FROST PÅ NATTEN...

…men dagarna! 

Jag säger då det! 

Sällan blir man så bortskämd med underbart varma

vårdagar såhär i mars om man råkar grott i denna nordliga del av världen.

Vaknar, det är min downshiftingdag, vid halv nio. 

En snorig tonåring, som stannat hemma från skolan, vaknar en dryg timme senare. 

Då har jag redan druckit x-antal koppar kaffe ute på terassen i 

förmiddagssolens mjuka famn. 

Denna period av downshifting gör mig sagolikt gott. 

Efter många år av riktigt tuffa utmaningar på jobbet är det här det bästa jag gjort på länge.

Och jag är oerhört tacksam att det var möjligt att genomföra!

Både från min egen, men också från min arbetsgivares sida. 

Alla arbetsgivare kanske inte hade varit lika förstående. Synd nog.

Att lyssna på sina arbetstagare och vara lyhörd för dem är faktiskt väldigt värdefullt, för båda parter!

Det ger mer, för båda parter. Det är jag helt övertygad om.

Jag höll på att glida in i en känsla av uppgivenhet då kraven bara blev för mycket, för stora,

för omöjliga, inte förankrade i verkligheten och glädjen försvann.

Jag slog bakut inom mig och insåg till min fasa åt vilket håll jag var på väg.

Jag har sett burn out, utmattning och depression på nära håll, i många versioner.

Ingen av dem har varit något jag önskar att någon skall behöva uppleva. 

Någonsin!

Jag ville inte bli förbittrad, utmattad, trött, likgiltig för det jobb jag gör.

För jag tror på och gillar det jag gör, orealistiska krav bara höll på att äta upp mig

inifrån som en elak cancer.

Hårda ord kanske, men sanna och ärliga. 

Jag behövde ta ett steg tillbaka, ett steg inåt i mig själv, finna ett andrum för att hitta

tillbaka till det jag tappat bort i kravdjungeln.

Bara att erkänna sin egen otillräcklighet…var inte alldeles lätt.

Men när det väl var gjort var det bara plötsligt lättare att andas.

När jag äntligen sade det högt för mig själv, att jag behövde få 

tid för mig själv,

tid för något helt annat att fokusera på, 

något som utvecklar mig som person - utan krav, just då kände jag mig

rätt ensam. Lite som en vilsen krokus mitt i gräsmattan.

Men när beslutet väl var gjort kände jag bara en djup tillfredsställelse.

Och jag tror inte att jag är så himla ensam i mina tankar om 

att våga bryta något som inte känns så bra.

Det är förvisso ett pyttelitet, 

kanske till och med ett obetydligt, 

steg för mänskligheten men kan vara ett stort steg för den enskilda lilla människan.

Och jag är tacksam över att den möjligheten givits mig. 

Och att jag insett, i tid, att jag behövde den.

så tänker jag idag, ta vara på er - och er tid!

FESTLIGT VÄRRE...

…ja, eller, liksom. När hände det här?!

Jag lovar, det var ju alldeles nyss han lärde sig cykla och alldeles nyss han

skrek som en stucken gris när jag försökte lära honom simma. 

I havet, bland jättelika megastora vågor (påstår han). 

Så himla stora var de nog inte. Inte vad jag minns i alla fall.

Och nu är grabben då konfirmerad. 

Vilket får mig att lite fundera till om det här med när är
en kristen ceremoni just kristen, bunden till religion, och när halkar
det mer över till den kultur vi lever i?

För oss var det långt helt självklart att grabben skulle gå i skriftskola.
Inte för att vi kanske skulle vara speciellt religiösa, för det kan knappast någon av oss i familjen kalla sig, inte ens med lite god vilja.

Men religionen är ändå en del av vår kultur och kyrkans roll har under historien spelat en stor roll i det som vi nu kallar vårt kulturella arv.

*

När jag själv i tiderna gick i skriftskolan var det nog inte den rent religiösa delen som
jag minns mest av. Men under lägren och de övriga sammankomsterna vaknade
mitt ansvar för min omgivning.
Man kan väl säga att jag lärde mig att lyfta blicken
ur den egna naveln.
Jag minns mest de filosofiska diskussionerna, insikten om att man kan vara till hjälp,
att man kan och bör försöka påverka.
Då, för länge sedan, var det hungersnöden i Afrika och i kalla krigets skugga
arbetet för fred som var aktuellt.
Min värld, och mina värderingar, fick helt enkelt växa fritt under den här tiden.
Blev jag kristen? Nja, men kanske en lite bättre människa i alla fall.
På något litet plan.

Lite otippat kanske, men i skriftskolan fick jag också den mest befriande sexualundervisning,
man kan få i den åldern. Detta har roat mig själv många gånger i vuxen ålder.
All respekt till den lektor (det fanns inte kvinnliga präster på den tiden) som så
naturligt och effektivt avdramatiserade en hel del funderingar om sex som fjortisarna
hade på den tiden. Kanske finns samma funderingar idag också?
Också tipsen har varit till nytta….;)

*

Men tillbaka till idag.
Grabben fick välja om han ville gå i skriftskolan eller inte. Naturligtvis.
Och visst fanns det lite knorr över tidiga söndagsmorgnar då sovmorgonen måste offras för en gudstjänst.
(För dem som inte vet, så brukar det vara obligatoriskt att närvara på cirka sju
gudstjänster under skriftskoletiden.)
Men det hände att grabben kom hem och sade att det egentligen var riktigt okej att
gå i kyrkan. Mest för att det var så stilla och tyst och skönt där.
Säger en tonårsgrabb van att vara uppkopplad 24/7.

När jag hör det tänker jag på att det kanske kan finnas en liten beställning i vår tid på just det.
Att saker och ting är lite långsamma, lite traditionella och så där som det alltid varit.
Människor har under århundraden gått i kyrkan, finns det någon annan plats där
vi kan uppleva samma som våra förfäder? Och som inte är ett museum?
Sen kan man tycka hur man vill om religion.
Det är också frågan om en känsla.

Jag har så svårt att se att man dra isär det här med kyrkan, religionen, vår historia och
vår kultur. Därför blir jag lite bestört över att man funderar på att förbjuda psalmer
som Den Blomstertid Nu Kommer på skolavslutningar.
Varför det? De allra flesta tänker knappast på att det faktiskt är en psalm, tror jag.
Det är mest bara tradition. Mina föräldrar, jag, mina barn, kan alla nog känna den
där alldeles speciella känsla när man står där i sin fladdriga sommarkjol eller
obekväma kavaj och vet att nu, nu, nu är det sommarlov alldeles bakom knuten.
Vem kopplar ihop det på riktigt med religion?
Men med tradition och tillhörande vår kultur, jo visst sjutton är det där vi känner att den ramlar.

På samma sätt upplever jag att konfirmationen är en ceremoni som vi kan erbjuda våra unga.
Att känna att de tagit ett litet steg mot vuxenlivet, på ett sätt som varit tradition i århundraden.
Tvivlar på att någon ungdom har blivit kristen mot sin vilja, men för dem som funderar på dessa
frågor ger det en möjlighet att låta dem gro och växa.
Man ger ju sina ungdomar möjligheten att välja, känna efter och bestämma själv.
Lite så tänker jag.

Men hur tänkte grabben själv då om sin konfirmation?

Sent på söndagskvällen, när alla gäster åkt sitter han i soffhörnet och
säger plötsligt:

"Det var nog lite kova* där i kyrkan!"
(*kova kan väl närmast översättas till coolt)

Och så fortsatte han med att surfa runt på youtube.

Ha en skön dag - snart har vi den blomstertid här...

SKRYNKLA IHOP SIG LITE...

…och en dag som inte blev alls blev så energisk som jag tänkt mig.

Det blir så ibland. 

Vaknade utsövd men med en trötthet som inte riktigt villa rinna bort trots flera koppar kaffe och en

promenad i det soliga vädret. 

Hunden förde och jag följde. 

Som om hunden känt på sig att jag inte riktigt var med tog hon oss runt den korta, snabba rundan som vi brukar gå när tiden är knapp.

Hemma igen hittade jag katten i hörnet av kökssoffan. 

Det framstod som en lockande idé. Att vika ihop sig där breved och skrynkla ihop

sig till en kringla. 

Det blev inte så. Istället rycktes jag från min lite drömsk-trötta tillvaro tillbaka till

verkligheten genom att tvättmaskinen fick för sig att mitt under centrifugeringen

ge sig ut på en liten promenad, den med.

Ni vet så där när maskinen av någon outgrundlig orsak mitt i allt får för sig att nu, nu just idag,

har jag stått stabilt och balanserat på min plats i ett och ett halvt år, men nu räcker det!

Som åhörare till detta tvättmaskinsanfall tror man lätt att tredje världskriget brutit ut

eller att jordbävningarna fått för sig att ruska om det lilla landet i norr.

Och om detta råkar utspela sig i sitt egna badrum har det en viss

förmåga att få en väldigt vaken och alert på noll tid.

Nå, jag fick fast tvättmaskinen på rymmen, fick den nedlugnad och föst tillbaka i sin lilla

spilta precis lagom stor för tvättmaskiner som helst inte skall få för sig att sparka bakut.

När jag tömde innehållet råkade några solstrålar träffa mig och värmde skönt.

Fick en idé! Tänk om, tänk om man, vårdagsjämningen till ära skulle hänga UT

lakanen på tork? 

Solen lyser, vinden är precis lagom, lite kall förvisso, men ändå.

Sagt och gjort! Lakanen åkte ut på bykstrecket.

Aaaaah, kunde lätt förnimma doften när jag skulle plocka in dem.

Senare på kvällen åkte jag iväg på min kurs och kom hem först när mörkret

tagit över. Och nu var det ju inte bara mörkret som tagit över, också ett snöoväder 

hade dragit över. Och där i trädgården hängde mina lakan som 

frusna snöspöken och som det nu ser ut, så vete gudarna när jag kommer att kunna

ta in dem. 

Om något så får snöstorm mig att mer än något annat bara vilja

skrynkla ihop mig i ett mjukt och varmt hörn och blunda

för vintern återkomst.

Och det på dagen för vårdagsjämning!

Det skorrar så förfärligt illa i mina öron!

Som frusna lakan ungefär...

ATT HA HAVET INOM SIG...

 …då kan längtan efter vidderna bli nästan något fysiskt.

Jag är som sagt ingen båtmänniska direkt, men jag är definitivt en strandmänniska, en 

havsvymänniska, en som längtar efter de där stunderna då man kan se långt, andas fritt

och vara vid något så stort - och fint.

Efter att i nästan fem veckor stirrat mig skelögd på mina randiga tapeter, tog jag hunden

med mig och åkte längs leriga småvägar ner till havet så fort jag kände att nu,

nu äntligen, börjar jag kunna röra på mig mer än de där obligatoriska turerna

till matbutiken.

Det var kanske inte en utfärd för kroppens välmående och uppbyggande

av tappad kondition precis, ett klinkaklanka gående kommer inte 

riktigt upp i något pulshöjande precis.

Men åh och ah vad det gjorde gott för själen!

Jag får aldrig nog. Jag är omättlig. På vida vyer.

Ute på udden var vinden isande kall. 

Var glad att jag tagit både mössa och mina torg- (läs foto-)vantar med mig.

Trots det var mina fingrar stela och röda. 

Här var våren en annan än den jag njutit av på min terass, där morgonkaffet

intogs i morgonrock i en värmande sol.

Samma vår olika ändå.

När jag åkte hit körde jag förbi flera iriga fågelbongare längs åkerkanterna.

Där stod de med sina kikare och spanade. 

Härute var det tyst om fåglar. Vidderna var så stilla de kan vara.

Stenarna hade lyckats alstra lite solvärme. Deras sammetsyta kändes

ljummen, nästan lite varm, löftesrikt.

Sätter mig på en och blundar och bara tar in tystnaden.

Någonstans längre ut smäller isen.

Jag älskar det ljudet, får hönshud, av det eller så var stenen inte riktigt

så varm jag ville inbilla mig?

Kanske båda.

Jag är ensam på stranden. Kommer man hit ett soligt veckoslut är 

det många som kommit på samma idé. 

Men idag är det bara jag, hunden och vidderna. 

Det här är vardagslycka för mig.

Och hunden verkar instämma då den susar och snusar runt i bergskrävorna.

Jag har visst tidigare nämnt om att den här våren är en slags 

downshifting för mig. Jag kommer nämligen att studera ett par kvällar i veckan. 

Det kan låta lite, och säkert något jag skulle kunnat få ihop vid sidan av

mitt jobb, men då skulle det hela bara varit ett slags stressmoment till.

Inte bara för mig utan också för lillgrabben.

Så jag tänkte som så; om jag har ledigt de dagar jag är på kurs på kvällarna, så 

har jag möjligheten att vara hemma när han kommer hem från skolan, ha

maten klar och så hinner vi få en gemensam stund innan jag åker iväg.

Jag kan berätta att grabben tyckte det var toppen - att ha någon hemma

när man kommer hem. Ett par dagar i veckan i alla fall.

Bara den kommentaren gjorde att jag visste att valet var rätt.

Tonåringar är ändå först och främst bara barn. På vissa plan.

Under mina lediga dagar hinner jag läsa in mer på det jag studerar, ta reda på och

låta det sjunka in.

Jag är extremt usel på att lära mig under stress.

Eller jag lär mig, men det sjunker liksom inte djupare.

Jag är knappast ensam om det, men det är skrämmande få som vill erkänna det.

Man vill vara så himla duktigast jämnt.

Alltid vinner man kanske bara inte på det?

Visst, jag kommer att plugga en del av mina lediga dagar, men.

Men, det kommer också att finnas tid till utfärder till havet, vandringar i skogen, tid att

möta våren, något jag ofta längtat efter. Tid att se.

Detta är mitt downshiftande.

Jag unnar mig själv lite tid.

För vad är egentligen någon månad med lite lägre lön? Om ni minns, så köpstoppade jag ifjol

under ett halvår. Det är de besparingar jag njuter av nu.

Man behöver inte alltid vara en miljonär eller ha en fruktansvärt bra lön för att, åtminstone

under en kortare tid, downshifta. Det gäller att planera lite.

Och jag tror att det gör bra för själen. 

Vad är några månader i större perspektiv? 

Inte så mycket, men för personen, här och nu, kan det betyda enormt!

*

Idag är min första "downshifting"- dag.

Jag har planterat om buxbomar i kruka, krafsat katten, druckit fem koppar kaffe,

tagit en långdusch och skrivit ett inlägg på bloggen.

Och det har jag gjort ute - första gången i år!

Inte duschat, men de övriga.

Så här sitter jag och skriver.

Solen är varm och jag har fått kasta tröjan av mig! 

Gässen gastar nere vid stranden.

Även om de lovat snöstorm till veckoslutet så är

det just här oct nu som gäller.

Så har jag tänkt mig mina downshift-dagar.

De är här och nu!

Punkt!

EN BLÅ STUND...

…och en bra dag. 

En riktigt bra dag. På många plan, på de flesta plan faktiskt!

Visserligen grälade jag med nyss hemkommen lillunge igår, och det är

faktiskt (konstigt nog med tanke på "värsta-tonåren"…) ändå så pass sällsynt, 

att det blir som en tagg i hjärtat på mig.

Känner mig samtidigt dålig (för att det blev ett gräl överhuvudtaget) men

samtidigt glad (över att det är såpass sällsynt att ett, trots allt ett litet gräl, blir till

en stor grej). För oss båda. 

Och att det faktiskt var min son som på något vis ändå var den mer "mogna" av oss.

Det var en - intressant - upplevelse!

Det där med att se sitt barn mogna och någonstans ifrån gräva fram visdom och 

rättfärdighet också i ett sårat tillstånd.

Och att inse att jag, som absolut borde bära den där mognaden inom mig som

en andra hud, faktiskt kan tappa bort det. Som att förlägga sina

glasögon lite.

- Var sjutton lade jag mitt förstånd?

Nåväl, vårt gräl var rätt banalt, men ändå var det ett annorlunda gräl. 

På något sätt ett gräl mellan två "jämbördiga", mer än ett gräl mellan mor och barn.

Det var mycket lärorikt, för mig.

Min lillunge vuxnar till sig. Mognar. Kloknar.

En annorlunda, men skön insikt.

Vi skildes åt som vänner, förlåtna både en och två gånger, och åt båda hållen.

Grabben skall nu vara en vecka hos sin far och dessutom gå på PRAO.

Känna efter hur det känns, därute i arbetslivet. I det "verkliga" livet?

 Vilket får mig att tänka på hur man egentligen delar upp det där.

Vad är det verkliga livet egentligen?

Är det det som räknas då vi jobbar och är produktiva. Är det det verkliga livet?

Är det det som räknas? Vad man åstadkommit och hur man lyckats klättra på

karriärstegen? Eller är jobbet bara något nödvändigt ont som man måste göra för att 

ha smör och ost i kylskåpet och något man bara står ut med (just å just) medan

det verkliga livet är det man sysslar med på sin fritid?

Vad väljer vi - och kan vi alltid välja?

Och vågar vi välja annorlunda?

Borde också vi vuxna med jämna mellanrum ta oss en PRAO-vecka för att känna efter om

kanske något annat sätt att jobba - och leva - ändå kunde vara det bättre alternativet för oss?

Jag tror nämligen att de allra flesta av oss medelålders har någon gång funderat på om

just det vi jobbar med verkligen är det vi vill göra, om inte resten av våra liv, så i 

alla fall år ut och år in.

Tänk om vi skulle bli tvingade att testa på något nytt, låt oss säga var femte år?

Skomakare som lärare, lärare som florist, florist som författare, författare som försäljare,

försäljare som forskare, forskare som taxichaufför, taxichaufför som bagare…

Om så bara för en vecka eller två?

*

Själv hör jag till den där kategorin som rätt strängt har uppdelat mitt liv i ett jobb-liv och

ett fritids-liv. Eller så är det just nu. 

Men så har det absolut inte alltid varit. 

Det har också funnits tider då allt har smultit ihop.

Vilket är bättre?

Jag vet faktiskt inte! 

Inte så länge man, om man tydligt separerar dem åt är nöjd och glad 

med att det är så. Men om man börjar känna att "jobbet hindrar fritiden", då är

det kanske dags att tänka om?

Men också om man känner att "fritid känns som jobb". Då är det också dags att känna

efter hur man vill ha det.

Balans…det är väl just det där magiska ordet. Att hitta balans!

Är det kanske det vi så ivrigt jagar efter hela vårt liv.

Att hitta den där gäckande, jävla balansen…?

Är livet verkligen en balansgång på lina där fallet är djupt oberoende om vi 

halkar åt det ena eller det andra hållet?

Hur gör de som hittat balansen?

Har inget svar på det, hade jag det skulle jag inte sitta här och undra…liksom…;)

Men istället väljer jag att ta ut svängarna över en kväll då huset är tyst, i öppna spisen brinner

en stilla brasa och stunden har övergått från att vara blå till  mörkt vårmörker, med att hälla

upp ett uppfriskande fotbad.

Med den farten våren har tagit så står vi när som helst inför det faktum att det är

dags att ta fram vårt barfota-jag.

Ett bra slut på en bra dag!

Våren….framtiden…..jag är redo!

…eller nåt!

Ta vara på era blå stunder, de är inte så många ändå,

tycker