...vad som hände innan kan jag bara spekulera om.
Det var en kaja och så en annan.
Det var maj.
Och det blev ägg.
Sven, han kläcktes som en av många.
Vad som hände, varför Sven ramlade ner på parkeringsplatsen, är okänt.
Men för en månad sedan hände det. Och Sven hamnade hos oss.
Det var en rysligt ful och hjälplös Sven.
Hungrig, men främst törstig - och rysligt utmattad var han då.
Första dygnen var det värme i form av ett bo av frottehanddukar och inomhus som gällde.
Som man kan se fanns det inte mycket till dun eller fjädrar - och ingen värmande kull eller mor och far.
Oh så vatten och köttfärs. Och grynost. En gång i timmen.
Däremellan sov Sven.
Några dagar senare, när vädret blev varmare, och Sven började röra på sig blev det lite utomhusvistelse.
Fortfarande var det mat en gång i timmen, utom natten då.
Lillungen tog ansvar för alla dagtimmar, medan jag var på jobb.
Fågelungar har ändå den goda smaken att sova hela natten...
...vid soluppgång, vilket kan vara rätt tidigt en junimorgon, hördes hungriga rop från buren.
Bara att kliva ur sängen och plocka fram maten.
Så småningom övergick vi till kattmat för Sven.
Som huvudsaklig föda.
Som den allätare kajor ändå är blev det smakprover på det mesta...melon, banan, bröd (fast bara små mängder) kajor och kråkfåglar i allmänhet behöver proteiner för att utvecklas bra.
Kattmat innehåller både proteiner och vitaminer.
Det funkar bra!
Två dagar efter sin ankomst till oss började Sven vaksamt följa med vad som hände omkring honom.
Om det faktiskt är en hon eller han, det vet vi faktiskt inte.
Det är omöjligt för en amatör att se skillnaden på könen.
Också som vuxna ser hon- och han-kajorna lika ut.
En vecka efter att han landat i vårt adoptivhem började han sträcka på sig, på benen, på vingarna.
Det är ett bra tecken - det är så det börjar, vägen mot att flyga.
Vid det här skedet var Sven ännu mest inne, med små stunder ute i gräset.
Greppet som greppar runt pinnar hade ännu inte kommit.
Inte heller steg, inte skutt...bara vara...och sträcka på sig.
Det är det ungar sysslar med i boet mellan matningarna.
Öva, träna...
Nästan tio dagar senare hade fjädrarna börjat växa ut på allvar.
"Skyddsrören" som skyddat fjädrarna började falla av och Sven började alltmer likna en kaja.
Nu gällde det mat varannan timme, eller helt efter behov.
Ett rop från Sven och vi kom rusande - och matade.
Fortfarande var det en märkligt liggande ställning som gällde, för det mesta.
Så plötsligt en dag greppade han om fingret när vi flyttade på honom.
Ett stadigt grepp runt fingret - och ett litet framsteg hade nåtts!
Sedan gick det snabbt framåt.
De första stegen, de första skutten, det första vispande med vingarna.
När fjädrarna hade börjat växa ut ordentligt flyttade Sven ut.
Än sov han nätterna helst i ett hörn i sin låda, i den lånade kattburen.
När vi kom ut till stugan, lagom till midsommar, blev det att introducera naturen för Sven.
Han hade utvecklat sin balans såpass att det var dags för klätterövningar.
Då lade vi in en pinne i hans bur så han kunde sova nätterna på den - som en vuxen kaja.
Flygövningarna gick inte så bra...än.
Och som när det gäller alla andra ungar är det pillande, kännande, smakande, undersökande som gäller.
Allt, allt, allt skall undersökas. Och när det börjar kurra i magen på en Sven - ja, då låter
han oss veta det!
Vi talar till Sven. Omedvetet. Det blir så när man har djur - man talar till dem.
Och till vår stora förvåning lystrar han till sitt namn! Det trodde jag nog inte han skulle lära sig!
En gång skuttade han iväg in under stugan. Där är det...rätt trångt. Inte för en kaja, men nog för oss andra. Jag var redan beredd på att krypa alá armé in under huset för att plocka fram en kaja,
(jo jag vet....)
då jag instinktivt började locka på honom:
Sven, kom, kom, kom...
..och han kom.
Glatt skuttande!
De som känner mig vet att jag har både katt och hund.
Katter jagar - och min hund har även den jaktinstinkt så det räcker.
Många har undrat hur det här går ihop.
Faktum är att jag vet inte, men det funkar!
Katten är riktigt ointresserad, hon bara stryker förbi.
Hon visar inte ens det minsta tecken på att anfalla eller ligga på lur.
Hon har bara accepterat att det nu finns en kaja i "familjen".
Hon föredrar att dra ut på egna jaktutfärder. Att sno familjens kaja - är lite för simpelt
för henne, liksom?
Hunden då, den som annars jagar allt den kommer åt?
Den hade det lite svårare till en början...att acceptera, att förstå, att låta bli.
Till saken hör att sedan Sven har börjat röra på sig har den fått vara fri hela tiden.
Vi har den inte instängd, den får skutta rund, vandra fritt, upptäcka, umgås - för det är det kajor gör. De är rysligt sociala och söker sig till sällskap.
I synnerhet en skuttande/flaxande/springande kaja var...aningen utmanande...för min hund.
Tills jag kom på en grej.
Att samtidigt som vi matade kajan (med kattmat) så fick även hunden en och annan godbit från kattmaten, som den äääälskar. Kattmat är nämligen lindrigt sagt det bästa min hund vet!
Och problemet var löst!
Så till den grad, att numera kommer hunden springande till mig när kajan börjar pipa efter mat.
Så, jo...det är en lite märklig samling av katt, fågel och hund, försedd med hyfsad jaktinstinkt, som
samsas över samma matskål.
Idag skedde nämligen ytterligare ett framsteg i Svens liv.
För första gången gick han själv fram till matskålen och pickade i sig av godbitarna där.
Hittills har han krävt att bli matad.
Men idag - ett krux till i en kajas rådgivningskort.
Vi är på rätt väg.
Flygövningarna är på gångs.
Äta själv är på gångs.
Till näst börjar vi gömma födan, så Sven får söka upp den.
Dessutom nappar han flugor som flyger förbi - och springer efter myror som en tok.
Däremellan är han en mycket social medlem av vår...familj.
Han sitter gärna med, när vi umgås, spelar kort.
Han skuttar efter oss när vi tar en sväng på klipporna, även om han ännu helst håller sig till terassen och dess omedelbara närhet. Till tryggheten.
För vi honom till en närbelägen tall, och sätter honom på en gren, så visst sjutton hinner han flyga tillbaka till terassen snabbare än jag tar mig dit gående.
Han är ännu ett barn.
Och vi är nu hans familj.
Lite märklig familj bestående av tvåbenta och fyrbenta varelser.
Tids nog vet jag att längtan till de sina kommer att ta över, och han lämnar oss.
Som det skall bli.
Tills dess, följer vi med hans utveckling från en ynklig liten ful sak med avsaknad av både fjädrar och dun till en fantastiskt vacker ungfågel, med fjädrar som glänser i blått och grönt och svart och grått.
En dold skönhet.
Eller som jag sade åt min äldre son idag, då vi var en sväng till stan och
såg en kaja som traskade omkring:
- Har man fött upp en kaja, förhåller man sig aldrig mera på samma sätt till dessa fåglar som innan.
Han höll med.
De är nämligen helt fantastiska.
Roliga, underhållande, vackra (!) och väldigt intelligenta.
Tro eller ej!
