LJUSETS ÅTERKOMST...

I morse lät jag väckarklockan vila och sov ut. Steg lojt upp och kokade mitt kaffe.

Hunden fortsatte sova nedgrävd i fotändan av min säng, katten låg som en kringla

i korgstolen i köket. Hon gäspade stort och sträckte på sig och spärrade ut sina klor, 

sedan vände hon sig ett halvvarv i stolen och fortsatte sova. 

Kröp upp i soffan med mitt kaffe och morgontidningen. Tände den lilla

julgranen som jag egentligen inte skulle ha, men som var så fin så jag ångrade mitt

ingen-julgran-i-år-beslut och bar in den här lilla skönheten.

Där jag satt och läste om händelser ute i världen och små händelser här hemma

så kände jag hur ljuset ändrade. Det kom så stilla smygande så jag knappt märkte det.

Kände en så svag värme i nacken att jag nästan trodde att det var inbillning men

det var det inte.

Solen, den vackra, väna, bleka vintersolen lyste upp texten i min tidning,

speglade sig i kaffet i koppen och gjorde en skuggkopia av fönstret på väggen

intill julgranen. 

Ljus möter ljus, tänkte jag.

Tidningen vek jag ihop, lade den på bordet och tänkte att det må finnas stunder, dagar då 

nyhetsflödet må tystna. Om inte i världen så i min värld.

Blev sittande en lång stund och bara såg på, njöt och insöp ljuset.

Tänkte på att det är detta vi firar nu när mörkret är som mörkast.

Vi firar ljuset. Dess återkomst.

För någon är det det konkreta ljuset, vintersolståndet, kamelens rygg som bryts.

För någon annan är det ett andligt ljus som kom i juletid. 

Någon kanske älskar mest julens alla juleljus och deras magiska sken.

Oberoende vad man firar, vad som är viktigt för en personligen, finns

där en gemensam nämnare...ljuset.

Ljuset som återkommer. 

Hopp. 

Bekräftelse på längtan. 

Svar.

På tal om längtan. I så många år har jag längtat efter en julgran där belysningen, 

ljusen, skulle få vara i huvudrollen och pyntet vara underordnat. 

Men det har bara blivit ogjort, så länge julgranen pyntades av ungarna

var det självklart att de fick bestämma. 

Sedan har det rullat på.

Men i år! 

Först skulle jag inte ha gran alls, bara en julgren.

Men när det nu blev en ändå

fick den en kostym av pynt som känns rätt för mig.

Enkelt, avskalat, sparsmakat, naturligt.

Något som låter ljuset spela första fiol.

Precis som jag vill ha det!