…ett litet veckoslut!
Jag skulle så gärna vilja bromsa lite.
Inte bara det att jag tycker att veckoslutsdagarna rusar iväg lite, lite fortare
än de andra, utan jag skulle vilja hålla kvar den där fina
hösten ännu en stund.
Jag älskar höstfärger, höstsmaker, höstlugn, höstmelankoli, höstdoft.
Jag vet att jag inte kommer att få nog innan novemberdimman kommer och
sveper in allt i ett luddigt fukt.
Hade planerat hinna en sväng till svampskogen på veckoslutet.
Jag kan höra trattkantarellernas lockrop.
Men det blev inte så.
Istället pysslade jag på i trädgården, klippte gräset (!)
och krattade lönnlöv i massor.
Tänk förresten att alla lönnar minsann inte släpper sina löv på en och samma gång!
Jag har en liten lönn som är den första att släppa sina löv, sedan
släpper en stor del av lönnarna på gården sina, och så har jag kvar då några
envisa som håller, och håller och håller i sina löv in i det sista.
Visste ni förresten vad det här kan bero på?
Jo de träd som släpper sina löv först är troligen av en nordligare sort än
de andra. Och de med tydligt sydligt påbrå behåller sina löv lite längre.
Därför finns det ekar som släpper sina löv först till våren, de behåller sina
torra löv hela vintern. Det är inte en annan sorts ek, bara en sydligare
variant av samma sort.
De går liksom efter den kalendern som fröet det växt ifrån hade.
Så lite förenklat har jag alltså en nordligare lönn på gården,
de flesta har kommit hit av frön från något närbeläget träd medan ett
par har betydligt sydligare släktingar.
(Till saken hör att inga av lönnarna här är planterade, eventuellt den
nordligaste av dem. De flesta har nog fått fröså sig hejvilt!)
Men löv blir det ju så det räcker och blir över.
Och krattan sjunger.
I övrigt är det ju bara att inse att det mesta i trädgården börjar dra på sista versen för i år.
Oreganon börjar också se lite tanig ut. Fast den har ju riktigt fina höstfärger, den med.
Svårt att föreställa sig att den faktiskt täckt in sin ställning för inte
så länge sedan.
Ja, ja….det är väl bara att inse.
Att det blir tråkhöst alldeles snart!
Det var veckoslutets dagar ett bra exempel på.
Lördagen var så där strålande vacker som höstdagar bara kan vara.
På söndagen var alla färger igen borta och regnet öste ner och
det gick inte att göra något inomhus alls utan att tända husets samtliga lampor.
Minst!
Stundvis känner jag mig som småfåglarna.
Vi som skall stanna kvar -hur skall man överleva vintern?
Med den tanken i bakhuvudet har jag alltid en stor åga om
mina stannfåglar.
Det är liksom lite VI- känsla.
VI som skall övervintra här.
I mörker. I kyla.
Låt vara att de har det lite tuffare än jag.
Men bara lite…!
Jag vill inte att höstdagarna, de fina, skall rusa iväg.
Mentalt är jag inte redo för gråvinter än.
Inte alls!
Bra att mina envisa lönnar håller kvar sina granna löv.
För det är det första jag ser när jag stiger ut genom min ytterdörr!
Länge leve den färggranna hösten!
tycker,
