FRI SOM EN FÅGEL...

Här sitter jag och nästan räknar dagarna till semestern. Jag smakar på tanken om långa morgonfrukostar i trädgården. Dåsiga dagar på stranden. Tid att gå på loppis. Målningsprojekt för mulna dagar. Ro att laga goda middagar. Tid att umgås. Bara vara!

Bara vara fri som fågeln!

En annan som snart får känna sig fri som fågeln är min äldre, storungen, som snart avklarat ett år i armén. JAG tycker ju att det var just han ryckte in, medan HAN tycker han har varit där i eeevigheter.

Tydligen har de lite brist på vettig sysselsättning där den här sista tiden, för här en dag hade de hamnat bära på en 120 kg bom i ett par km. Vad ingen visste var VARFÖR de bar på bommen, VART den egentligen skulle och VAD det var för idé med det hela...

Efter det var det lunch, men istället för att få gå in i matsalen och äta så bestämde "nån" att de skulle äta ute på gräsmattan utanför matsalen från sina matbackar som inte alla gånger är så fräscha. Trötta, svettiga, varma och frustrerade satt de där i gräset och käkade när några gäster (kvinnor) gick förbi och kommenterade:

- Titta, det ser så mysigt ut när pojkarna har picnic i parken!

I armén är allt inte som det ser ut att vara...*fniss*

Jag måste erkänna att jag tycker att det är härligt när han blir civil om en knapp månad. Inte för att jag inte skulle tycka att armén KAN göra gott åt gossarna (de får bättre kondition, om inte annat), utan för att jag har "lite planer" som han kan hjälpa till med när han nu ändå är ledig...

Han kunde tex...och sen när han gjort det så kunde han fast...och om han nu absolut inte har nåt annat för sig så kunde han...

Nå, nej! Jag skojade bara! Jag önskar honom hjärtligt välkommen till den civila världen!

(OM nu sen tiden skulle bli lite lång för honom så kunde vi ju TÄNKA att få lite saker fixade...krhmm, krhmm. Kanske hans kompisar OCKSÅ har det lite tråkigt? Då skulle man få ÄNNU mera fixat...)

Nu skall jag gå och packa lite "pyssel" i släpvagnen, i morgon bär det av till stugan. Tack och lov att det lovats lite varmare än förra veckans nattköld...

Må gott!

M.

HÄRLIGT KAN VARA FARLIGT...

Tack, rara bloggsystrar för era kommentarer! Ni har så rätt, vi SKA vara stolta över det vi gör!!! Vem lyfter kattens svans om inte katten själv;) *kurr...*

Ibland tycks bara Jantelagen spöka lite hos envar...*ler*

Men nu bär det av ut i min trädgård. Vi har alla växter som av någon orsak tilltalar en alldeles speciellt. Allra först föll jag för det finska namnet på denhär växten (Lehtokielo, direkt översatt Lundlinjekonvalj - men den heter visst rams på riktigt...)

Ordet Lehtokielo lät nästan poetiskt, lund...och liljekonvalj...

Vad som syntes i krukan var inte mycket för världen. En grön larvliknande sak som stack rakt upp. Hmmm?

Nu har jag haft denna perenn i min trädgård redan några år, och de blir fler och fler, och jag gillar dem mer och mer. Det är något avskalat, stiligt och enkelt över dem.

Lite senare böjer sig knoppen graciöst, men fortfarande utstålar den styrka och beslutsamhet. Den är vän och stark på samma gång.

Blomknopparna i nästan utslaget tillstånd skiftar i grönt och vitt, så rena och enkla.

Absolut en av mina favoriter. Härlig - men farlig. Den är giftig, så inget för barnfamiljer...

Själv hade jag tidigare lite slarvig inställning till dethär med småbarn och giftiga växter, jag tänkte väl att vilken unge skulle ta och krypa upp i rabatten och börja käka på mina blommor???

Så tänkte jag alltså, tills lillungen 7 månader gammal smällde i sig en handfull eller två med....VITSIPPOR!!!

- VA? Barn skall inte käka blommor!!! Vitsippor, vänta nu är de inte giftiga, eller nåt?

Ringde till giftcentralen och fick det lugnande beskedet att jodå, vitsippor är giftiga, men att till och med små barn skall äta ansenliga mängder innan det blir värre än lite knip i magen. Och eftersom vitsippor bränner i munnen, brukar barn inte gilla dem speciellt.

(Utom min då, som åt med god aptit...)

Nu mera är ju lillungen stor, så rams har jag haft i trädgården en tid (som julros och andra ruskigheter;)) Av ramsen är bären de giftigaste, men oftast är det jätterams man kan köpa i affären och den är steril, så det blir inga bär.

Men stilig är den! En härlig motvikt till allt annat "fladdrigt" i rabatten...

Må så gott...snart blir det varmare! Kram M.

BLOMMOR OCH BIN

Hahaha, var det verkligen jag som skrev det förra inlägget? Nu när jag läste det på nytt så fick jag en känsla av att det var lite för "präktigt" för att komma från mig;) Det var inte meningen att det skulle bli ett "vad-duktig-jag-varit-på-veckoslutet-inlägg...huuu...Min tanke var att kan jag så kan ni alla därute! Jag var nog riktigt, riktigt trött när jag skrev igår...tröttare än jag ville erkänna;).

Läste för länge sedan ett kåseri om Martha Stewart...ni vet hon som bara fixade allt sådär bara *knäpper med fingrarna*. Jag gapskrattade när jag läste om hur man skall göra om bilen inte startar en morgon. Då går man bara ut i lidret och tar lite dna och knådar ihop till en häst som tar en dit man skulle när bilen svek...

Vi kvinnor kan så otroligt mycket, men det är så förfärligt viktigt att vi inte trillar i systerduktig-fällan. Att vi gör det vi tycker om i den takt som passar oss - och att vi gör det för vår egen skull, och inte någon annan!

Sen kan jag bara tillägga att takmålning nog går som ett träningspass när som helst. Mina muskler påminner mig idag om att jag slarvat med träningen den senaste tiden...och de har alldeles rysligt rätt i det. Men man hinner inte med allt - och så skall det vara;) Tänk om jag får allt klart någon dag? Vad skall jag sen göra???

Och drömma om???

Kram M.

PROJEKT TAKMÅLNING...

Så såg det ut på lördag morgon...

Det är nu man tvekar...just innan det första penseldraget: Vad ger jag mig in på nu? Tänk om det inte blir som man tänkt? Man kan ju inte ångra sig precis när man väl börjat...

Men så är det bara att köra igång!

När jag målar åker mina tankar bergochdalbana i min skalle. Kom att tänka på att stora målningsprojekt är lite som att föda barn. Man vet att det kommer att bli jobbigt, att man får kämpa, svettas och bita ihop tänderna. Men man kämpar vidare, för efter det första penseldraget finns det inga val. Och man vet ju att det tar slut och resultatet är något man planerat och väntat på...

Jag minns så väl att när mina barn just var födda var känslan att det här är inte nåt jag vill göra om i första taget ganska på ytan...och just nu har jag en känsla att jag nog inte vill ta i en pensel i första taget heller *hihi* men fråga mig efter nån dag...;)

Men resultatet är jag mer än nöjd med. För en gångs skull var jag riktigt glad att det var kallt och ruggigt väder. Nu fick jag ett stort jobb gjort (jodå, liiite blev ogjort...målningen tog slut - och jag med). Men det fixar jag på en dag - eller två, tre...

Men skulle det vara så att solen skulle skina, det skulle vara varmt - ni vet så där som det kan vara ibland på sommaren, då skall jag följa de goda råden som sitter på kylskåpsdörren:

Fast å andra sidan, att måla är OCKSÅ lite lust och glädje...inte sant? (Märker ni, jag börjar glömma redan...)

En värmande kram till er alla!

M.

EN TOTAL TYSTNAD

I morgon pyser lillungen och jag till stugan (om nån undrar var jag tappat gubben, så har han alltid nåt annat för sig, helst möjligast långt borta när jag börjar packa penslar och och pytsar i bilen.) Vi delar liksom inte riktigt det här intresset för att pyssla;)

Men i morgon kväll blir det nog bara en skön bastu och sedan skall jag glo på havet och tömma alla sinnen i tystnaden, och låta försommarskymningen sakta krypa närmare.

Tända en brasa och spela Monopol eller Carcassonne.

Pytsarna får nog stå oöppnade till lördag...

Kram!M.