UTMANING OCH UTMATTNING...

Utmaningen först. 

Att fota fåglar, ja. Mitt fotointresse sträcker sig inte längre än att jag vill knäppa en bild på de fåglar som snurrar i min närmaste närhet, både hemma och på stugan. Det sträcker sig ytterst sällan till sådana nivåer att jag skulle sätta väckarklockan på väckning miss i nassen, eller åka någonstans "bara" för att se eller fota fågel. Nej, då skall det vara något annat som lockar, och fågel- eller naturfoton blir lite som bonus. 

Men att få en bild på de fåglar som snurrar i närheten, allt från kråka och blåmes till häger, rödhakedopping och havsörn, det har jag tagit som en liten utmaning av mig själv - till mig själv. 

Men det finns en, inte ens speciellt ovanlig fågel, som gäckat mig länge nu. Egentligen ända sedan jag började fota fåglar, och det är spillkråkan.

Den har funnits här i närskogen, men så sjutton att jag lyckats få den på bild - före idag.

Delvis beror det säkert på min kära lilla hund, som har en viss aversion mot kråkor. Och en spillkråka är kråka nog för att man skall rusa iväg och skälla - och skrämma bort spillkråkan. 

Har försökt upplysa hunden om att detta faktiskt är en hackspett - men det verkar inte gå hem…

Men idag hann jag knäppa några snabba bilder av den innan den med sitt kusliga skiande ljud drog sig längre in i skogen. En utmaning avklarad. Yey! 

Sedan till utmattningen.
Nu när jag äntligen, känns det som, har semester och får "bara vara" så känner jag hur in i djupaste själen trött jag är. Det har onekligen varit mycket på jobbet, men också mycket privat som tullat på orken den senaste tiden. De senaste åren. Sådant som inte kommer på pränt, men som finns.
Inte bara i mitt liv, det upplever de flesta av oss någon gång under sitt liv, men nu, kanske för första gången, känner jag att jag inte riktigt klarar av att ladda upp.

Sover som en stock och vaknar utsövd, men så oändligt trött ändå. Själsligt trött. Kroppsligt trött. Bara trött på djupet och bredden och inuti.
Jag vet att detta är en varningsklocka att ta på allvar.
Och jag gör det.

Jag vet att jag borde försöka vara ännu mer i nuet och inte grubbla vare sig bakåt eller framåt utan vara just här och nu. Lättare sagt än gjort, det tror jag även vi/de som aktivt försöker oss på meditation, yoga, medveten närvaro, mindfulness, you name it. Mycket bra verktyg alla - och ibland vågar jag inte tänka var jag skulle vara utan dessa…

Men idag kom jag på att det finns en stund då jag är till hundra bara och enbart just här och nu, precis i stunden, totalt koncentrerad.
Och det är när jag kommer åt att fota fåglar, eller andra vilda djur.
Just då är jag så i den stunden som man bara kan vara.

Jag vet precis vart jag skall stiga för att foten skall landa på mossan och inte på den där kvisten som skrämmer iväg fågeln. Inga snabba rörelser. Total fokus på hur inställningarna skall (eller borde…) vara i kameran. Sikta, fokusera, hålla andan….knäppa.

Precis allt annat försvinner för stunden. Och det är så….fint.


Kanske det inte alls är en tillfällighet att jag snöat in mig på att fota djur och natur nu fram om att fota allt möjligt annat. För att det här ger mig just nu den totala koncentrationen och den absoluta stunden i nuet som inget annat. Kanske är det min undermedvetna terapi?

Så nu när spillkråkan-utmaningen är avklarad, kvarstår att klara av utmattnings-utmaningen.
Den är kanske dock lite mer…utmanande?

BARA BEN...

Äntligen blev det sådana temperaturer att man vågade plocka fram lite sommarkläder och bara njuta av värmen och solen. Solen ja...så jag har bränt mig! 

Så där riktigt toksolbränt mig som jag nog inte gjort sedan jag var oeftertänksam tjugoåring. Jag tänkte bara inte på att jag ju faktiskt inte utsatt större delen av min kropp för solljus sedan evigheter sedan. Och jag som brukar vara så noga med att inte bränna mig (min mamma dog i melanom, så därför) och ändå. I månadsskiftet juni/juli brukar jag redan ha såpass mycket pigment i huden att jag inte behöver fundera så mycket på hur länge jag är i solen. 

I år var det annorlunda då…dumt att tänka kalender och inte realitet. 

Så nu är jag fin som en nykokt kräfta. Så onödigt. Så dumt. Arrggh! 

Hämtade ett par söner från bussen, och i morgon blir det att måla trappor. Skall minsann se till att de smetar in sig i alla halvtomma solskyddskrämer som finns i den här kojan. Någon färsk har jag inte kommit på att köpa i år. Inte med de temperaturerna som varit. 

 

I övrigt då?

Inte så mycket nytt att rapportera från fågelholken heller, det matas ungar dygnet runt och varnas hetsigt för katten då den stryker förbi. 

Börjar sakta planera för nästa veckas tripp till norr - men mer om det senare. 

Nu sitter jag här i den lugna sommarkvällen. Pojkarna har krupit ner i var sin säng, med var sin laptop/telefon/skärm och här sitter jag med kojans tredje dator i famnen. Lite komiskt nog.

Vem hade egentligen trott att det skulle bli så? För bara något år sedan? Att en egen dator på stugan skulle bli lika mycket norm som att man hade packat med sin egen bok? 

Men så är det nu bara. Personligen tycker jag så om det - skulle aldrig byta tillbaka. 

Att sitta här på terassen när sommarnatten sakta tar över och skriva medan måsarna trätar om sovplaceringen på skäret, andfamiljen simmar stilla förbi och katten drar till skogs. 

Sommarnatten som ger behövlig svalka på solbrända ben, och myggen finns inte - än. 

Nej, skulle aldrig byta ut det mer. Aldrig. 

EN SVALA...

…gör ingen sommar, men en sommar gör alla svala, som jag mycket lämpligt fick som kommentar på fejan, när jag laddade upp fotot på den snoppade svalan där. 

Den svala sommaren är nog på precis allas läppar. Men jag fortsätter min sockor-på-sommaren-look och följer med fågellivet i knutarna. Med bryggan kom svalorna. Och trots inte så många värmegrader, så finns det väl få saker som ger så mycket sommarkänsla som just svalor? 

Att sedan fånga en flygande svala på foto är…utmanande. De är så vansinnigt snabba! 

Är ensam på stugan nu, alla andra har åkt för diverse uppdrag och möten. Och jag njuter som bara den! 

Älskar att få dessa dagar för mig själv. Det finns något oerhört meditativt att ge sig stunder, dagar, att göra precis det man vill, när man vill. Hur man vill. 

Nu är det ju knappast annars heller någon som förfärligt mycket skulle bestämma vad jag gör eller inte gör, men att leva en sådan där lite Pippi Långstrumpaktig tillvaro en tid är alldeles underbart. 

Ligga i sängen och se på film, efter film till sent på natten. Han som jag delar säng med är kvällstrött och jag vill ju inte störa honom inte. Så jag sparar dessa stunder tills jag är själv. 

Äta frukost framför datorn inbäddad i täcket på terassen insnöad på texter om webbdesign och sökmotoroptimering och annat tjafs som intresserar just nu. Lycklig med brödsmulor i mungipan och ingen som avbryter och pockar på lite uppmärksamhet. Bara jag, frukost och text. En bok funkar också. 

Men just nu är det skärmläsande som gäller. 

Få strunta i att laga lunch och middag, bara snurra ihop lite sallad eller en pasta när det skriker i magen, eller bara för att det är gott. Eller en smörgås! Jag älskar att slippa disk, så jag kör gärna smörgåslinjen en dag eller fem. 

Sitta och glo på flugsnapparen i holken som vilken stund som helst nu har ungar redo för att flyga ut. Skulle så vilja vara där när det sker. Och fota det, om möjligt. 

Fick förfrågan att följa med till en jätte-sommar-loppis men tackade artigt nej. De här dagarna vill jag bara njuta av mitt eget sällskap! Det här låter säkert lite jobbigt egoistiskt, men det är det inte. Inte egentligen. 

Sådant här är bara lite sommargodis för oss som ramlar lite mer åt det introverta hållet. 

Någon dag för en själv och så är vi igen helt okej med att vara mitt i vimlet. 

Eller nå ja…lite vara i vimlet då.

Men tills det skall jag njuta själv-dagar och försöka få den där HELA svalan på foto. 

SOMMAREN SOM DRÖJER...

Och verkar ta sig fram i snigel fart. Om ens det! 

Jag vill inte klaga eller så, men tjocka sockor och TVÅ ylletröjor bara för att ta sig en kaffe på terassen känns lite väl - påpaltat. För att vara sommar. 

Nu är det ju ändå inte mest synd om mig (eller jo lite) men mest är det nog ändå de där som på riktigt är beroende av hur vädret är. Som fåglarna till exempel. En kall försommar är inget skoj för dem, inte. 

Det är på liv och död.

Och på sitt sätt är det nog det för oss människor också. Fast kanske inte fullt lika tydligt.

Växer det inte på åkern på grund av kyla och regn, så är det faktiskt vår allas mat som inte finns.

För en tid sedan så råkade jag vara på en tillställning där vi ramlade in på att prata om just det här över lite god mat. Någon skämtade om att, nåmen då är det ju bara att äta mer kött då. 

Jag hoppas verkligen att den personen skämtade - för vad äter köttet då? Innan det blir kött? Jag hoppas han skämtade. 

För det är vår mat som håller på att regna, ruttna, rinna bort på åkrarna. Vi sitter liksom nog sen också i samma båt som de där flyttfåglarna som inte hittar insekter, de där sjöfåglarna vars bon blir bortsköljda av regn och blåst. Vi är i samma båt. 

 

Och inte är det bara det vi äter som tar stryk av hur vädret är, och har varit. 

Stack mig in till ett växthus här i närheten och kunde konstatera att det fortfarande formligen bågnade av sommarblommor där. Det skall det inte göra. Inte en vecka efter midsommar. Då borde det mesta varit sålt. 

Men vem köper sommarblommor när man knappt själv vill vara ute? 

Stannade vid ett självköp-stånd och köpte dill, persilja, potatis och även där såldes sommarblommor. 

Som såg väderpinade ut på ett sätt som de inte borde. Överväxta plantor i för små krukor som borde ha fått ett nytt hem i en större kruka för länge sedan.

Det är lite så här det blir när man kommer närmare producenten. Man ser. Och tänker till. På ett annat sätt.

I ett anonymt växtvaruhus är en ledsen tagetes eller en trött petunia bara en oskött planta av dålig kvalité. Något som man kan slumpa för att någon tydligen missat i skötseln på vägen. Då är det inte personligt - för någon.

Men om man besöker en odlare och ser att hen gjort sitt allt för plantan, men att det är yttre omständigheter som spelat ett spratt - då är det helt annat. Då ser man att det här kommer att vara bort från just den personens lön. Hur hen än har jobbat. Och då blir det helt en annan förståelse. Alla borde köpa något direkt av producenten någon gång - bara för att inte förlora förankringsytan till verkligheten.

Och inte bara sommarblommor och örter. Och det samma gäller ju vår mat i övrigt. 

När jag kör längs vägarna nu så ser jag ju hur det finns åkrar som är sådda, men där inget växer pga regnet och det kalla vädret. Ser åkrar som man aldrig kommit åt att så något på för att det varit för kallt och fuktigt. Så visst berör det oss också. 

Mer än att man inte får sig en skön solbränna på nästippen. 

Så visst sjutton är det fler än jag som både hoppas och önskar att sommaren inte skulle dröja något mer.

För många har årets tåg redan gått. 

I viken finns väldigt lite sjöfågel. Hör ingen näktergal gala om nätterna. Skraken har bara fyra ungar. Den brukar ha tjugofyra (nästan). Ejdern har en unge. Svanarna ingen. 

Flugsnapparen håller på som en tok dygnet runt med att mata sina små. 

Än så länge låter det lovande i holken. Och jag tror inte det dröjer länge innan ungarna flyger ut.

Så det ser bra ut. Just i den holken. 

NU HAR VI LANDAT...

Till Tystnadens Rike. 

Vi är här nu. Hann med en liten lunch tillsammans med äldre grabben och hans kompisar, innan de åkte vidare (och lämnade disken åt oss…) och i morgon kommer konvalescenten för att stanna med oss här några dagar. 

Bryggan har grånat vackert. Vackrare än jag trodde. Och trots att jag till en början tyckte att den var grotesk i sin storlek, så har ögat vant sig och den kanske kan bli riktigt fin. Som ett hantverkssmycke. Modell större.

Sällan har jag packat så mycket ylle och så till stugan så här sommartid. Inget under i och för sig att jag tänker så. Så här kall försommar har vi ju inte haft på ett halv sekel. Och vänta nu, jag ÄR ju ett halvsekel gammal liksom… Inte undra på!

Packar ner tröjor och schalar, sockor och fingervantar (!). Och den nya bordduken från Indiska, den med en karta på, som ser ut som ett sjökort. Lite om man skelar i alla fall. Den och fiskartröjan så nog skall det bli sommarsemester av de ingredienserna minsann!

Behövs det nu så mycket mer? Lite nypotatis och sill och ett gäng med måsar som skränar på skäret så man stundvis kunde tänka sig att klicka OFF om det vore möjligt. Hehe.

Flugsnapparen som har mer än fullt upp i sin holk. Skrakfamiljen som verkar ha sina ungar under kontroll. Och svanarna…Jag vet inte än hur det är med svanarna här i viken. Såg bara en som landade som hastigast för att nästan på en gång starta på nytt igen och ta sig vidare.

 Sent på kvällen kom ett rätt så stort gäng gäss seglande in i viken. Det tycker jag är tidigt. För dem att samlas till gäng, tänker jag. Det var inga ungar med, utan bara vuxna gäss något tiotal. Visst är det så att gässen börjar rugga från slutet av juni och då samlas de säkert i flockar, men ändå? Det känns tidigt.

Eller så spelar bara den kalla försommaren ett spratt för mig. 

Jag har då inte doppat mig, för det räcker för mig att vattnet SER kallt ut för att jag artigt skall tacka nej.

Lillungen traskade runt en stund i strandvattnet och konstaterade att det inte alls är kallt, kastade kläderna på bryggan och tog sig ett dopp. 

Jag är envis och vidhåller min tes om att det SER kallt ut - då måste det också VARA kallt! Right?

Kanske det blir bättre bara solen får ta hand om vikens vatten någon dag. 

Ser bara lite ut som om solen skulle jobba halvtid när man ser på väderprogosen…

*

Men strunt i det! Vi har bastu och brasa. Och böcker. Tre B som står högt i kurs i år ;)