...nu har jag ju inte vare sig, eller vänta nu, jag har faktiskt en koja.
Och ett hus. Men inget slott.
Kojan, hos oss omdöpt till ateljén, är ett gammalt torp från 1904, eller
däromkring. Har fått lite olika uppgifter om det.
Men ett år hit eller dit spelar nog inte så stor roll när det kommer till ett
torp som varit med över 100 år, eller hur?
Tiden går framåt, utvecklingen går framåt, allt går framåt.
Jag skulle gärna stanna i en svunnen tid, för de vackra tingens skull.
Jag är någonstans felkodad när det gäller att uppdatera min smak.
Jag finner rätt få moderna ting vackra - som estetiska. I min smak.
Nå, men det var inte det jag skulle skriva om! Egentligen.
Men med den bakgrunden är det ju inte så konstigt att jag sitter
klistrad som en kardborre vid tv:n när det kommer Downton Abbey.
(Visserligen repris, men jag missade de första delarna och lapar i mig dem nu).
Inte för att jag så mycket bryr mig om alla relationer, utan mest för miljön,
interiören och ja...det är bara så vackert!
Nå, hur som helst, så fastnade jag ändå för en konversation som fördes i
en av de första delarna.
Där är en ung kille, blivande arvtagare till hela härligheten, som har lite
moderna tankar och vill inte bli uppassad av sin butler utan nästan lite fräser till
att det kan väl inte vara ett jobb för en man att klä på en annan man?
Butlern ser mest häpen ut. Att hans jobb inte skulle vara viktigt, eller ens
nödvändigt, han förstår inte.
Ägaren, lord eller något i en stilen, till det stora godset, som killen någon gång skall ärva,
får höra om det här.
Han frågar:
"När du övertar det här, säger du då upp köksan, pigan, butlern? De har alla familjer att
ta hand om, vad händer med dem?".
Killen får sig en tankeställare och nästa gång han skall klä upp sig ber han butlern välja
manschettknappar och låter honom till och med hjälpa på med rocken.
Nu vet vi ju, att det var just så som det gick. För vi har facit i hand.
Väldigt få av oss har kvar sin butler, köksa, piga...
Men samtidigt tänker jag att mycket av det som hände då - för hundra år sedan,
händer också idag.
Många, många yrken håller på att försvinna.
Vem förväntar sig att en försäljare, i en klädbutik till exempel, verkligen skall kunna sin
produkt? Eller när har du senast frågat varifrån tröjan du tänkte köpa kommer ifrån?
Eller när har du fått råd om vilken olja du skall ha till din bil på en
servicestation...vänta nu, service? Det kanske heter bensinautomat med
tillhörande skräpmatskiosk...?
Ute i mitt torp står en vedspis, lika gammal som torpet - and still going strong.
Jag slänger in ett vedträ eller två ibland, men ingen lagar längre mat där.
Den funkar men utnyttjas inte till det den var tänkt för.
Lite som en butler.
Vilka är de yrken vi tar för givet idag att skall finnas kommer att försvinna?
Vilka yrken kommer våra barnbarn att himla med ögonen åt?
Det som skiljer är ändå det att då för hundra år sedan var det adeln och de
högre stånden som fick avstå från sin service.
Idag hamnar vi på alla samhällsklasser att avstå från service.
Det är skillnaden.
Hörde i veckan hur man tänker gå in för personallösa bibliotek.
Jaha, men om jag vill fråga något då?
Aj jo, det finns ju nätet...där finns ju alla svar!
Och visst gör det, man får svar, man sköter saker lämpligt där...
Men ändå...ibland undrar jag om vi vet vart vi är på väg?
Vi avstår inte bara från en butler, vi avstår från så mycket mer!
Ställer mig vid fönstret och glor ut på februariregnet.
Inte ens snö har vi...då vi borde!
Det är intressanta tider vi lever i.
Mycket intressanta.
Alltings rullning kräver tillväxt.
Men ändå borde vi spara.
På våra små slantar, på företagens slantar, på statens slantar, på miljön, på jorden.
Och ändå växa.
Som sagt....mycket intressanta tider!
