VINGKLIPPTA...

...är jag, vi, nog lite idag.

Det har nämligen varit dags för Sven att flytta hemifrån.

Han har ju inte fått till det själv, som vi hade hoppats på.

Han har tittat och ropat efter kajorna som flyger över här hos oss på hög höjd. Men aldrig förstått att ge sig efter, lyfta, flyga iväg.

Han har gett sig på flygturer nu och då, men tydligen aldrig långt nog att nå de andra kajorna.

De håller till en dryg kilometer härifrån.

Sven har aldrig flugit längre än att han skulle vara på höravstånd.

Han svarar när vi ropar.

Hur gärna vi än hade haft Sven här hos oss, så måste han få leva ett kaj-liv.

Han måste lära sig söka mat på egen hand, vara tillsammans med de sina.

Hösten är snart här, och det är så mycket en kaja måste lära sig, som vi inte kan lära ut...

Dessutom är området där vi bor kråkornas revir.

Här finns en helt gäng som inte räds att ge sig på Sven när vi är inne eller borta.

Man kan inte klandra dem, detta är deras kvarter.

Men Sven kan inte försvara sig ensam.

Han behöver nu sitt eget gäng.

Visst känns det lite ledsamt, och vi saknar honom redan, men detta måste bara göras.

Vi tog aldrig hand om honom av den orsaken att han är rätt underhållande att ha.

Nej, vår tanke, kanske den är naiv, jag vet inte, var att ge Sven en chans till i livet.

Nu är det dags att låta honom på riktigt pröva sina vingar. Ta modell av andra kajor, lära sig kajspråket.

Ta hand om sig själv, vara självständig.

Vi hade som sagt tänkt att han skulle flyga iväg självmant. Det gjorde han inte.

Var vi inte hemma, flög han till grannen - och de är kanske inte riktigt lika förtjusta i Sven, har inte riktigt samma förståelse som vi i att få sin frukostmacka pickad...risken finns nämligen!

Nej, nu var det dagen att föra Sven till kajrika trakter.

Där lämnade vi honom nu, pickande ett stycke i från de andra.Hur det slutar kan vi inte veta. Vi kommer inte att visa oss den närmaste tiden där, för att Sven inte skall försöka söka sig tillbaka till oss. 

Men visst, fast vi visste att så här skall det gå, så här var det meningen, är det lite ledsamt att släppa taget.Ledsamt för oss, men nödvändigt för Sven - om han skall ha nytta av sin nya chans.

Hos oss har han ingen framtid - vi har bara hjälpt honom en bit på vägen. För mycket hjälp kan också stjälpa honom.

Sven är inte vingklippt, han skall få flyga fritt.

Vi är det, kanske lite...en liten fånig kaja hinner sätta sig i hjärttrakten på knappa två månader.

*

Och så får man gärna ha en liten åsikt om hur bloggen upplevs, är det lätt/svårt/enkelt/hopplöst att läsa...typ sånt!

Här testas det vidare:)

TIDEN FLYGER IVÄG...

...så är det bara!

I går, nej i förrgår, var det fem år sedan jag startade Tuvull.

Jag har aldrig varit så där pro på att komma ihåg bemärkelsedagar...

....och så lyckades jag missa den här femårsdagen - också!
Fråga bara mina nära å kära hur bra jag är på det här!

Vad jag inte heller är så pro på är att uppdatera utseendet på bloggen.

Tassar på i gamla invanda spår, men känner att det kanske skulle vara dags att göra något nytt med bloggen nu.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad...hehe.

Så det får bli så att jag nu en tid framöver kommer att sitta och testa och smaka och humma och fundera hur jag vill ha det. Jag hör ju inte heller till de där som ids ladda ner en testblogg för att sitta där och testa och hålla på och sedan servera en färdig tårta...så där....tadaaa!!!

Nix, här får ni lov att följa med hela bakningsprocessen med jäsningar och allt!

Så, tyvärr får ni nu gräva fram lite tålamod och ha överseende med att bloggen kanske ser lite annorlunda ut varje dag här en tid framöver. Tiden att sitta och trixa och fixa är ju också för tillfället lite...begränsad.

Så nu får det bli lite såhär, den här gången.


Som belöning för tålamodet, ja, kanske jag faktiskt skall jag ta det till tradition så där var femte år, så kommer jag att frångå alla mina principer och faktiskt lotta ut en grej när Tuvull hittat sitt nya utseende!

Men som sagt....hav tålamod...jag har mycket att lära mig....;)

*

Fem år! Kan man tänka sig? Det trodde jag aldrig!

Så tiden ändå flyger iväg!

SIMMA LUGNT...

...lite så hade jag tänkt mig att jag skulle återgå till arbetet.

Sväva lite lojt in på verkstadsgolvet och söka mig mot min stol. Dra igen dörren efter mig och sätta upp en viktig min när jag skummade genom e-posthögen som samlats under fyra veckor av total frånvaro.

Det blev nästan så. Nästan.

Förutom att jag har lite svårt att hålla mig om jag försöker se så där viktig ut.

Jag tänker alltid att om den där första, kanske till och med den andra, arbetsdagen efter en semester känns som första dagen på en ny arbetsplats, då har man liksom lite lyckats.

Lyckats med att koppla av under semestern.

Jag kom dock ihåg alla lösenord. Det var jag lite stolt över.

Det har funnits gånger då min första arbetsdag efter semestern gått åt till att telefonjaga it-gossar, som oftast också är på semester, för att de tyst skall viska i mitt öra vad jag skall skriva för att låsa upp en dator som försatt sig i inbrottsläge.

Nu klarade jag det helt utan hjälp.

Hurra!

Jag var den första som tog mig till morgonkaffet. 

Du milde, jag hade ju varit vaken bra mycket tidigare än min lekamen vant sig med, 

och den skrek efter koffein.

Jag saknade i ärlighetens namn lite av det där flow som lär ge ett underbart flyt i arbetet.

Det ville liksom inte riktigt infalla.

När jag gick hem, var jag rätt glad över att jag fått datorn att hosta igång, kommit på hur man öppnar sin e-post.

Jag entrade entren på utsatta tidpunkter, hittade upprepade gånger till kafferummet och kom ihåg vägen till toaletten.
Sådant viktigt.

Suckade lite, och försökte se viktig och stressad ut.
Det gick så där.

Däremot, om vi talar lite allvar här nu, så har jag faktiskt tänkt sträva efter att ta det lugnare på jobbet.
Ta lite modell av gässen, som gladeligen låter en hel del droppar rinna över fjädrarna.

Jag tänker som så, att om man börjar suga i sig av allt negativt som finns omkring en så sitter man snabbt där med dyblöt fjäderdräkt och det blir tyngre och tyngre att ta sig fram.

Är det kanske det som är flow?

Vara lite gåsaktig nu och då, skaka av sig med jämna mellanrum, ordna sina fjädrar på nytt och lugnt simma vidare.

Kanske det bara är jag som inte förstått?

ATT SEGLA...

...är ingenting för mig.

Jag är en riktig landkrabba. Verkligen.

För en tid sedan blev jag bjuden på en saltig bit och lite vin till en kompis som låg i hamn här i mina knutar. Jag menar, vem tackar nej till det? Mat slinker alltid ner, vin är inte heller fel, och allt det i vänners sällskap. Ja, men det kan väl inte bli bättre?

Om inte det skulle vara för att jag hör till den där lillalilla kategorin människor som inte riktigt har fattat saker och ting.

Inte riktigt blivit biten.

När jag kommer ner till hamnen för att stämma träff är kvällen lite sommarsval, efter en sommarsval dag. Med lite regn.

Jag stiger ner i något som i mina ögon är ett aningen tilltaget plastbadkar.

Ganska fult dessutom. Faktiskt. I mina ögon.

Min kompis som precis vet min åsikt ler brett och önskar mig så hjärtligt välkommen.

Vi kramas och om det inte skulle vara för denna innerliga vänskap jag känner för kaptenskan på detta plastkar så skulle jag vägra sätta min fot där.

Vi sitter två meter från grannen på ena sidan, och två meter från grannen på andra sidan.

På fuktiga sittdynor i en plastbalja.

Maten som trollats fram är gudomligt god och efter det andra glaset vin glömmer jag att jag är våt i rumpan. Nästan.

Lyssnar på allt strul som skett under seglatsen så här långt.

Det är en hel del.

Och båten kom i sjön, av olika orsaker först till midsommar. Och i år blir det inte så mycket seglat, kanske en vecka två. Av olika orsaker.

Båten är värd en...massa.

Och jag förstår inte.

Hur i hela fridens dag utsätter man sig frivilligt för detta?

Först plöja ner en ruskig massa pengar i en vettig båt. Betala hyra för kajplats. Och vinterförvaring.

När man väl är ledig för att kunna färdas någonstans med båten så kostar också det skjortan.

Och så finns det typ hela tiden något som strular med båten.

Det mesta är vått och fuktigt av havet. Hela tiden.

(Jag vet, för stugan min är så gott som PÅ havet. Där kan man glömma att ha sockret i en sockerskål om man inte har en förtjusning i sockertoppar, stelnat socker, vill säga).

Jag sitter där i min kompis båt, som i mina ögon har stora likheter med en jacuzzi tömd på vatten, och känner mig ungefär lika vilsen som en fisk på land - fast tvärtom då.

Men maten och sällskapet övervinner allt annat, och det var en ruskigt trevlig kväll.

Men inte blir jag båtmänniska för det...

...vad mitt hjärta däremot kan slå en liten volt eller två för är de där riktigt gamla (eller nygamla) skeppen som bara är så mäktiga så jag får ståpäls bara av att tänka på dem.

Vem vet, kanske jag var en gammal sjöbjörn i mitt förra liv, som bara inte, i detta liv, kan ta in badkarsbåtarnas skönhet? 

Och inte riktigt förstå meningen med att rätt meningslöst ta sig från den ena hamnen till den andra, år ut och år in. Utan att man egentligen behöver Ta Sig någonstans alls.

Men skönheten i dessa har jag inga som helst problem med.

Under några dagar har båtarna i Tall Ship Race stannat i Helsingfors.

Och jag var ju där för ett se dessa skönheter.

För skönheter är de ju.

Inga tupervarebehållare med köl här inte!

Och så är ju hela tanken bakom racet så bra!

(vill du veta mer? Kolla här)

Det är bara så...det finns båtar och så finns det Båtar.

Jag blir aldrig vare sig en båtägare eller en Båtägare.

Min lilla fjuttiga eka klassar inte riktigt här...

Däremot kan jag kanske, kanske, förstå hur det känns att få ta riktning mot horisonten.

Kanske är det just det som är grejen? Frihetskänslan?

Men ändå...i en plastburk???

Näe, jag tror jag fortsätter min tillvaro som renodlad landkrabba.

*

Och för er som undrar; hon som bjöd mig på god mat och gott vin - hon vet min inställning...och trots det bjuder hon mig till sin båt år efter år. Och jag kommer, trots plast och blöta sittdynor.

Det är väl det som kallas ingrodd vänskap eller något sånt?

Som motvikt släpar jag ut henne i en höstig skog för att plocka svamp.

Där har hon sällan varit...

Och som svar på fuktiga sittdynor och plastkänningar bjuder jag då på älgflugor och spindelnät med dagg. Ganska fifty/fifty inte sant?

ÄNNU LITE SVEN...

...visst är det så, tar man hand om en fågelunge, så blir det bara så att den tar en rätt stor roll på scenen.

En fågelunge är som vilken "unge" som helst, djur eller människa, den tar plats, hur liten den än är.

Numera sköter Sven ätandet själv, behöver bara lägga ut mat åt honom.

Han flyger omkring. 

På onsdagkväll flög han iväg, övernattade i något träd. Kom en snabb sväng på morgonen för att äta lite ost (som han älskar) och flög iväg igen.

Jag såg honom i en björk kanske 100 m bort, såg honom lätta in mot byn.

Då tänkte jag att nu ser jag nog inte honom mer.

Lockropen från kajflocken har blivit för stark. Så tänkte jag. 

Som det i och för sig skall vara.

Men så blev det inte. Inte denna gång.

När kvällen redan började skymma hörde jag hans kraxade.

Både jag och hunden reagerade:

- Visst är det Sven det där?

Jag ställde mig i trädgården och ropade:

Sve-ee-eeen!!!

Då kom han susande runt husknuten och landade först på en stege som står och lutar mot terassräcket

(i väntan på att jag skall ta itu med att skruva fast en ränna som snön rev ner i vintras...)

för att sedan flyga direkt in genom den öppna altandörren och in på min byrå.

(Nej, Sven får inte vara inne...om nån trodde det)

Efter att han varit borta i nästan ett dygn tänkte jag att han var vrålhungrig.

Det var han däremot inte.

Av vissa "bevis" att bedöma hade han försett sig med ansenliga mängder...blåbär.

Det kunde man inte missta sig på, liksom...

Nej, han var inte hungrig, inte törstig, inte ens medtagen på något vis.

Han ville bara....bada!

Den här kajan gillar nämligen att bada.

Det är igen överdrift att säga:

Han älskar bad!

Inget snack om saken. 

Morgon och kväll - och gärna ett dopp på dagen också om man är i knutarna, vill säga.

Så jo, det där eländigt fula, lilla knytet som ramlade genom stuprännan ner på lastningsrampens parkeringsplats vid min arbetsplats i början av juni, har utvecklats till en självgående, självflygande fin kaja, som kommer "hem" för att...bada.

När jag ser på honom nu, känner jag en stor glädje över denna lilla, lilla bit av vild natur som jag fått följa med, lära mig av och uppleva.

När jag ser honom lyfta och sätta sig högt uppe i en björk, högre än jag någonsin skulle våga klättra känner jag en aning stolthet över att kunnat hjälpa honom på vägen dit.

När jag ropar på honom, och han kommer flygande till mig känner jag en alldeles otrolig ödmjukhet över att denna frihetens symbol litar på mig och känner sig så trygg med mig att han kommer svävande.

Den känslan är hisnande. 

Att se honom vända på huvudet mot min röst, breda ut sina vingar och ta riktning mot min utsträckta arm, det är bland det vackraste jag sett. 

Det är...magiskt!