Det kunde lika gärna vara snö hur mycket som helst än, det var det för två år sedan. Vid den här tidpunkten hade vi inte ens en tanke på barmark. I år har krokusarna blommat en månad tidigare än 2013. Så kan det vara olika. Märker på mig själv bara hur enkelt jag kan bli otålig i min väntan på våren, den riktiga, då snötäcket saknas.
Och ändå kommer våren då det är meningen att den skall komma. Är det snö eller inte.
Vi har ju snart haft barmark en månad här i södra Finland, havet har knappt varit istäckt alls, och på något helt märkligt vis så blir man nästan lite otålig över att våren tar sådan tid på sig. En blick i kalendern säger att våren minsann är just in time.
Kanske det är avsaknaden av de där riktigt soliga dagarna som gör att vårens närvaro inte känns riktigt här, att den på sitt sätt lyckas smyga sig på en aning? I år, och inte i fjol heller, har det här funnits möjlighet att skida i marssol, eller gå på isen, eller ens lyssna på islossning. För det har inte funnits, inte i år, inte i fjol.
Inte för att jag saknar vintern i sig, avsaknaden bara gör våren så utdragen. Lite murrig och grå så där.
Jag gillar ju den färgskalan, så vem är jag att klaga? Men ändå…mossgrönt känns mer okej på hösten, liksom.
Det gömdes chokoägg i en murrig trädgård. Bara att inse att man nog aldrig blir för gammal för att söka påskägg. Förmodligen blir man inte heller för gammal för att gömma dem…*hosthost*.
Vädret har som sagt hela påsken varit jämngrått och lite regnigt och rätt kallt. Ett par ynka plusgrader.
Så det blev inget stugliv. I stället har det blivit att vara en hel del i köket. Inte bara smarriga middagar har snurrats ihop utan vi har med grabben nu en riktigt fin arsenal av utfärdsmat i kylen, bara att plocka fram när vädret är sådant att det känns läge att slänga ner lite gott i ryggsäcken och ge sig iväg.
Att planera utfärder är ju ofta halva glädjen, inte sant?
Och som om vi lite tog ut glädjen inför vårens utfärder i förskott så började snön vräka ner.
Vräka var liksom ett lindrigt uttryck.
Vintern vann den här dagens kamp 7-0.
Men till morgonen hade det svängt igen.
Snön smälte bort och även om solen vägrade så mycket som ens lite visa sig så försvann snön i alla fall.
Grabben och jag bestämde oss för en kort sväng till mitt favoritställe här nära. Kopparnäs i Ingå.
Oftast går jag, eller vi, en sväng längs havet, men idag hade vi bestämt att söka fram en skogsstig som
är rätt ny, och som ingen mindre än grabbens lärare försett med fina informationstavlor längs med.
Hon, läraren som var grabbens klasslärare i lågstadiet, har bidragit med jättevackra illustrationer om naturen där man är, men också bilder om områdets historia. Han, lärare han med, har försökt banka biologi och geografi i grabbarna mina då de gått i de övre klasserna, har bidragit med texten, kan jag tänka. Ett fint arbete har det gjort! Jag får återkomma med bilder på infotavlorna när jag har ett bättre objektiv på kameran än idag.
Dagens objektiv var liksom bäst att fånga saker på lååångt håll. Även om ljuset redan höll på att försvinna, det var sen eftermiddag, så hann vi ändå få ett par hjortar med på bild när de traskade över åkern. Oftast har jag hundarna med, och även om jag alltid har dem kopplade i naturskyddsområden, så vill deras flåsande iver och förmodligen lukt också skrämma iväg djuren långt innan jag ens anat att de är där. Så ibland lämnar jag hundarna hemma och tar bara kameran med mig. Och grabben, om han vill. Och vi tränar på att gå tyst som indianer och inte tala. Vår lukt sprids väl som vinden vill, den kan vi inte så mycket åt. Men, som sagt idag lämnade vi två över-glad-ivriga-hundar hemma och jag gick en hemma-i-knutarna-skogspromenad med dem när vi kom hem. Då blir kameran oftast hemma.
Läste om någon kändis i en tidning då jag senast var i frissan (det är där jag läser skvaller…) att han velade mellan att skaffa hund eller kamera som sällskap på promenaderna.
Förstår så väl ordet eller. Jag har ju båda, både hundar och kamera, men får nog lov att prioritera någondera. Så ofta blir det både ock. En sväng med hund och en med kamera.
Men tillbaka till svängen utan hund.
Dagens tur ut i naturen var minsann inte lång, en liten sväng bara, så det var liksom inte annat än att bara ge sig ut bara. Någonstans vid 10 km går gränser för då det är okej att ta med kaffe i termos (och så det där goda övriga…;))
Men ändå så stannade grabben mig idag och frågade om jag inte hade en mugg med mig. Under våra tidigare turer ut i naturen har vi titt som tätt fyllt på vår vattenflaska från diverse rinnande bäckar.
Idag stötte vi på en liten rinnande bäck med det klaraste av vatten. Nejdå, jag har ingen mugg alls med mig. Vattnet på bilden kanske ser gult ut, men det beror bara på att botten består av ljus sand, vattnet är som kristall. Klart, kallt…
Det visade sig att grabben minsann hade smusslat med en coca-cola burk i fickan. Och så stod tonåringen där med sin burk och sade de där orden som jag knappt trodde var sant när jag hörde dem:
- Alltså jag har en burk med coca-cola här men jag skulle hellre vilja ha vattnet från bäcken.
*woh*
Och jag då; nämen det är väl bara att hälla ut cokisen och så har du något att samla upp bäcksvatten i.
Sagt och gjort. Cokisen hälldes ut och ersattes av vatten från en vårbäck, medan en förvånad mamma (jag) stod och gapade.
Bara det! Är. Lycka.
Att renaste, mest naturligaste vatten från en våryster bäck ute i ingenstans faktiskt vinner över en världsjätte på sockrig dricka som Coca-Cola av en tonårig grabb är………stort!
Och jag lovar; det vattnet smakar som inget annat! Det smakar liksom inget alls, det är bara svalkande och kallt och saknar all smak överhuvudtaget, vilket är alldeles underbart!
(Tänk att få leva i den del av världen där det faktiskt är helt ok att ta sig en slurk ut bäcken! Bra ändå att ha lite koll på vilka bäckar man fyller sina muggar ifrån.)
Men ändå. Visst är det fint? Att det blev en nitlott för Cokis….eller ja, vi hade ju redan betalat för Cokisen, så nitlotten i det här fallet blir ju lite mer teoretisk, men ni förstår?
Ja…hahhahaha….märker ju nu att det inte riktigt känns så där välplanerat att efter en text om rent vatten visa en bild på en utetupp! Nähe, kan bara inse att bättre kunde jag ha placerat mina bilder, ja. Men nu råkar det vara så att det faktiskt var i den här ordningen jag tog dem. Och så är det faktiskt en bra bit mellan vattendraget och utetuppen, så där finns liksom inget sammanhang. Och den här tuppen har nog inte varit igång på länge, länge och så innan jag ens snöar in mig på diskussionen om utetuppar överlag så avslutar jag självsvådligt den diskussionen. Ja.
Men i övrigt så bjuder den här stigen på en massa intressant! Skall som sagt återkomma lite senare i vår då naturen hunnit med, och med rätt objektiv på kameran och med mer info om området, kulturen på området och historia. För det är riktigt, riktigt intressant!
På väg mot bilen, stötte vi ännu på ett litet gäng sångsvanar som pausat här för att äta på sig lite innan sin färd ännu mer norrut.
I det här gänget fanns två vuxna par och så de här två, som alldeles tydligt är ungdomar från i fjol, det ser man på deras ännu lite gråa färg på fjädrarna. Fjolårets ungar ruggar (byter fjädrar) så där till hälften
på hösten eller under vintern efter sommaren de fötts. Men bara delvis, därför ser de ut som om de hade varannan fjäder vit, varannan grå följande vår. Det tar två till tre år innan ungarna är könsmogna, så alldeles tydligt var det här tonåringar som ännu hängde med sina föräldrar.
Lite som min. Tonåring.
Som ibland vill haka på en tur i naturen, ibland inte. Som ibland skulle slåss för lite Coca-cola och ibland utan att blinka häller ut det till förmån för bäcksvatten naturel.
Som om han vore en liten grå svan. Och jag älskar det!
