MAN TAGER VAD MAN HAVER...

...och just denhär hösten haver man mycket äppel! Ett sånt äppelår! Nu är det inte så att mitt endaste lilla vildäppelträd skulle ha fått fnatt och plötsligt börjat producera läckra äppel. Nejdå, det är min söta svärmor som sitter på tiotals äppelträd. Eller sitter och sitter. En sådan här höst sitter hon inte mycket alls;)

Min svärmor är en Riktig Husmor på det där stillsama, sköna sättet som bara är helt självklart.

När jag själv får mina husliga anfall så blir det nästan lite "stort", lite program, nåt som inte ändå är riktigt vardagligt...Jag njuter hemskt mycket av de stunder jag har tid (eller tar mig tid) att vara rejält huslig. Jag kan inte påstå att det skulle få mig att känna mig extra duktig, det är mera så att jag känner att jag blir förankrad till något lugnt och tryggt. Och rejält.

Äppelsaft på glasflaskor är mer än bara saft. De är minnen, dofter, känslor från sensommaren som var. På burk.

Blir det tre flaskor eller trettiotre flaskor har inte så stor skillnad, tror jag - egentligen.

Nu tvivlar jag på att min svärmor som kokat äppelsaft i....60 år snart, känner riktigt samma barnsliga lycka över några saftflaskor. Men hennes naturliga förhållande till det känns så underbart unikt.

Nu vet jag att det finns stunder då hon önskar alla äppel all världens väg, det kan bli för mycket äppel även för henne, fast hon är en energiknippe på 85 år som man bara baxnar inför.

Hur gör hon? När jag, med hälften av hennes år i backfickan känner mig trött som en frostbiten sommarblomma...

Energi så det räcker har kattungarna också, som redan vuxit till sig och blivit av med sin barnsliga "klumpighet" (om man nu kan tala om klumpighet när det gäller katter...kanske okordinerade rörelser är närmare sanningen?)

Men nu har de kommit på att omkringflygande höstlöv är det roligaste att fånga. Kan man med större allvar bära omkring på ett självfångat hostablad?

Med inte lika stort allvar delar chefen min ut små konjaksflaskor när vi åstadkommit något lite utöver det vanliga på jobbet. En del av oss avnjuter den till kaffet på fredagkvällen, någon brukar hälla den i såsen till söndagssteken (fick tillstånd indikerat småmuttrande om att missbruka alkohol hos de manliga kollegerna;))

Jag funderade en stund vad jag skulle göra med min. Skulle det varit senare på hösten eller på vintern så skulle jag hällt en slurk i en kopp het choklad. Det enda sättet jag får ner konjak på - om man nu måste...;)

Men eftersom det inte riktigt är varmchoklad-säsong än, men desto mer äppelsäsong, så blev det Muscovadoäppel mjukkokta i konjak istället. Med lite lime och vaniljkryddad cremefraiche till.

Inte helt fel...faktiskt.

Så har ni några äppel över så klyfta dem, stek dem i lite smör, strö över muscovadosocker (lite kanel om du vill, eller nåt annat du gillar.) Häll över lite konjak eller calvados, låt puttra en stund medan man rör ihop cremefraiche med lite vaniljsocker och om du vill ha lite mer syra i det söta, pressa i aningen limesaft.

Enkelt - och gott!

Som äppelsaft

och äppelmos

och torkade äppelringar

och äppelpaj

och äppelgröt

eller bara äppel som de är.

Till weekenden blir det däremot inget av äppel. Det blir barnkalas och på frågan vad lillungen önskar bjuda på fick jag det tveklösa svaret:

- Kladdkaka! Och mockarutor! Och....*tankepaus* och så kanske ännu en chokladkaka?!

Må gott alla söta, det blev en hel del sött i dethär inlägget;)

Kram M.

ROST OCH FROST...

...har båda två intagit min trädgård i veckan. Rost har ersatt zink och frost den närapå sommarvärme som vi haft.

För en vecka sedan påtade jag på i trädgården iklädd t-skjorta, drack morgonkaffet iklädd morgonrock och tassade barfota efter morgontidningen.

Nu har jag gömt tårna i sockor och skrapat is från bilfönstren tre mornar i rad. Gräsmattan frasar av frost när man går efter morgontidningen. Med skor märkväl.

Jag tycker det är skönt!

Skönt tycker jag också det är med rost. Det är så mjukt mot alla höstfärger, så dämpat. Stillsamt vackert.

Mina rostiga 'stoppa-vattenslangen-från-att-halka-in-i-rabatten' får agera pynt en tid. Det känns lite som om trädgården skulle vara aktiv sålänge det dräller lite trädgårdsattiraljer här och där. Det får inte gå för fort dethär med att säga godnatt åt trädgården. Det känns för brutalt på nåt vis.

Lite anklagande ögonkast får jag ändå från katterna för att jag burit bort den sköna korgstolen - som de med stor självklarhet tagit i eget bruk. Jo, jag veeet att eftermiddagssolen lyste sövande skönt på den, men ni får flytta in på verandan nu - stolen finns där!

Ojdå - en spade bestämt nerstucken i rabatten? Jag hade visst någon idé för just den rabatten...Jag skall nog påbörja projektet i weekenden...kanske? Hmmm? Om man skulle flytta dem dit, och ta dedär hit istället och så köpa en sån som skulle passa där, och så skulle det bli så bra så...

Jag är en jäkel på att planera och hitta på bra lösningar - i huvudet.

När jag sen står där och skall köra spaden i leran så är det inte längre fullt lika enkelt;) Jag har ju inte precis lyckats med konststycket att få husets karlar att tråna efter trädgårdsarbete, så ja...

De tycker ju att trädgården är hur bra som helst. Och det är den i princip, men när mina idér kommer krypande under fullmånenattens småtimmar - ja ni vet hur det är? Det kunde bli SÅ MYCKET BÄTTRE om man (jag) gjorde lite förändringar.

Få se nu om jag tar spaden vid horn..handtaget eller hittar på något h e l t a n n a t i weekenden?

Hmmm...

Kram M.

EN DÅLIG OVANA...?

...som dessutom går i arv!

När jag var barn rotade min mamma en "dålig" ovana i mitt liv. En ovana som jag dessutom fört vidare till mina barn!

När jag var barn var man inte borta från skolan om det inte var verkligt tyngande skäl för det. Som mässling eller kikhosta, minst.

Och ändå gjorde jag och mamma det - vi "rymde" för en dag. Och gjorde något riktigt nonsens istället:). Vi kunde ta bussen eller tåget "nånstans", eller så fnittrade vi så vi dog en heldag på varuhusets hattavdelning och smällde i oss bakelser mellan varven. En dag på hösten och en dag på våren stal vi oss. Och berättade inte för nån vart vi tog vägen. Redan då upplevde jag en lätt berusning av tanken att ingen vet, bara vi, var vi var och vad vi gjorde just denna speciella dag. Ännu i vuxen ålder kunde vi förverkliga dessa "rymningar" - fast vi ju inte egentligen hade något att rymma i från. Och denhär dåliga ovanan har jag då fört vidare till ungarna mina:)

Det behöver inte vara något stort och märkligt (eller dyrt) vi gör - går lite på känsla och undviker att planera så mycket...

I fredags snodde vi vår hemliga dag åt oss, lillungen och jag. Vi steg upp i ottan, körde in till Helsingfors och satte och oss på en färja söderut. Om någon timme (vi valde en långsam färja) var vi framme.

I Tallinn.

Det komiska är att jag som bott hela mitt liv i Södra Finland har inte besökt Tallinn tidigare. Jo, när jag var fyra år eller så, men det räknas inte. Har ibland en känsla av att precis alla andra utom jag varit där. Mångas reslust har säkert styrts av den billiga spriten, men Tallinn är faktiskt mycket mer än så!

Den vackra gamla stan är verkligen värd ett besök, tycker jag. Och åker man på hösten dit, är det inte fullt så fullt av turister på gatorna, utan det finns utrymme att beundra de vackra, historiska husen och en lugn stämning har lagt sig över de små gränderna.

Gamla stan känns tillräckligt stor att traska runt i, och ändå lagom liten så man hinner med en hel del under de sex timmar båten låg i hamn.

Och gick gjorde vi...Riktigt skönt med små trevliga antikbutiker lite här och där, som man ju absolut måste gå in för att kolla lite...

Det är värt att ta sig upp för de branta backarna, däruppe kan man se över hela stan och över havet. (Vem månne glömde ta en bild därifrån??? Vem???)

Här går det uppåt...

Medan jag yrar runt med kameran i högsta hugg passar lillungen på att vila fötterna. Så på- passligt med små bänkar i muren:)

Kyrkor och annat intressant hittar man runt varannat hörn. Och i September var det inte kö någonstans:) Så rysligt många kyrkor var vi inte inne i, lillungen var lite lagom road av det...

Fick nästan nackspärr av att gå och kolla in alla fina detaljer på husen. Det gäller att ha bra skor när man tar sig fram över kullerstensgatorna. Har man inte det, kan man ju gå in här och köpa sig ett par...Bra skyltning!

Imponerad är jag över de estniska eller ryska kvinnor som hastade över kullerstenarna med hiskelig fart i skyhöga klackar. Sådana klackar skulle kräva min totala koncentration - och då talar vi om att gå på ett plant golv...

Och dehär lamporna blev jag helt störtkär i .De är bara så häftiga!! Lillungen bara skakade på huvudet och undrade nog om jag var helt rätt vaccinerad...Fina???Dedär???

Men, vadå då? Själv stod han fascinerat och kollade in en cementbil som fyllde på en annan som i sin tur puffade iväg cementen höööögt upp till en taklucka och den vägen in i huset.

Men under dessa hemliga dagarna får man göra just vad man vill!

Less som jag var på allt ogräsrensande i trädgården, njöt jag av fulla muggar av lite stadsmiljö emellanåt...Och log brett åt att jag även här, av alla ställen, stöter på maskrosor...

Men, vet ni - jag lät den vara...Den är inte min;)

Hade tänkt klämma in lite historia om Tallinn, men nu tror jag nog jag har babblat tillräckligt för idag;) Faktarutan kanske kommer en annan dag - vi får se?

Men Tallinn är nog värt ett besök - och dåliga ovanor kan vara riktigt bra ibland!

Må så gott alla! Fyll lungorna med den härliga kyliga luft som strömmar in. Aaaah!

Kram M.

HÖSTVÄRME...

...är härligt men mentalt är jag helt inställd på kalla, klara höstdagar med hög himmel och frost i gräset. Men istället rensar jag ogräs som aldrig förr och klipper gräs iklädd tunn t-skjorta. Jag längtar efter tjocka tröjor och stövlar.

Visst njuter jag av värmen på något vis också, men jag saknar de där riktigt syrefyllda dagarna och den höga, klara, kalla hösthimlen.

Min höstkappa hänger redan redo - har hängt så några veckor nu...

Medan jag morgon efter morgon valt jeansjackan istället. Men det finns något med denna varma höst som jag verkligen uppskattar. Vet ni, jag har ätit precis alla mina frukostar ute sedan maj! Att kunna gå ut i bara morgonrocken med sin kaffemugg är lyx!

Men ändå...

Inomhus väntar ett och annat projekt på att jag skall ta itu med det. Och det skall jag också, men än pockar trädgården på uppmärksamhet.

Idag har jag rensat ogräs från gångarna som en tok. Rivit upp blommande maskrosor från trädgårdslandet och plockat in en liten bukett lupiner...Känns lite..fel?

På höstarna brukar mitt matlagningsintresse vakna. Eller kanske stiga till följande "level". Men jag har inte ro att stå inne och laga mat när ogräsen växer så det knakar...

Jag är som denhär fjärilen, som inte heller tycktes veta om den skall gå i ide eller fortsätta fladdra på.

Jag vill tvätta och packa ner alla sommarkläder för gott - för i år.

Jag vill krypa ner i en varm tröja och dra på mig benvärmare och vira en halsduk om halsen.

Jag vill säga go'natt till min trädgård. NU!!!

Hehe, frågar någon mej just idag om jag kunde tänka mig flytta till lägenhet, så skulle jag nicka hysteriskt frenetiskt.

Till och med Lillungen påpekade idag vid middagsbordet att hans kompisar undrar varför vi har så stor trädgård.

-Ja, varför?

Just nu är jag bara så himla trött på alltsammans. Men det går över - bara frosten skulle komma!

Lite flyktiga tankar i lördagskvällen blev det denna gång...

Ibland är det så - tankarna vill inte riktigt samla sig, de bara yrar omkring som hösttrötta fjärilar.

Kram! M.

10 000 STEG...

...eller ännu hellre 12 000 steg borde man traska om dagen för att må bra. Med ett relativt stillasittande arbete, även om jag emellanåt springer som en skållad råtta mellan datorn, printern, kopieringsmaskinen och inte att förglömma kaffeautomaten, har jag fullt upp att nå upp till 10 000 steg. Puh!

Mina arbetskompisar lyckades utan större ansträngning lura med mig på någon form av kampanj som går ut på att samla ihop så många steg som möjligt under en månad. Och så gick det till att jag utan att (igen, än en gång) alls tänka efter utropade:

- Ja, men det är KLART att jag är med!!!

Följaktligen finner jag mig numera traska mer eller mindre planlöstomkring varenda lediga stund för att få ihop mina 10 000 (helst 12 000 ) steg varje dag.

Lillungen och hans kompis samlade in ekollon igår, och undrade om jag ville hjälpa dem.

- NEEEJ, hinner inte - jag skall ut och gå! Hejdå!

(Vad exakt de skulle ha ekollonen till förblev lite oklart, men jag hittade dem på verandabordet i morse. Kanske det var lite oklart för dem med?)

Söndagsmorgonen inledde jag med att städa upp vid mitt arbetsbord - och lite höstmysa till det för mig. Inte för att jag lär ha tid att sitta där inte...men ändå;)

Nixnax. Ut och traska - steg efter steg efter steg. Nu kan jag ju inte påstå att det skulle vara en sådär väldans stor uppoffring för mig när jag ger mig ut i det alldeles underbara september vädret - snarare tvärtom!

Idag valde jag ändå att kasta mig på cykeln och trampa iväg. En halvtimmes cykling ger 2700 steg. Så nu vet ni det också:)

Jag gillar att cykla för då kommer man liksom lite längre än bara i hemknutarna och nu behöver jag faktiskt inte cykla så rysligt långt för att komma till verkligt intressanta miljöer.

Det blev en tur runt i kulturbyggden...Bland annat cyklade jag förbi Sjundby slott. Har haft möjligheten att besöka slottet (som alltså är ett privat hem) några gånger under årens lopp - och jag lovar er, om det inte spökar här - då spökar det inte nånstans. Ett tag när jag var där med några barn (egna och andras) tog slottsfrun ner barnen till källaren och berättade kuuuusliga historier. När ungarna kom upp igen stod håret på ända på dem allihop, ögonen var stora som tefat och en av pojkarna viskade:

- Jag var så rädd, så jag trodde mitt hjärta skulle svimma!

Här skall ni få lite historia om slottet serverad:

Sjundby slott
På åavsnittet mellan Tjusträsk och Vikträsk finns en fors intill vilken Jakob Henriksson (också kallad Jakob Hästesko) ca år 1560 lät bygga ett gråstensslott. I Sjundby slotts historia talas både om ätterna Horn och Tott liksom även om Karin Månsdotters dotter Sigrid. Ätten Adlercreutz, som härstammar från Lojo, har redan i nästan trehundra år ägt herrgården med undantag av Porkala-parentesen, då ryssarna hade det i sin besittning.
På en av uthusbyggnaderna kan man fortfarande läsa en rysk text som är en order till de sovjetiska soldaterna. Efter grundliga reparationer fungerar slottet igen som privathem för ättlingar till släkten Adlercreutz.
Invid bron över forsen står ett spannmålsmagasin från 1700-talet. Längre ned finns ett kraftverk, vars elturbiner producerar elektricitet till slottet då vattentillflödet är tillräckligt.

Sedan trampade jag vidare på mer eller mindre gropiga sandvägar. När jag tar den här rundan kommer några riktigt mördande backar emot. Jag ler varje gång jag trampar med blodsmak i munnen uppför dessa helvetesbackar när jag kommer ihåg hur jag engång för många år sedan hade lillungen bak på cykeln och han knackade mig otåligt i ryggen och påpekade att han gärna nog åkte lite fortare för att känna vinden i ansiktet!

- Vänta bara, pust, flämt....väste jag mellan tänderna.

Numera vägrar han cykla med mig den vägen. Men så sitter han ju inte heller därbak numera, muahahahaaaa...

Efter cykelturen hade jag tänkt ta itu med att rensa lite på gångarna i trädgården. Ogräsen vägrar ju att tro att det är höst och de skall SLUTA VÄXA!!!

Men hur det nu kom sig så hittade jag mig själv fotande diverse blad och spindelnät och fröställningar och bär istället. Men, tänkte jag - man samlar in massor med steg när jag knatar omkring i trädgården. Istället för att relativt stillastående rycka i ogräs...Logiskt?

Nja, kanske inte, men vad gör det?

Efter att ha dansat i köket till takten av "du tror inte på dethär eller hur, men visan handlar om okända djur..." framförd av lillungen, medan han åt sitt kvällsmål, har jag kommit upp till 13 399 steg i dag. Nu är det bara för mig att krypa i säng - då blir det 17 steg till;)

Ha en skööön vecka alla sköööna!

M.