SKÖNA VANLIGHETER...

Och vanliga skönheter var det som jag bockade av i årets version av att räkna gårdsfåglarna. 

Talgoxar var det mest av hos mig som på de flesta gårdar i Finland, men åtminstone här omkring fanns det också en hel del koltrastar. Inget mindre än fyra honor och en ivrig hane snurrade runt i mina buskar.

Att få ta sig en timme att bara kolla på fåglar är hemskt bra för en lite fladdrig själ och för alla dessa tankar som annars hoppar från en sak till den andra som ystra kalvar.

Skall det räknas fåglar är det full fokus på om man ser 5…eller var det 7 talgoxar samtidigt. Det är ju inte sååå allvarligt, och säkert inte så på individen noga heller, men genom att lite försöka vara korrekt så där så blir man härligt fokuserad på bara en enda liten enkel uppgift.

Och att få lyssna på det där underbara drrrrr-ande från småfåglarnas vingar - jag kan inte få nog av det!

Så jag tror jag skall fågelräkna mina bevingade i trädgården lite nu och då. Bara för mitt egna höga nöjes skull.

Sen kommer vi till det här…som också är något jag verkar få tillverka för mitt eget höga nöjes skull.

Blinier. Jag säger då det! Jag kunde kasta mig lite lyrisk för dessa plättar av bovete - eller kanske inte just de så där rakt upp och ner - men tillsammans, tillsammans med allt det där gudomligt goda! 

Rom, lök, smetana….laxröra…Ah och åh! För att inte tala om saltgurka och honung och smetana (jodå, tillsammans). Jag bara…ah! 

Men det är jag rätt så ensam om i den här mixen av människor under mitt tak just nu. Hur det nu sen är möjligt? Att det finns de som inte älskar blinier? Ja, man kan ju undra! Men tydligen finns det sådana.

Underliga är de! 

Blir ju desto mer åt mig då - och på något märkligt sätt så förvandlas det lite från att vara festmat till att vara något som man, eller jag då, tillverkar åt bara en person, eller mig då. Och då plötsligt är det ju en vanlighet lite. En synnerligen skön vanlighet. 

Till de större ovanligheterna hör att jag besöker en handarbetsbutik. I och för sig så kan man tycka att kanske hela begreppet handarbetsbutik börjar höra till ovanligheterna, men en sådan besökte jag idag.

Skulle lämna in grabbens vinterrock för en ny-dragked-operation. Jag är ju inte den mest handarbetande person liksom och dragkedjor hör till överkursen som jag aldrig var närvarande på. 

Och trots min historia som rätt opraktisk när det gäller handarbete, så blev jag kvar i handarbetsbutiken bland tusentals tyger och kantband och spetsar och knappar och knoppar och knäppen och stickor och virknålar garn och bara gick runt och petade. Och hittade det vackraste garn som jag visste att jag bara ville ha, men vad skulle jag göra av det då? Man kan väl ändå inte köpa hem garn för att det är fint i färgerna? Eller kan man? 

Nja…och så kom jag på det! Jag vill ju göra sådana där mjuka bollar av garn och om det går riktigt vägen så kommer de till och med att ha en funktion. Kanske. Men det återkommer vi till.

Så hem kom jag med garn och en sådan där pompom-set-grej som gör att man kan snurra ihop hur många garnbollar som helst i ett nafs. 

Jag, som konsument i en handarbetsbutik hör till ovanligheterna, men för att behålla denna ovanliga butik är det ju bra att vara konsument i just dem. Hänger ni med?

Är man inte en hejare på handarbete, så kan alla göra pompoms. Och vad gör man med dem sedan, då?

Nå, inte så mycket, men de är hemskt skojiga att göra och rätt så fina - till allt möjligt! 

Sedan vaknar jag till att det ju är vinter och jag faktiskt inte ännu prickat in min vintersemester! 

Eftersom mitt vuxna sällskap här i kojan är lite vingklippt för tillfället så planerar jag aktiviteter mest för mig själv. I år kommer det inte att bli av att ge sig ut på någon längre tur, men kanske någon kortare? 

Bara jag kunde bestämma mig om jag skall ta semester nu i midvinter eller spara den till vårvintern, då fåglarna börjar återvända? Knepigt! Ni skulle bara veta!

Och så medan jag sitter här och skriver, så märker jag att av alla julrester finns det något som jag visst glömt att städa undan. Tänk att det i ett sådant här litet hus kan finnas vrår som man glömmer att man hade? Och lampan som också är så där glatt på sned. 

Fast det hör ju nog också till vanligheterna. Att saker och ting är lite si så där…

Och hur underligt det än kan låta, så gillar jag försfärligt mycket just de här alldeles vanliga dagarna.

Vilken tur - för det är ju de som livet är mest fyllt av. Sköna vanligheter!