ÖPPET VATTEN...

...var en sväng till stugan och kollade att allt var som det skulle efter stormen för en vecka sedan. Allt var som det skulle...och vackert...och tyst...så det tog andan ur en! 

Ingen is ännu i viken, men det är bara en tidsfråga.

De soliga, sommarfrukostar som vi brukar inta vid soffan känns lite avlägsna just nu.

Hela tanken på sommar känns avlägsen.

Ett dopp i vattnet kändes inte speciellt aktuellt just idag.

Ändå var det just dopp i havet som var en av orsakerna till besöket på stugan idag.

Äntligen, äntligen skall det bli en brygga.

Inte för att vi inte skulle funderat på det tidigare, men eftersom vi, alla inblandade, varit rörande eniga om att försöka hålla naturen så "obyggd" som möjligt här.

Men tyvärr, tyvärr...det har bara visat sig att klipporna blir bara halare och halare för varje år, tyvärr på grund av att miljön och Östersjön inte mår så bra.

Något annat kan jag inte komma på som skulle förklara att klippor ännu för tjugo år sedan faktiskt inte var slippriga alls. Men nu är de rena rama olycksfällorna!

Det är sorgligt att inse...

Och fast jag skulle önska, så kan jag inte ensam rädda Östersjön.

Fast om vi ALLA TILLSAMMANS, då kanske?!!

(men det tar vi i ett annat inlägg...)

Nu har vi ändå blivit med brygga, och nu är det slut på alla ofrivilliga försök att slå sig sönder och samman för ett dopp i havet för vår del.

Det är en liten brygga, och den skall placeras så osynligt som möjligt men den skall ändå ge oss tryggare hopp i plurret utan att hemskt mycket (för)störa i naturen - har jag tänkt.

Nu är det ju en litet halvåret tills jag kan återkomma till hur det funkar på riktigt. Där får nu bryggan vänta på oss under kalla, frostiga vintermånader under ett täcke av dunig snö.

När bryggan var tryggt på plats i sitt vinteride och jag körde hemåt...

...kunde inte låta bli att stanna i byn och knäppa en bild på kanske den vackraste julgran för i år. Där stod den, med det isfria, men lugna havet i bakgrunden.

Här reses midsommarstången om ett drygt halvår, och det kommer att vimla av sommarmänniskor runt omkring.

Men idag stod hon där, i tyst majestät, julgranen.

Den vackraste!

EN UPPTÄCKT...

...rikare är jag idag.

Verkligen.

En upptäckt och en upplevelse.

I morgon är det helgdag här hos oss. Finland firar sin självständighet. Det betyder stängda butiker, och som det av någon underlig orsak alltid är, 

så blir människor lite som om butikerna skulle vara stängda ett halvår och inte en bara en dag.

Mina kolleger suckade över kaffekopparna om hur de skulle bli tvungna att trängas med en massa andra i dessa stora matmarketar efter jobbet.

Själv körde jag hemåt. Struntade i de stora marketarna.

I byn där jag bor finns två matbutiker, den ena medelstor och en mindre. 

Mycket mindre.

Jag valde den minsta. 

Där gick jag mellan hyllorna och plockar toapapper och 

knäckebröd i min butikskärra.

Jag hittar inte direkt senapen, som också var slut därhemma. 

Men eftersom hyllornas längd i den här butiken kan mätas i 

meter och inte i tiotals meter, hittade jag snabbt min senap. Så går jag till grönsaksdisken och står där och plockar potatis som är av den där mylliga, otvättade sorten i lösvikt, direkt från producenten förresten.

Det är då det slår mig.

Insikten!

Vanligtvis är jag rätt stressad när jag rusar runt i matbutiken. Så där som man är. 

Rätt ofta. Ni vet?

Idag fanns det alla förutsättningar för att jag skulle vara det. 

Helg på kommande, mycket på jobbet, lite små irritationsmoment som fastnat trots att jag strävar efter att lämna jobbet på jobbet - alltid går det inte....;)

Men!

När jag stod där och plockade min potatis slog det mig 

att jag egentligen inte alls var stressad, och hetsad och allt annat som jag brukar vara.

Och mitt där, med potatisen i högsta hugg på väg in i påsen,  insåg jag var det var som var annorlunda.

Det var tyst!

Ingen skvalig bakgrundsmusik, ingen käck julmusik, ingen reklam, ingenting!

Det var bara tyst!

I en matbutik!

Människor gick omkring och fyllde sina kärror och korgar, någon pratade tystlåtet med försäljaren bakom köttdisken. Ett litet skratt från kassan. 

Men ändå tystnad!

När det var min tur vid ostdisken (jo, du läste rätt, det finns 

faktiskt en ostdisk med service i den här lilla butiken!) så kunde jag inte längre hålla mig utan brast ut i lovord om frånvaron av oljud i butiken. 

Om det underbara i en fin ostdisk och en välförsedd köttdisk. 

I den här butiken lyser färdigpackad kött med sin frånvaro - här är det pappersinslaget som gäller. 

Och de obligatoriska matinköpen blev plötsligt till en lustfylld upplevelse.

En lugn och tyst sådan. 

* 

Det här får mig att fundera...

Hur kommer det sig att det förr fanns liknande små matbutiker i varenda en lite by, med köttmästare och allt, och att det lönade sig?

Annars skulle de knappast stått där i tiotals år, gått från far till son.

Jag är uppvuxen med det.

Sedan kom förändringen.

Hur kom det sig att vi valde jättemarketarna fram om bybutiken?

För att vi tycker att utbudet är så mycket bättre?

Vet ni, det är faktiskt inte det! 

I den här ost- och köttdisken finns precis lika mycket att välja mellan som i de stora marketarna - bara i mindre mängder.

Kanske man inte hittar sjutton olika, men med så gott som samma smak, marinerade broilerslimsor, men det kan jag leva med...

...i synnerhet om jag får service och goda råd vid köttdisken, rekommendationer om ost och dessutom allt detta i total frånvaro av oljud (med eller utan melodi).

Kan man bli kär i en matbutik?

Så där bara?

Jo man kan!

LÅNGSAMHETENS ALTARE...

...jag behöver det här.

Jag, som så många andra, har ett jobb där arbetstakten är rätt uppskruvad. Många bollar i luften samtidigt och en ständigt, lite gnagande känsla av att inte riktigt hinna.

Man slits lätt mellan olika uppgifter, och en känsla av splittring kommer då lätt krypande.

Julhetsen smittar också lätt av sig, även om man själv beslutat att inte delta i den delen av julförberedelser alls i år. Den dallrar ändå i luften, som en kvävande syrebrist.

Jag behöver nog ett litet altare som en påminnelse om att långsamheten behövs.

Lugnet, tystnaden, eftertanken.

Fridfullheten.

Inledde mitt köpstopp nu i början av december. Intressant hur det redan innan kröp in en helt annan medvetenhet om vad men behöver, och vad man kan vara utan.

Julskatan i mig har också tystnad - helt av sig själv. Märkligt.

Då jag tidigare strödde glittriga julting omkring mig, känns det nu lite kvävande.

Jag kan inte ens förklara vad det beror på.

Det bara är.

Just nu räcker ett långsamhetens altare för att adventskänslan skall infinna sig.

Less is more ibland :)

Ja, och lite glögg och pepparkakor förstås.

Adventstid är ju ändå så mycket smaker också. 

Och dofter. 

Och ljus.

Och värme.

På tal om det skall det bli adventsbastu här hos mig.

Skall testköra utebastun i vinterföre ikväll.

Sonen, han den större, har lovat kavla upp ärmarna och skotta stigar till bastu, till ateljén, till vedlidret, till fågelbordet.

Det blir en hel del stigar...:)

Sedan blir det bastu och nakupellesnöänglar i nysnön.

Och en smarrig middag.

Och så tänder vi det första adventsljuset på långsamhetens altare.

Önskar er alla en riktigt fridfull adventstid.

GLAD LILLA JUL...

...vill bara hastigt sticka mig in och önska er alla en riktigt skön lillajul

Glöm inte bort barnasinnet i all julstress. 

Som en påminnelse om det hänger tomtenallen där med fickorna fulla av godsaker

till familjens barn och och de övriga barnsligas glädje.

Kram på er!

Nu kallar köket, där doftar det lite smått av juldofter redan.

BÖNHÖRD...

...ja, nu gäller det ju inte en bön om att få smälla i mig alla fudgen som jag kokat här inför lillajul, även om det också kunde vara en liten bön i sig - så goda är de faktiskt!

Näjnäj...jag har ju lite gått och hoppats på en vit lillajul. Snö till advent.

Jag vet ju inte riktigt vad som gick fel.

Blev jag kanske lite väl ivrig i mitt önsketänkande, lite väl högljudd i mina böner, lite för 

gå-på i mitt manande?

För, visst jävlar...nu har jag snö! Liksom hela vinterns dos på ett dygn - och det bara kommer mer och mer och mer...

Lite sådär som när man någon gång lyckats med en sådan där manick som man petar in en slant i och oftast sväljer den bara slanten, men sedan någon gång kan den bara sätta igång och spotta ut slantar så man till slut tror att den fått fel - eller att man är ofrivilligt med i en sådan där hemlig-kamera-grej. 

Det har hänt mig en gång på ett nöjesfält när jag var typ tolv. Först blev jag glad, sedan lite till mig och till slut tyckte jag det var riktigt pinsamt med allt slantskrammel.

Det bara kom och kom och kom.

Slantar.

Nu är det lite samma med snön då.

Det tar liksom inte heller slut alls.

På ett dygn har en, känns det som, normalvinters totala snömängd landat på vår plätt av jorden. 

Från noll till 70 cm på ett dygn!

I drivorna på andra sidan huset finns det ännu mera snö.

En meter snö på bakgården - på ett dygn.

Och då bor jag liksom så sydligt man kan komma i detta land, inte i Lappland.

Kan ni tänka er att trädgårdssoffan som jag fotade i går med ett litetlitet snötäcke såg ut som på bilden ovan när jag kom hem från jobbet idag. 

I skrivande stund syns inte sitsen längre!

Så nu tycker jag att, om jag skottat tusen kubik snö (minst) från ett ställe till ett annat för att frilägga en plats för bilen,  så är jag minsann värd en och annan fudgebit - i förskott!
Innan advent!

Och så för att vara ärlig, tre timmars snöskottning är inget jag ser fram 
emot varje fredag kväll precis.

Kanske blir jag bönhörd på det också?

Snö, men i små mängder i fortsättningen.

Okej?