ÅÅÅÅÅÅHHH…FREDAAAAG...

…jag kan inte minnas när jag tyckt att det är så skönt med fredag som idag!

Jag kryper upp i mitt soffhörn, tänder de där obligatoriska ljusen, häller upp

ett glas rödvin och bara andas fredagkväll med alla sinnen.

Men! 

Först av allt; TACK för de innerligt värmande kommentarerna i mitt förr inlägg.

Ni skall veta att det värmer in i själen! 

Det är nu som det är med livet, det kastar en lite hit och dit, upp och ner…

Samtidigt som mycket ändras, inte bara hos den insjuknade, 

vid ett besked om obotlig sjukdom, så fortsätter mycket precis som

förut. Vi drar de samma skämten som alltid, brorsan och jag.

Det känns som alltid, och ändå så annorlunda.

Brorsan är fortfarande på sjukhus, men läget är stabilare nu och det

gör att jag igen kan andas lite friare, slappna av i axlarna och åka hem

till de mina på fredagskvällen.

Krypa upp i soffhörnet, tända de där obligatoriska ljusen, hälla

upp ett glas rödvin och bara….vara! 

Snurra runt på nätet, läsa bloggar som jag inte hunnit besöka på en tid nu.

Slappna av. 

Jag funderade länge om jag skulle skriva mitt förra inlägg.

Samtidigt som det kändes väldigt, väldigt privat, så kändes det 

väldigt, väldigt konstigt att lämna det borta.

Det är ju en del, en stor del, av min vardag just nu.

Men det fick mig att fundera.

På det här med manligt och kvinnligt, och nu

är det bäst att jag klämmer in en lite varning för starka generaliseringar, 

bara så ni är beredda.

Nä, men det har råkat sig så att jag under en tid nu har smurfat runt en del på 

bloggar som jag inte vanligen besöker för att jag sökt info, erfarenheter, åsikter, om en 

viss specifik sak.

Jag har nämligen läst om våra nationalparker och då är det skoj att läsa

bloggar om människor som skrivit (och fotat) då de besökt dem.

Nu är det säkert rätt lika mycket män som kvinnor som gillar natur, friluftsliv och

att besöka våra nationalparker. Och som bloggar om det.

Men sättet som de besöken beskrivs i bloggar varierar faktiskt så till den

grad, att jag vid något skede började haka upp mig på det.

För det fösta, det vet vi. Män skriver (oftast) om något specifikt ämne.

Om vi tar det här med friluftsliv och nationalparker så är det mycket fakta

(tack för det!) och främst praktiska saker som vad som var bra att ha med sig, 

om däcket gick sönder på cykeln (dålig väg), om veden vid grillplatsen var torr.

Mycket informativt och bra!

Medan kvinnor (lite oftare) också beskriver stämningar, hur det kändes.

Hur allt liksom påverkar lite på allt.

Och hur man upplevde utfärden.

Det blir mer personligt. Det blir en kontaktyta till på något sätt.

Om det sedan är mer intressant att läsa är ju upp till var och en som läser.

Och okej, det här är galet generaliserat, och det varnade jag er redan för,

men det var intressant att verkligen kunna se en liten tendens till att 

kvinnliga bloggare verkligen lättare smyger in små personliga känslofrön

 lite här och där. I synnerhet om det fanns något under ytan 

som påverkade hennes stämning "för dagen" så 

fanns det ofta med.

Så visst män och kvinnor är olika - varför skulle det inte också synas i

bloggvärlden? Allt annat vore väl onaturligt?

Så samtidigt som jag upptäckte det här då jag läste om

friluftsliv så insåg jag att det skulle kännas väldigt konstigt att lämna

min brors sjukdom, hans resa, utanför.

(Tuvull är ju inte annars heller någon strikt sak-och faktablogg precis...*gapskratt*)

Och eftersom det kommer att påverka mig och mitt liv och leverne

en hel del, så skulle det bli haltande att utestänga det.

Jag kommer nog inte att gå in på hans sjukdom, det är hans privatsak,

men det allt det speglar sig ändå så starkt i mitt liv så att lämna det utanför

skulle kännas…fel.

Ja, suck…det här blev väldigt mycket trött babbel nu. 

För jag är rätt trött i skallen. 

Har varit långa dagar, sena kvällar, en hel del oro och så till

råga på allt så rymde min hund igår sent på kvällen jagandes en räv (?) som smugit sig in på

gården för att sno åt sig ett älgben som nog var ägnat för hundarna, men blivit drällande på

gården. En terrier ger minsann inte ifrån sig ett illaluktande älgben så där bara…

Vid två, på natten, kom hon tillbaka - med benet.

Så just nu är fredagkväll i soffan-med ljusen-och rödvinsglaset-konseptet precis lagom spännande.

För ett stycke,

ATT FÖLJA NÅGON PÅ EN RESA...

…här är min brors hund.

Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.

Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden

är rätt så öppet - för oss alla.

Frågetecknen är många. Väldigt många.

När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan

varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det

som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,

men med en slutstation som alla vet vad den är. 

Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad, 

eller på ett outtalat sätt uttalad, 

men som alla vet ändå.

Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp

färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.

Ingen vet bara hur länge resan tar.

*

Han är alltså dödsjuk, min bror.

Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede

stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…

…ja, vadå? 

Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.

*

Ingen vet bara hur länge den här resan tar. 

Men vi vet att den är påbörjad.

Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.

För jag vill följa honom på hans resa.

Jag har varit med om det förr.

Att följa någon till döden. 

Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.

Nu vet jag, och det gör mig på samma gång 

trygg och trött - just för jag har varit med förr.

Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan, 

även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.

Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.

För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.

Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.

Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...

För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det

är också en resa som är väldigt svår och tung.

Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull. 

Det vet jag.

Den är viktig. För oss båda.

Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.

Det enda vi vet nu är att resan har startat.

Tänkte så ni vet.

Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.

Stundvis kommer ni att få följa med.

Vi får se hur resan blir.

Det vet ingen. Inte just nu.

Så kastar livet, 

det vet, 

NÅGOT SOM LIGGER MIG SÅ NÄRA...

…men ändå är rätt långt borta.

Jag har väl i förbifarten nämnt om att min äldre grabb tog sitt pick och pack,

och flyttade till Österrike.

Nu och då skickar han mig bilder från sina upptäckarutfärder.

Det där som är det bästa med att landa på en alldeles ny plats.

Att få upptäcka och ta sig till platser man aldrig varit på.

Har man tur är det en sagolikt vacker upplevelse.

Så, när jag tampas med oktoberdisiga dagar och duggregn och alla

världens gråfärger, så skickar grabben mig dessa bilder…

Ja, vad kan man säga? 

Lyckans ost!

Att få stå sådär, högt ovan molnen med alperna bakom ryggen.

Skall nog bestämt ta och boka flygbiljetter för ett besök hos honom.

Har varit på väg en tid redan, men som jag också nämnt så har jag en

bror vars kondis inte just nu är den bästa på jorden och honom 

vill jag inte riktigt lämna just nu.

Inte ens för några dagar. 

Inte innan hans hälsotillstånd blir lite mer stabilt.

Det går i berg och dal för hans del.

Just nu är det igen mer dal. 

Och på tal om dal…

(förlåt den fåniga åsnebryggan!)

Sådant här tar andan ur mig.

Även om mobilfotona aldrig blir riktigt så där, och foton i 

allmänhet har svårt att förmedla det här med djup, så

kan jag bara föreställa mig det här.

Det tar som sagt andan ur mig.

Av simpel, enkel skönhet.

Men så finns det andra bilder som 

också lyckas ta andan ur mig - men av helt andra orsaker.

Nu verkar det bestämt som om en del av de bilder som 

skickas (direkt) till en mamma genomgått en viss liten "censur."

Oftast är jag väldans tacksam för den censuren - allt vill jag helst inte ens veta, 

hehehe….

Men så hittar man då bilder i sitt fb-flöde, som nog lite får

hjärtat att fladdra till - av flera orsaker än bara den

hänförande utsikten...

(fotokapat foto, av grabbens fb-vän med de många konsonanterna och ´och `hit och dit…)

Där står han, grabben min.

Och jag vet inte om mitt hjärta klappar mer för utsikten eller det faktum att det ser lite 

skrangligt och väldans högt ut där han står!?!!!

Höjdrädd som jag är känns det hela lite, lite, lite….högt.

Men oj, så jag skulle vilja stå där i hans dojor och blicka ut så där.

Om jag inte var så höjdrädd då.

Men ja, ni förstår?!

EN BLÅSIG DAG...

…även om mina bopålar för tillfället är, inte mer än hundra meter från havsstranden, 

så är den stranden som en mesig liten tandlös något jämfört med Havsstranden.

Stranden nedanför mitt hus är havsdoft och vass och blåblänk, men det är sällan det

ryter till i den viken.

Så stundvis känner jag att jag bara måste få ta mig ut dit ögonen tåras av vindens kraft och

det låter om havet.

Hit har jag inga som helst problem att lura med grabben min.

(och hunden, men det är aldrig problem att lura med den…)

Det härliga med att komma hit, där havet inte tar slut, är att även om det inte

stormar i vindstyrka så är vågorna väl tilltagna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att släppa iväg tankarna på egna 

vandringar som här.

De bästa tankarna kommer tillbaka, stärkta och friska.

Medan de tankar som inte leder någonstans, inte längre behövs, har

dragit iväg, och tappat bort sig, någonstans i vinden, i havets skum,

i bruset. 

Jag skulle önska alla en plats där man kan rasta sina

tankar och funderingar, låta dem segla iväg och

pröva sina vingar, bli starka, eller om så

är meningen gå under.

En egen plats att andas på.

Det här är min plats just nu.

Platsen där vinden luggar och havet doftar…bara hav.

Skönaste lördagskväll på er alla!

från,

DET GÅR SÅ FORT...

…ett litet veckoslut!

Jag skulle så gärna vilja bromsa lite. 

Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare

än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina

hösten ännu en stund.

Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.

Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och

sveper in allt i ett luddigt fukt.

Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.

Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.

Men det blev inte så.

Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!) 

och krattade lönnlöv i massor.

Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!

Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan

släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några 

envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.

Visste ni förresten vad det här kan bero på?

Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än

de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.

Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina

torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare 

variant av samma sort.

De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.

Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,

de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett

par har betydligt sydligare släktingar.

(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den

nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)

Men löv blir det ju så det räcker och blir över.

Och krattan sjunger.

I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.

Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.

Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte

så länge sedan.

Ja, ja….det är väl bara att inse.

Att det blir tråkhöst alldeles snart!

Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.

Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.

På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och

det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.

Minst!

Stundvis känner jag mig som småfåglarna.

Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?

Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om 

mina stannfåglar.

Det är liksom lite VI- känsla.

VI som skall övervintra här. 

I mörker. I kyla.

Låt vara att de har det lite tuffare än jag.

Men bara lite…!

Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.

Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.

Inte alls!

Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.

För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!

Länge leve den färggranna hösten!

tycker,