Skulle tro att jag alltid haft hyfsad ordning i mina hem, i mina hus.
Så min längtan att rensa upp bland prylarna har inte sitt ursprung i ett rörigt hem.
Jag minns inte att jag någonsin fått den där panik-känslan när
jag inser att någon är på kommande och hysteriskt behöver
stuva undan något påtvå röda sekunder.
Eller jo, men då var jag fjorton år och Han var på väg.
Det är ett tag sedan, ja...
Att flytta är säkert bland de effektivaste ögonöppnare på hur
mycket grejer man egentligen samlat på sig. Även jag som ändå
alltid haft det rätt redigt och städigt hemma.
Vid min senaste flytt för snart två år sedan gjorde jag beslutet att
skänka absolut största delen av mina böcker till det lokala biblioteket.
Hade lite ångest, sju flyttlådor böcker, det är många underbara ord det.
Har jag saknat de böckerna? Nej.
För en tid sedan ordnade vi upp i vårt lager och jag hittade
ytterligare några lådor med böcker som blivit ouppackade
från en ännu tidigare flytt. Närmare sagt för snart nitton år sedan...krhmm!
De böckerna hade nu blivit så gamla, rätt så dammiga och endel fuktskadade
att de var bara att slänga - ingen skulle vilja ha dem. Förutom kanske jag då.
För en sekund kände jag en liten sorg.
Nu skulle jag aldrig ha böcker nog att fylla ett biblioteksrum om jag
någon gång skulle vara i den livssituationen att jag skulle ha ett biblioteksrum.
Jag älskar stämningen i biblioteksrum.
Men så kom nästa tanke.
Vad skall jag med ett biblioteksrum - egentligen.
Betala, och underhålla, samla och sköta - vadå?
En känsla?
Just nu kan jag inte återkalla minnet av en enda bok som jag släppt taget om.
Inte en enda.
*
När min bror för något år sedan blev sjuk och
då var mitt uppe i sin flytt kavlade jag ärmarna och hjälpte till.
Även han hade samlat prylar i sina knutar.
I och med att han flyttade till mycket mindre och dessutom till lägenhet
fanns det en massa grejer som han varken kunde eller ville ta med sig.
Hade han varit frisk hade han säkert haft tid och energi att sälja eller ge vidare
mycket av det som nu kom att hamna hos mig.
Att hans saker skulle (mellan)landa hos mig var den enklaste lösningen
för oss alla just då.
Jag hade utrymme att förvara och fast hela jag skrek inombords;
-Nej, jag vill inte ta ansvar för de här sakerna, så hamnade de hos mig.
(sedanmera fick det mesta av hans grejer nya hem i samförstånd med brorsan...:))
Men att ta hem de där grejerna till mig var en annan ögonöppnare
för hur mycket onödigt jag själv släpade på.
Jag insåg att andra säkert skulle tänka så om mina onödiga saker.
Att de var en belastning. Någonstans där började jag se på
mina saker med andra, och betydligt mer okänsliga, ögon.
Trots att jag aldrig ändå varit den värsta pryl-nostalgiker precis,
så insåg jag hur mycket onödigt också jag hade sparat på.
Jag kanske har skrivit om det tidigare, även om det inte då var i samband
med minimalismtankar, men när jag flyttade hit där jag bor nu
så packade jag en del av bohanget i papplådor så jag inte alls behövde packa
upp dem här. I lådorna hamnade bland annat "finservicer" från släkten
och annat ärvt som kunde tänkas ha något värde.
Mest känslovärde.
Varför lät jag inte grejerna bara gå vidare på en gång?
Så här tänkte jag;
Ingendera av mina pojkar är några värre prylsamlare, snarare tvärtom.
Nu är de ju ännu rätt unga och kan kanske inte veta om
de någongång faktiskt vill ha något av det jag och deras
pappa fått från våra föräldrar.
Så sådant finns nu nerpackade i lådor - just in case.
Det är sedan upp till dem, vad de gör med det.
Jag har släppt taget om prylarna.
Och den insikten är skön - också på det sättet att
det är helt okej för mig vad de gör med grejerna.
Säljer de det eller slängs de, eller använder de det.
Jag har inte längre ett känsloband till sakerna.
Jag har också lyckats bryta det "förväntade känsloband"
som jag kanhända någongång upplevt att man bör känna gentemot
saker man fått eller ärvt.
Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag numera
bara är en förvaltare, eller snarare en förvarare,
av de här sakerna och ingalunda en som behöver ha dem
aktivt i min vardag.
*
För en tid sedan började min äldre med sambo fundera på
att flytta till en lite större lägenhet.
Ekonomin hos studeranden är väl inte den fetaste så vid något skede
blev det tal om att de kunde komma och plocka åt sig vad de behövde
från förrådet i källaren men också från bostaden och
från skåp och lådor.
Och då tänkte jag - för första gången kanske någonsin - att det
är bara att ta. Det finns väldigt få saker jag upplever att
jag inte skulle kunna avstå från.
Just här och nu.
Skulle vara mina urtvättade (och sjukt sköna) linnelakan då.
Av lakan har jag nämligen bara tre omgångar.
En i sängen - en i tvätten - och en för gäster.
Så har jag haft det i några år nu faktiskt, och linnelakan
blir bara bättre ju mer man tvättar dem.
*
Kanske jag varit en smygminimalist ett tag redan?
Så, ta inte mina lakan - för då har jag inga kvar!
(Ja, kamerautrustningen kan de ju också lämna ifred.
Då ingen av dem fotograferar...;))
