på vinflaskan (hihiii). Undra på att jag har blivit tillfrågad att gå med i en vinklubb - de anser antagligen att jag kunde ha en hel del att lära mig...De har så rätt...hahahaa.

Jag tycker om tanken med slow food, på alla plan. Men det är inte så ofta jag riktigt känner att det är slow food för hela slanten hos oss. Tyvärr.

Men idag blev det så :). Lagar ofta sallad på mozzarella och tomat. Men idag gick jag steget längre och förädlade salladen lite: Man kramar ur de små halverade tomaterna. Silar saften, kokar upp den med olivolja, vit balsamvinäger, honung och låter en vaniljstång koka med. Bara koka upp och låta sedan svalna. Detta blandas ihop med de urkramade tomaterna och finskuren lök. Lägg upp mozzarellan på fat, salta och peppra och bred ut tomatfunderingen ovanpå. Så gott!!!

Jag tror att exet också tyckte att det var gott - att vara som "gäst" - si nu slapp han ju disken...hahahaa!

Till slut avslutade vi dagen som jag började den, med kaffe ute i trädgården. Trots att solen sken från klar himmel var det bara att konstatera att sommaren nog smygit iväg nånstans.

På olika ställen i skärgården tändes i kväll eldar. Hos endel är det villa-avslutning, på andra ställen firas forneldarnas natt.

Själv tände jag höstens första brasa och plockade fram sockorna.

Exets födelsedag har hos oss alltid varit sommarens sista fest. Nu kan hösten komma!

I höst skall jag försöka ge slow food ett större utrymme - och mera tid.

Men nu blir det fjäderholmarna för min del!

Sov gott!

M.

BARA VARA...

...på fredag!

I veckan ger man järnet på jobbet, i skolan, på weekenden blir det att ta itu med en massa här hemma. Men fredagkvällar....den person är synnerligen modig som vågar rucka på mina bara-vara-fredagskvällar! Och orsaken skall nog vara bra. Verkligt bra!

Såg en dokumentär här om kvällen om hur leken har försvunnit ur barnens liv. Visserligen var det en amerikansk/kanadensisk dokumentär, så vi här i Norden är knappast riktigt där än...

Hur föräldrar inte vågar låta sina barn leka ensamma, själva, utan övervakning. Minns själv min barndom då man kom hem när det började skymma eller hungern gjorde sig påmind. Alla dessa fantasiäventyr man gav sig ut på.

Visst fanns det så också "ledd verksamhet", gick i både dramaklubbar och höll på med friidrott. Men mesta - och bästa - minnen har jag ändå från dessa strövtåg i fantasin, ibland ensam, men oftast med vänner. Hoppa med paraply från (relativt) hög höjd i höststormen, för att se hur länge/långt man kunde hålla sig i luften. Jakten på miljöer som kunde stämma in på stämningarna i en sång. Fantasi. Stjäla sig ett äppel. Fantsistallet, och -hästarna som vi "byggde" upp i en liten fin dunge i skogen, trots att vi defacto också hade tillgång till ett riktigt stall och riktiga hästar...

Men i fantasin kunde vi så mycket mer....

När jag såg denna dokumentär om barn som aldrig fått leka fritt utan föräldrarnas vaksamma blick före 12-13 års ålder kände jag en sann sorg. Att få upptäcka den fria leken först i den åldern får mig att tänka på att det kanske är för sent då?

Jag, och lillungen, som såg dokumentären med mig kände tacksamhet över att vi lever i en miljö där fri lek är möjlig. Inte bara för mig för mer är trettio år sedan utan också för mina barn, idag!

Jag visste inte, heller hade aldrig tänkt på, att det finns föräldrar som opererar in gps-sändare i sina barn för att hela tiden kunna följa med på datorn var de rör sig. Och att det finns företag som lever på att göra detta ingrepp!

Visst vill jag också veta var mina barn rör sig, men hur skulle ett barn känna sig om de aldrig fick vara "onåbara". Ens för en liten stund?

Hur njöt jag inte själv som barn av att gå mina egna vägar, jag visste ju att jag skulle vara hemma en viss tid, och mina föräldrar litade på att jag gjorde det. Jag är glad över att bo och leva så att jag kan bjuda den samma frihet åt mina barn. Även om jag ibland känner att jag gärna vill ringa dem för att kolla - sådärförsäkerhetsskull, så försöker jag undvika det. För jag tror på att barn också mår bra av inte hela tiden vara under lupp.

Jo, jag vet att tiderna, och farorna, är annorlunda nu än då - men ändå? Gör man kanske mera skada än nytta om man ger sig in på att vara en curlingförälder?

Absolut inget illa om alla dessa hobbyn, alla de ledda fritidsverksamheter, men jag tror inte att de någonsin kan helt ersätta fri lek. Frilek...frihet.
Faktum är att sgs alla däggdjur leker, härjar på, som ungar. Varför skulle naturen fixat det så om det inte hade en funktion? Undersökningar med råttor (min åsikt om djurförsök kan jag ta upp en annan gång) men just detta var inte plågsamt. Man hade låtit unga råttor leka med likåldriga och i den andra gruppen hade man låtit unga råttor bara vara tillsammans med äldre råttor. Resultatet var att de som fick "leka" fritt hade en bättre förmåga att lösa problem och läsa situationer än de som varit med vuxna - trots att de vuxna råttorna "lärt" dem.

Det kom fram i undersökningen att barn som hela tiden hade ledd verksamhet, och bara en eller ingen alls ledig kväll i veckan utvecklade stress redan i en ålder under tio år, och hade mångdubbel risk att bli deprimerade i tonåren eller som ung vuxen. De som fått leka fritt och ha stunder då de inte hade något inbokat utvecklade enligt studien bättre förmåga till konflikthantering som vuxen.

Programmet gav grogrund till många intressanta tankar.

Och bekräftade mig i min övertygelse om att det är inget fel alls i att fridlysa fredagkvällarna till en ingen-aktivitet-alls-kväll :)

Både för barn och vuxen!

Åtminstone denna vuxna tycker att det är skönt med fredagkväll!

Det är inget fel i att vuxna leker heller för:

Man slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal när man slutar leka!

p&k

M.