I SKOGENS SAL...

...är det tyst. Stilla. Vindstilla. Totaltyst.

På håll hör jag korpen ropa hest och i tallen breved talgoxens stillsamma bön om....vår?

Försiktigt skruvar jag bort locket på min kaffetermos och smyger fram en tillplattad ostsmörgås ur plastpåsen. 

Plastpåsens prassel kunde få till stånd en ravin känns det som.

Undviker ljud så gott det går och bedövas av detta ickeljud som finns där i naturen.

Som liksom finns, fast det inte är - ickeljud.

Tystnad.

Hundtassarnas möte mot skaren skickar iväg en störtvåg av ljud över fjärden.

Snön frasar, skrapar, sliter och bräcks.  

Jag dricker mitt kaffe, tuggar min ostsmörgås och glor ut över havet, över den stumma isen.

Om jag bara kunde stanna här längre.

Bli i detta ickeljud, se allt det spåren avslöjar.

Blicken vandrar över snövidderna. Läser in.

På torsdag var det töväder, natten till fredag frös det på.

Det bildades skare.

På fredagen snöade det lite nysnö som lade sig som ett lager med damm på skaren.

Vilket betyder att lon som smugit sig runt stugknuten, och som satt ner sig där timjan sover under snötäcket, alltså har inom det senaste dygnet suttit och sett ut över samma vy som jag nu.

För ett par år sedan hittade jag ett par färska spår av björn bara ett par hundra meter från stugknuten.

Att gå där i naturen och kunna läsa spåren, är som att läsa i en bok. Läsa en berättelse om det som hänt. Hänt alldeles för en så kort tid sedan att det inte ens kan klassas som historia. 

Det är något som bara är.

Eller var - alldeles nyss.

Även om mina ögon aldrig fick se det. För jag var inte där. Just då.

Packar ner termosen i ryggsäcken och ger mig ut för att uträtta det jag är där för att göra.

(läs: assisterar, efterhjärnskakningsyrsel och tennisarmbåge gör mig inte till en hejare på just detta jobb)

Den stora, tysta skogens invånare skall få nya boplatser.

För något år sedan häckade en slaguggla i granskogen bakom utetuppen.

Jag minns än ljudet, svischandet, av vingarna när den så gott som ljudlöst åkte slalom bland gammelgranarna.

I den tysta skogen känns det som om allt liv hade flytt.

Om det inte skulle vara för spåren på snön, som berättar en helt annan historia.

Redan i februari kan man, om man lyssnar, höra ugglornas frierisång i natten.

Bara man är där och lyssnar.

Vinterns språk.

Man ser det man inte sett och man hör det man inte ser.

Efter sex nya uggleholkar, utspridda på  områden som hoppeligen tilltalar de olika arter de är ämnade för, är det dags att ta sig hemåt. 

Det börjar skymma i skogen sal. Ljuset minskar.

Kvar på terassen blir fyra holkar som är ämnade för dem med anknytning till havet.

De är senare i starten, så de får vänta.

Likaså de små holkarna, för det lilla folket.

Går en sväng ännu där i skogens sal. Beundrar takmålningen av kungliga tallkronor. Pelarna av fura och gran.

Gardiner av björk. Nu nedtagna och kala.

Kristaller av is. 

Stilla går mina steg över den frasiga mattan av skare och nysnö.

Sakta, försiktigt, lägger jag mitt finger i spåret av lon.

Känner.

Kommer den, lon, sedan, eller om, den återkommer att snusa förundrat i mina fotspår och undra vem jag är? 

Så som jag nu undrar?

Svänger mig om, slänger ryggsäcken på baksätet i bilen, hunden kurar ihop sig på filten och somnar innan jag hinner starta bilen.

I backspegeln ser jag hur skogsvägen försvinner som om man sakta stängde en dörr.

Den till skogen sal.