...jag har rymt fältet. Så är det. Lite i alla fall.
Alla är mätta och dästa och skålarna är mer än halvtomma och det går någon
skränig film på TV. Alla soffhörn (också mitt) och fåtöljer är upptagna
och jag känner inte alls för skränig film.
Då flyr jag, genom trädgården, till min lilla ateljé.
Tänder ljus och en brasa och sätter mig vid det skeva skrivbordet,
det med fönstret ut mot byvägen.
Någon enstaka bil kör förbi. Någon är ute och går med sin hund, i regnet.
Här är det tyst, bara brasan sprakar.
Katten håller mig sällskap. Men den är ganska tyst den med. Ligger i ett knyte
på äldre sonens klädhög och spinner sakta, sakta.
Egentligen borde jag skriva något helt annat, men landade här på bloggen när
tankarna på det jag borde skriva inte riktigt vill hållas ihop. De virrar omkring, så
nära, men vill inte tämjas till en text. Inte av den typ jag borde skriva.
Känner mig som den mest o-juliga människa på jorden. Men jag längtar just nu
mer efter tystnad än skränig film.
Jag vet de där inne förstår, de känner mig så väl...
Ändå känner jag mig lite tråkig...på julen skall man väl vara hypersocial och
det skall vara tjim och tjo och prat och sång och...och..
Och jag vill bara lugn!
Sticker ut hakan för mig själv.
Visst är det okej att stjäla en liten tyst stund för sig själv?
På vägen utanför går en gubbe lite framåtböjd. Av ålder eller av regn och vind, det
kan jag inte avgöra. Kanske han också bara behövde få komma ut och bort en stund?
Förvånansvärt många av mina kolleger suckade här i veckan;
bara julen skulle vara förbi!
Kan det vara så att det under julen kan bli lite för mycket av allt?
Och inte bara maten nu, utan av..allt.
Kan det vara så att vi lever med ett så hårt tempo annars att det inte riktigt finns ork
eller ens lust kvar att vara ännu mer på julen?
Kan det vara så att julen tar mer än den ger?
Inombords liksom.
Har förväntningarna på hur julen skall vara kört över det vi egentligen vill ha av dessa
lediga dagar?
Eller som min äldre son sade igår. Efter att julmaten var äten, och julklapparna
utdelade, så smög han sig ut hit till ateljén en stund med orden:
Mamma, jag älskar julen, och du har gjort allt så fint, men nu behöver jag bara få vara
med mig själv en stund, jag har inte varit det på flera veckor.
Bara sitta och läsa en bok, en liten stund.
Jag kommer in sedan.
Och jo, jag förstår honom så väl!
Nu skall jag också tassa in till de mina.
Brasan har falnat och kaffet kallnat i koppen.
Och jag har fått min lilla stund för mig själv.
Som jag så väl behövde!