OM ATT RESA...

När jag var barn jobbade min mamma en tid inom resebranschen, och då på sjuttiotalet hade min familj förmånen att resa en hel del och bo på trevliga hotell ute i Europa. 

Samtidigt var min familj mer lagd åt det enkla och mer natur-upplevande sättet att resa, redan då.

Så jag fick liksom båda delarna med modersmjölken så att säga. 

Under en stor del av mitt vuxna liv har jag helst rest bekvämt och gärna betalat lite

mer för ett bekvämt boende, lyxig frukost, åkt taxi - mycket och gärna.

Men totalt i motsats till andra "mogna personer" så uppskattar jag mer och mer att resa enkelt, 

för att inte kalla det simpelt, med enkel packning och avskalad lyx. 

Numera njuter jag lika mycket nästan mer av en enkel rätt tillredd på en Trangia vid en 

sjöstrand med utsikt, som en trerätters på någon snofsig restaurang. 

Jag föredrar friheten framför bekvämligheten, kanske man kan säga så? 

Efter rätt många dyra restaurangrätter under årens lopp uppskattar jag helt enkelt 

mer att kunna lägga mer pengar på andra upplevelser än maten. 

Och god mat...det kan man minsann fixa till på en Trangia likaväl. 

Bilderna här är från min resa till Hornborgasjön för en månad sedan. 

Att se - och höra - dessa tiotusental tranor som mellanlandar här innan de ger sig vidare till

sina häckningsplatser var verkligen värt resan! 

Och här kommer jag, glidande på ett bananskal, in på en annan aspekt - vad är värt att resa till? 

Numera är jag föga intresserad av att resa på solsemester till en av turister överfull badort med gigantiska hotell som slukar tusen turister i en enda tugga. 

För att vara ärlig så sätter jag mig så mycket hellre i min enkla bil och styr ratten efter känsla, 

ser hur långt jag kommer på en dag och slår läger på någon lämplig plats. 

Och det är det jag sitter och planerar här i fredagskvällen. 

Sommarens utfärder, korta och lite längre. 

Ensamma, tvåsamma och mångsamma. 

Har städat och rensat ut härhemma med den totalt egoistiska tanken

i bakhuvudet om att ha mindre grejer att ta hand om här och mer

tid att spendera bakom ratten på väg - någonstans. 

Det är så jag vill ha det. 

Mitt hem skall vara min borg, men inte min boj. 

Mina färder skall lindra min längtan, utan att belasta något annat.

Enkelheten är självvald, men inte avstängande.

Mina stigar skall vara mina att vandra, inte någon annans.

Välkomnar sällskap, men skyr inte ensamhet. 

Det finns en sanning i begreppet:

Det är ju inte målet - utan resan som är viktig.

Det är det som räknas.

*

Kommer mitt i allt att tänka på en dikt av Karin Boye:

I RÖRELSE

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd.

Men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång.

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

*

Kunde inte sagt det bättre själv.