Fast just idag känner jag mig nog som den där stenen som bara skulle vilja vara på plats en liten stund och bli lite mossig. Men det beror på att jag dragit på mig en lindrig förkylning (nej, ingen corona) så ni kan lugnt läsa vidare. Och det är övergående, för sedan blir det minsann inte att samla mossa på den här stenen inte.
Förändringens vindar susar bort den lilla mossa som kanske hunnit sätta sig på mig...
Men ja, det blir att flytta igen.
Jag undrar om jag inte egentligen borde döpa om hela min blogg...har ju blivit en del flyttande de senaste åren. Men att den här flytten skulle komma, det visste jag, det var mer tidtabellen som varit öppen. Jag har ju nu bott på min mans hemgård och det har redan i årtionden varit klart att den platsen inte har en framtid som boende. Det finns mängder av uthus, gamla stall och ladugårdar, små kojor och större lider samt ett 200 m2 stort karaktärshus som med sina hundra år på nacken krävt och kommer att kräva en hel del omvårdnad och pengar. Att bo såhär är en ynnest, men smakar det så kostar det.
Och platsen, huset och trädgården är alldeles underbara - bara att det ligger på totalt fel ställe. Omgivningen och tiden, samhällsutvecklingen, har helt enkelt kört förbi.
Planen att sälja stället har som sagt varit i bakhuvudet redan närmare årtionden ner än några år, men inget aktivt försäljande har skett. Under de senaste åren har vi renoverat på karaktärshuset och senaste vår fick jag ju äntligen till det där med rabatterna runt vår pergola/växthus - som ni ju märkt om man bläddrar bakåt några inlägg...Lite avigt med en sådan grej kan man tänka, så där med facit i hand.
Och det var nu bara tack vare coronan - jag måste bara ha NÅT att göra när man ingenstans kunde resa, inte gå på kurser - ja ingenting. Samtidigt fanns det i baktankarna att växterna jag planterade skall enkelt kunna flyttas. På hösten planterade jag tex alla vårblommande lökar i stora krukor - främst för att rädda dem från råddjurens glupska tuggande, men också som jag skämtsamt sade åt gubben - att när jag nu inte vet var jag kommer att ha mina lökar nästa vår. Det var ju på skoj, men vi hade börjat bli ganska trötta i det eviga gräsklippande, det eviga krattande, det eviga reparerande och renoverande, så en liten gnutta sanning var det i våra skämt om att man skulle gärna så småningom vara redo att slippa allt detta. Vi blir inte yngre. Så är det bara och mer och mer skulle vi komma att behöva köpa vissa tjänster - utöver de som vi redan nu köpte. Vi är båda hyfsat friska, men ändå.
Så på senhösten ringde en representant för ett företag och frågade om gården är till salu!
Man blir ju först lite häpen, och så måste man på riktigt ta frågan i sin mun och fråga sig själv:
- Ja, är den det? Är den det på riktigt? Vi har ju tänkt på det, att sen någon gång, men nu, just nu???
Men så blev det så att när plus och minus sattes på pränt och uppvägdes och priset på härligheten kändes okej så var det väl bara att köra racet till slut?!
Och det känns helt klart lite vemodigt - mer för gubben min än för mig - för det är ju hans hemgård, men båda känner vi nog främst en stor lättnad också. Jag har ju bara bott här korta perioder, så mina rötter är inte så djupt i den här myllan, om man uttrycker det så.
Men ja...Nu skall vi alltså bara hitta ett nytt hem för oss - och våra lökar...
Så ingen mossa kommer att samlas på den här stenen, minsann!
3 kommentarer:
Mäh, ska marken exploateras och gården rivas? Eftersom ett företag står som köpare?
Bokulla, kommer att sakna dig ❣️
@Viola, nej,nej inget sådant. Det är ett företag med känsla för trähusbyggande som tar över :). Gården ligger inklämd mellan flygfält och stora vägar, så den har ingen framtid som traditionell gård dessvärre, har inte haft det på årtionden, men karaktärshuset skall nog bevaras!
@Tina, det är med lätt <3 vi ger över till andra att förvalta.
Skicka en kommentar