I VIMLET...

 ...det är fredagkväll och veckan har varit rätt hektiskt. 

Det förbereds en flytt på jobbet och flytt är alltid stökiga.

Det vet jag som flyttat runt en del de senaste åren.

Flytten berör inte bara oss som jobbar där, utan också våra kunder berörs.

Det är ett fasligt vimmel av människor.

Ett annorlunda vimmel.

Kör hemåt och fastnar i en korsning. Det vimlar av bilar. Bilar fullastade med människor på väg till 

sina sommarstugor. Det är fasligt vad det vimlar av bilar.

Blir lite irriterad, jag står där och väntar på min lucka som min långsamma plåtkossa 

skall hinna klämma in sig i . 

Tiden går. Några i min åsikt dyrbara minuter går åt till att bara vänta.

Löjligt, några minuter hit eller dit spelar knappast någon teater?

Men jag har stressen i mig, efter veckan. Har inte hunnit skaka loss den än.

Känner att jag skulle behöva få utrymme.

Lyfta mig ut ur vimlet en stund. 

Ringer några samtal när jag väl placerat mig på min plats i bilkön.

Slänger sedan telefonen längst ner i väskan, under högen med papper.

Efter en stund börjar trafiken löpa på. Jag gasar upp och flyter med strömmen.

Stänger bilradion och rattar hemåt.

Det är tyst.

Väl hemma förbereder jag en gryta som skall åka in i ugnen.

Det kryper en hemtrevlig känsla inpå mig. Det doftar vitlök och rosmarin.

Tar hunden och hoppar i bilen. Vi åker ett stycke till ett område med skogsstigar.

Vi är ensamma där. 

Lunkar på mellan tallar, stannar till och plockar några kantareller som växer intill.

Hunden springer före. Hon är bara glad.

Jag blir det också.

Motsatserna av vimmel och tystnad påverkar mig.

Utan det ena skulle jag inte uppskatta det andra. Tror jag.

Man strävar ju alltid framåt. På något plan. Man vill alltid någonstans. Man vill något.

Eller gör man det? Är det kanske så att vi lite överdriver fokuserandet?

Ibland känner jag att de där ensamma stunderna i skogen, i naturen, rensar mina tankar på 

ett så välbehövligt sätt. Att det ger den där behövlig inbromsningen.

Läste någonstans att man kan mäta hur gott vi mår redan av en liten promenad i naturen.

Det är nästan lite magiskt vad den gör med en.

Var det verkligen jag som för ett par timmar sedan satt och gnisslade tänder i bilkön med

ögonbrynen ihopskrynklade till ett bistert streck?

Var det? 

Allt det är som bortblåst. 

Pustar efter hunden uppför ett berg.

Det blir varmt. Än är det sommar kvar.

Solen börjar gå ner, vi kör hemåt. 

Plockar fram grytan, det smakar.

Dyker ner i soffhörnet, smuttar på ett glas med rött och känner en härlig ro i kroppen.

Vimlet, eller efterdyningarna av det, blev kvar i skogen.

Jag mår!

TILLVARONS TRISTESS...

...ja ni vet de där stunderna när man ruskat de sista stänken av semesterns soldränkta tillvaro

av sig och vardagslunken har blivit det som gäller.

Vakna. Väcka barn. Frukost. Puss. Ha en bra dag! Åka till jobbet.

Telefonsamtal och mail. Möten. Prat. Butiken. Hem. Ut med hunden. Hjälp med läxor.

Dusch. En film. En bok. I säng. Sömn.

Det blir så lätt att man slinker in i tillvarons tristess, lite utan att man ens märker

det själv. Därför blev jag så glad över en facebook-uppdatering jag läste

häromdagen. Där räknade personen upp allt han älskade.

Det där som gör en glad, lycklig, tillfreds och nöjd.

Det blev en udda samling. Udda, men sann för honom.

Någon dag skall jag också skriva ner allt jag älskar, de där sakerna som 

ger tillvarons tristess guldkant.

I morse när jag körde till jobbet kom jag på mig själv att faktiskt se på de där människorna jag 

möter så gott som varje morgon. Att verkligen se dem.

Jag rattar min bil samma väg varje morgon, förbi ungdomar som står och väntar på bussen.

De står där gängliga och lite vilsna, endel udda, andra ganska osynliga.

När jag närmar mig jobbet kör jag förbi fler barn på busshållplatserna. De som skall till lågstadiet.

Kan räkna ut vilka som är ettor. Man känner igen dem på sina stora och alldeles 

nya ryggsäckar och ännu en 

liten spänd hållning i allt det nya.

Jag kör ofta förbi en man klädd i diverse snyggsnärtiga kostymer som är ute med sin hund. 

Eller sin och sin, i min fantasi är det nog dotterns hund, en liten chihuahua. 

Den lilla, lilla hunden, mannen i sin modekostym, ofta talande i sin lika snärtiga telefon. 

Mitt ute på bondvischan blir det som en krydda i allt det präktiga.

Lite senare möter jag ofta en annan man som också är ute med sin hund.

Han har nästan alltid gummistövlar på sig, rejält klädd, ute oberoende av väder, 

alltid samma tid, med sin hund av odefinierbar ras. 

De är båda lite charmigt gråa i skägget. Han talar aldrig i telefon, den är förmodligen

hemma på skänken.

Jag ser på kvinnan som sakta kommer gående. Hon närmar sig nog pensionsåldern, men är

tydligen på väg till jobbet. Hon går sakta. Men det är inte för detta jag märker henne.

Nej, hon har nästan varje dag en liten bukett färska blommor från trädgården i näven.

Inom mig ser jag henne placera den lilla vasen med färska blommor från trädgården fram.

Lägger hon dem på sitt arbetsbord, eller på ett gemensamt kaffebord? 

Det vet jag inte, men jag märker hennes bukett där hon går.

I ett litet rött torp bor en kvinna som ibland börjar jobba senare. Kanske har hon turarbete?

Ibland ser jag henne på morgonen, ibland inte.

Då jag ser henne tassar hon ut till sin postlåda iklädd en blå morgonrock med vita blommor på.

Alldeles för stor, och alldeles underbar i sin aura av långmorgon.

En ung kille springer till tåget, han är lika sen varje morgon. Nästan.

Ibland kanske han är i tid? Eller så har han försovit sig?

När man öppnar ögonen och ser då är faktiskt inte tillvarons tristess kanske inte alls så

tråkig som man tror?

Kanske någon ser på mig som hon som matar sina igelkottar varje kväll.

Som hon som hänger sin tvätt i en viss ordning. Som dricker kaffet ute från mars till oktober.

Vad de inte vet, och som knappast syns utanpå, är att också 

tillvarons tristess kan vara helt okej.

Om man vill.

EN SÅDAN DÄR MORGON....

 ...vaknade därute där allt är så tyst och stilla. Där tiden har en annan rytm

och klockan bara är siffror.

Drog på mig morgonrocken, stack fötterna i ett par utslitna, men härligt värmande, tofflor och steg ut

på terassen, ut i det där tysta. Den där morgonen.

Lät blicken glida över viken, såg att ett gång skarvar samlats där.

Och då, medan jag står där yrvaken, i en rosa morgonrock och slitna tofflor kommer den 

seglande.

Havsörnen.

Greppar kameran, hinner inte ställa in den, bara knäppa.

Bara se.

Med närmare två och en halv meter mellan vingspetsarna, får den skarvarna att krympa.

Under mina tjugosex år härute har jag aldrig sett en havsörn i viken.

Någon gång har den skymtats långt borta, men aldrig så här.

Fiskande i viken.

Jag vet redan när jag knäpper att bilderna blir suddiga, inställningarna på kameran är samma som kvällen innan. Jag hör hur långsamt den tar bilderna, jag håller andan för att inte skapa

skakningar. Eller så lite skakningar som möjligt.

Morgonrocken fladdrar kring benen och det är en sådan där morgon.

Som man minns.

 Allt är över på några minuter, den fångar sin fisk och åker en kurva över havet och landar uppe på berget. Där på Vargudden.

Jag ser hur den sliter i fisken. Den är så stor.

Sätter mig på min klippa på min sida av viken och bara ser.

 Drar morgonrocken om benen. Tofflorna har blivit fuktiga av morgondagg.

Andas djupt och fryser lite. Det har kommit lite höstsyre i luften, när jag känner efter.

Jag gillar höstsyre.
Där finns frihet.
Det är lite som att flyga.
Lite.

BUT WHY...

...är jag utan ord, varför känns det så?

Grabben min (och hans kompisar) har samlat åt sig den aningen enerverande

ovanan att svara på det mesta med ett glatt, men frågande; But why?

Ibland vill jag också ställa livet den frågan, inte för egen del - denna gång -

men för andras.

Under loppet av några veckor har det känts som om fler av mina vänner

råkat ut för tragedier i sina liv, än de vänner som upplevt lycka, eller ens bara

fortsätter tassa på som innan.

Min blogg är naturligtvis inget ställe att lyfta upp det vännerna drabbats av.

Men jag skulle vara rätt okänslig om jag skulle påstå att det inte berör

också mig, på djupet. Att se vänner drabbas.

När man står där och egentligen inte har ord som är nog att uttrycka

hur man känner, hur man skulle vilja hjälpa, hur man med-lider - lider med.

Hur man känner in i sitt hjärta, för att dessa personer har fått sin plats där.

I hjärtat.

Det finns bara ett - But Why?

Orsakerna till tragedierna är olika, ingen historia är den andra lik, så är det ju bara.

Någon kämpar för sitt liv, någon för sin kärlek, någon för sitt barn, någon för sitt jobb,

någon för sin övertygelse, någon för...ja orsakerna är lika många som vi människor.

Men när vi drabbas. Vad vi, eller de våra, än drabbas av då är tragedin ett faktum.

Livet är nu bara så konstruerat att vi alla har de där upp- och nedför- backarna att ta

oss uppför och nedför.

Jag bara känner mig så hjälplös när mina vänner befinner sig i början av

en uppförsbacke.

Och man vet att backen är tung och lång.

Och man kan bara stå där och heja på.

För alla har sin egen väg att gå.

Hur gropig den än är.

Köpte en bukett med lin i min närbutik här om dagen.

Den påminner mig om sorglösa sommardagar.

Då för länge sedan.

Det är länge sedan jag själv odlade lin. 

Då allt var så annorlunda. För mig, men just nu tänker jag främst på dem som

livet ruskat om den senaste tiden.

Jag kände de flesta av dem då.

Så livet ändå såg annorlunda ut! 

Man talar ofta om att leva i stunden, att njuta av det man har här och nu.

För en förfärlig sanning är att allt kan förvandlas till något helt annat på, om inte

ett ögonblick, så på ett andetag.

Jag vill så gärna hjälpa...mer än bara lyssna.

Och ändå är det ofta bara det man kan.

Jag vill så gärna ha ord att ge, men ibland känns det som om det inte räcker.

Inte för dem, absolut inte, men för mig.

Man åker in i den där mänskliga känslan av hjälplöshet.

Man har viljan men inte verktygen.

Lite så.

Det är då mina ord tar slut.

Då de kräver en tystnad för att hinna laddas med de känslor de, orden, vill förmedla.

Ur djupet av hjärtat.

På riktigt.

Ibland vill man bara ha ett simpelt svar på:

But Why?

På andras frågor, och på de egna.

Alltid har man inte svaren.

Det är bara så.

UTAN ORD...

...ibland pratar jag nästan hela tiden, och vissa perioder älskar jag att sätta mig ner och skriva.

Ni vet hur det är, det är som om orden bara behöver få komma ut.

Någonstans.

Sedan händer det att orden känner att de inte vill ta vägen någonstans alls.

Man tystnar, texterna tystnar, tankar tar över och de är som bär som

skall få mogna innan de är redo att plockas, färdiga att skördas, klara att ramla.

Har haft ett underbart skönt veckoslut. 

Med dem man kan vara tyst med utan att det blir besvärande och jobbigt.

Vad jag ändå uppskattar det! Att få vara tillsammans utan hemskt mycket ord

när det känns så.

Få människor är sådär riktigt bra på det.

De finns, de är inte många, men de finns, de där mänskorna som vet att 

tankar måste ibland

få ta över och peta de uttalade orden åt sidan för en stund.

Det där som hundar är så bra på. Att bara finnas där intill.

Utan att tro att det är fel någonstans.

Det är en konst som få människor behärskar, och ändå är det en så värdefull konst. 

Jag har tankarna, men orden är inte riktigt mogna än.

Och, ibland är det riktigt skönt att tiga.

Vara tyst i sig själv.

En stund.

Få se när orden mognat?

När de vill ut igen.

Men just nu känner jag hur sömnbehovet vill ta över tankarna.

Bäst att lyda.

I morgon kommer orden att behövas. 

Och tankarna också, för den delen...

Ha en skön vecka bland alla tankar och ord.

Så där som det kan vara ibland!