LITE NÄRMARE RESANS MÅL...

Och den där dagen och klockslaget som var det enda inprickade.

Dagen innan hade vi kört tvärs genom Finland från östra sidan till den västra kusten. 

Första gången tog vi in på en stor camping mitt i stan (Uleåborg) för vi började nog alla

längta efter en varm dusch. 

Även om vädret faktiskt varit helt okej på vår resa, med temperaturer runt tjugo och ytterst få 

regnskurar,  så har den kyliga sommaren ändå gjort att vattnen i sjöarna inte precis lockar 

till simturer. 

Så en dusch…varm. Bara åååh, liksom! 

Följande morgon gick vi en sväng i stan, plockade på oss lite godsaker från Saluhallen

i Uleåborg och styrde bilens nos norrut igen.

Snart, snart skall ni få se varför vi överhuvudtaget kom på idén att stuva in oss i bilen och ge oss iväg.

Nå, jag hade kanske inte behövt denna morot och mål, men karlsloken jag hade med mig

brinner lite extra för det här. Och jag gillar det ju också. Lite. 

För mig hade det nog kanske räckt med den här sköna frihetskänslan att bara dra dit näsan 

pekar, utan tidtabeller och större mål. Bara gå på känslan. 

Men nu hade vi ju ändå ett mål. 

Och det ligger ute på kärren. 

Kärren som finns ute i ingenstans.

Där det är mygg till förbannelse 

(just den här dagen blåste det friskt på kärret, tack för det!)

och bromsar stora som små hus som bara väntat på mig

(just den här sommaren är ju kylig nog för att de nästan uteblir, tack för det!)

och dit gick vi. 

Någon som gjort det? Gått på ett kärr. Ett stort kärr?

Man skall liksom ta sig 300 m rakt fram, men får gå flera km (!) kors och tvärs över

kärret för att försöka hålla sig till tuvor som kanske håller ens tyngd.

Och att sommaren varit så regnig gjorde inte saken bättre på något vis.

De flesta steg man tog sjönk ner till halva vaden och då gick vi där det var torrt!

Flåsande med kamerautrustning och regnutrustning för både mig och kameran i ryggsäcken 

påminde jag mig om att verkligen skall ta tag i det här med joggande bara jag kommer hem! 

Att släpa en kontorsråtta ut hit…bara det! 

Men oj vad jag ändå njöt.

Jag älskar myrarnas absoluta ödslighet.

Det finns knappast någon plats i världen där man är mer 

utanför precis allt än på en myr någonstans i de djupa skogarna.

Och hit återkommer vårt mål.

Varje år.

 Helt galet fascinerande egentligen.

Till en tuva i ett kärr mitt i ingenstans.

ATT HITTA EN RIKTIG PÄRLA...

Ja, vi åkte ju iväg utan någon plan alls.

Och eftersom vi hade både kök och sovrum bak i bilen så var det bara att stanna när man hade lust.

Vi hade kört någon timme och började känna oss lite småhungriga, och 

kaffe skulle inte heller vara en dålig idé! 

Vi hade åkt genom skog och skog och ännu mera skog, då det dök upp ett litet

trafikmärke. Ni vet det där som ser ut som ett stenskott, men som skall 

symbolisera fin utsikt.

Lite mätt på skog tvärnitade jag och styrde in på en liten sandväg. 

Lovande när vägen hela tiden gick uppåt.

Men när vi kom fram så var det bättre än vi vågat hoppas på! 

Undrar om inte det här är bland de snyggaste rast-ställen jag varit på.

På alla sätt.

 Det var både städat och prydligt och allt var i bästa skick! 

Här fanns torr ved i en ria, snygg grillplats, helt underbar gammal stuga

där man kunde både elda i öppenspis och laga mat på en 

kamin. Och matbord och bänkar där man till och med kunde ta sig en liten tupplur

på maten. Vi gjorde det i gröngräset på en filt, och jag hade kunnat stanna där hur länge

som helst! Så galet fint!

Från stugan startade också en naturstig på 4,5 km, men den gick vi inte, inte denna gång.

Men absolut skall jag ha denna plats i minnet - om jag någonsin kör här förbi så vill jag 

gå den, och återkomma till stugan. 

En riktig pärla! 

Vid stugan fanns också ett utsiktstorn på kanske tio meter.

Klättrar man upp dit så, senast då, inser man att Finland är skogar och sjöar, och sjöar och 

ännu mera skog. Härifrån har man utsikt åt alla håll.

Kom att tänka på att det kunde vara en fin upplevelse att sova över däruppe en natt 

vid midsommar-tid, och uppleva en solnegång och -uppgång nästan på en och samma gång.

Har ni vägarna förbi ett stycke utanför Puolanka och är sugen på lite naturstig.

Någon har tagit som sin hjärtesak att hålla denna plats i perfekt skick. 

Hen har lyckats med det, och det med råge! 

Det här rekommenderar jag varmt! 

Ja, och så kan man träffa på lite lokala varelser också. 

Av det mer sötare slaget…;)

DET TYSTA FOLKET...

Likaså i Suomussalmi står detta tysta folk.

På en åker intill vägen.

Och har stått där i snart trettio år.

Det var dansaren och koreografen Reijo Kela som 1988 skulle ha behövt en stor mängd människor till en koreografi som han jobbade med då.  Han hade först tänkt anställa alla arbetslösa i 

Suomussalmi, som då råkade vara 973 personer. Det skulle dock ha kostat

konstnären 30 miljoner mark (5 miljoner euro) så det blev av förståeliga skäl

inte riktigt så. Men under natten kom Kela på idén med att laga dessa "kråkskrämmor" på 

åkern i stället. Lika många är de som då arbetslösa i kommunen.

Så på åkern står - fortfarande - nästan tusen kors med en tuva gräs till huvud.

Och det härliga med de här är att de verkligen är personligheter därute. 

Först blir man imponerad av mängden och sedan när man går runt så är det nästan som att gå på 

ett torg och smygkika på människor. 

Två gånger i året får korsen nya kläder. Vår och höst.

(Man får donera kläder om man vill, och Det Tysta Folket har en egen facebook-sida) 

'Hiljainen Kansa'

Det är också okej att ta ett klädesplagg av någon på åkern - bara man lämnar ett 

eget istället. 

Jag blev riktigt barnsligt urförtjust i det här.

I upplevelsen i sig, som ju är en rätt så "tyst" upplevelse, men just därför 

rätt stark. Men också i tanken bakom.

Från början var det ju så att dessa "torvmänniskor" skulle symbolisera

de arbetslösa i Suomussalmi, men som Kela själv också sagt i någon 

intervju att meningen med dessa har blivit djupare och mer mystisk än det 

var tänkt från början. 

Och jag kan föreställa mig att om man kör förbi här en disig morgon på hösten 

så kan detta tysta folk nog upplevas riktigt kusligt. Där står de bara.

Och stirrar framåt.

Medan det en solig sommardag mer känns som att gå på marknad eller ett sommartorg.  

Och som jag skrev innan, så blir de här typerna nog individer med sina kläder och olika 

frisyrer och uttryck i sitt väsen.

Men när kläderna skalas bort blir det bara en massa kors kvar - och 

också det är talande.

Man kan nästan säga att det på sitt sätt symboliserar just det här

med att landsbygden så töms på folk. 

Kvar finns bara det tysta folket,

och när de för sista gången tagit blusen av sig, och lagt hatten på hyllan. 

Ja, då finns bara korsen kvar.

Mycket talande.

SKOGENS LJUDSPEL...

Ett av de där mer udda sevärdheterna är denna "Ljudande/Spelande Skog". Än en gång märker jag att det inte alls är så lätt att översätta från finska till svenska. Verkar som om det finska språket hade så mycket mer nyanser i sitt språk än det svenska. 

Ordet "soiva" betyder ju både ljudande i passiv form men också 

sjungande, låtande som i aktiv form.

Så Soiva Metsä är ett rysligt bra namn för det här.

Det är alltså frågan om ett slags enkla instrument som placerats ut i skogen och där man kan gå 

en sväng och åstadkomma ljud som är enkla och naturliga på det sättet, men ändå främmande

i skogen. Men som just på grund av sin enkla ton och utformning på något sätt passar 

väldigt bra där ute i den där finska själens boning.

Att slå med en slägga på en rostig klocka och sända ut ett klang mellan tallarna kändes

riktigt rätt faktiskt. Den, klangen, stack iväg mellan furorna som om det alltid

varit så. 

Det fanns gungor uppspända bland träden där olika gungor gav olika klang på klockor. 

I olika takt - beroende hur man gungande.

Det fanns olika metallbitar att ryck i, att slå på och att dra i för att åstadkomma

ljud. Ljud som kanske inte egentligen hör hemma i skogen, men som via sin 

avskalade och enkla utformning ändå kändes genuint enkla nog för att få

ljuda mellan furorna och över riset.

Soiva Metsä byggdes 1996. Det var Suomussalmi kommun som beställde jobbet.

Instrumenten ritades och placeringen planerades av grafikern Markku Penttilä.

Själva byggandet utfördes av Pekka Westerholm och Olli Penttilä, som båda är proffs 

på att bygga instrument.

Och det märks.

Mitt där i skogen går det att hitta tonerna.

Och att med dessa avskalade instrument skapa enkel musik är ganska härligt faktiskt.

Bland de olika instrumenten tävlade vi i att försöka känna igen den låt man försökte spela.

Min favorit var instrumentet där man med ett mellanting av pingpong-racket och flugsmälla slog på ändorna av stålrör för att åstadkomma ljud. 

Mäktigt på något sätt att stå där mitt i skogen, mitt i "ingenstans" och musicera. 

Och även här….inget större fel på utsikten inte.

Just när jag går här så blir den finska själens kärna så tydlig på något vis.

Det är väldigt avskalat och enkelt, samtidigt så klart och tydligt.

Inget krusande vare sig åt ena eller andra hållet.

Det är väldigt lätt att andas, här får alla vara som de är.

Det finns ingen som tittar snett eller kritiserar, eller ens ifrågasätter.

Det bara är. 

Ärligt och rakt upp och ner. 

Vi klingar och klangar och blåser och bankar, drar och slår i instrumenten i skogen innan

vi igen packar ihop oss i bilen och drar vidare.

Tackar i tankarna våra vänner och värdar 

Kaj och Mimma som föregående kväll lät oss traska in hos sig och 

sova över där, och som berättade om den här platsen.

Annars hade jag nog aldrig hittat hit. 

Kaj och Mimma gör en fantastisk kulturgärning där de restaurerar den gamla

tågstationen i Hyrynsalmi och dessutom tar tillvara så mycket av den historia 

som platsen har att erbjuda.

Jag blir så glad och inspirerad av människor som gör.

Som har hjärta och själ och ork.

Läs mer om vad de gjort 

HÄR

Och besök dem om ni har vägarna förbi!

Tågstationen inhyser numera ett café och om jag känner paret rätt så har de snart sopat ihop

en fin utställning om traktens historia. SÅ tummen upp för det! 

Bakvänt nog har varken Kaj eller Mimma några som helst rötter i orten, och ändå

jobbar de för att lyfta fram dess historia. 

De som läst sin historia i tiderna vet att det var i de här knutarna som slaget vid Suomussalmi 

ägde rum och det man kallar Raatteen tie, där en av de mest avgörande striderna begicks. 

Läs mer om det 

HÄR

(Och även om jag har en riktigt hög tröskel att göra "reklam" här på bloggen, så är Kajs 

fantastiska möbler värda en sväng ut på nätet - ta och kolla in  hans stolar bland annat HÄR.)

Och så drog vi vidare igen...

KOLI...

…och risk för lite turistfoton - så varning för det.

När man nu ändå är i knutarna så att säga, så måste man väl ta sig en sväng till Koli nationalpark.

Det är här man hittar den finska nationalromantiska själens hemvist vad natur beträffar.

Vi läser gårdagens tidning medan kaffevattnet kokar upp.

Att ha en så kalla "risukeitin/kottkokare" med på resan var en toppen grej! 

För kottar och kvistar, det hittar man alltid.

När vi ätit frukost och packat ihop oss så ger vi oss av till Ukko-Koli.

Det är den högsta toppen i södra Finland, och med sina 347 m är man ju redan rätt högt uppe…

Och hur som helst, så är vyerna härifrån rätt så fantastiska - det går nog inte att förneka! 

Det ÄR fint i Koli.

Jag antar att det är taget ett och annat foto från just den här stenen. 

Eller det är ju nog en del av berget som ligger blottat. Att just de här "topparna" blivit kvar 

beror på att en del av bergarterna här är av en lite mer tuffare slag och där andra höjder under 

årtusende smulats sönder av en och annan istid som dragit förbi 

så har de här blivit kvar. 

Ukko och Akka. 

(Gubben och Kärringen)  

Det är inte precis nu man kommit på att det är riktigt fint här.

Nej, faktum är att redan 1896 invigdes den första konditionsslingan här.

Härifrån har våra stora konstnärer så som Sibelius, Aho, Järnefelt och Gallen-Kallela nog

släpat med sig en och annan liten inspiration.

Och jag förstår så väl.

Det är mäktigt här.

Jag lovar - mer "finskt" än så här kan det inte bli.

Nästan så att nationalromatiken växer till sig lite i bröstet på en. 

Inte undra på att platsen fått den status i det finska sinnet den har, för det är den ju nog värd.

Det Är vackert, visst är det?