GRATTIS ALLA FARSOR...

...i morgon är det er tur att på morgonen krypa djupare ner i bolstren, smygkika genom slutna ögon när grattispatrullen tassar iväg, lyssna till tisselochtassel i köket.

Prassel av paket och kaffedoft.

Försöka tolka vad bilden föreställer på det där alldeles första dagistillverkade farsdagskortet.

Småle åt tonårsgrabbens lite klumpiga grattis-farsan-kram.

Passa på att njuta av det och alla andra sätt som de dina visar dig sin uppskattning.

På ert alldeles egna sätt så är ni bäst!

Farsdag har hos oss alltid varit startskottet för julförberedelser. Innan farsdag är det liksom för tidigt. Efter farsdag är det okej. Märkligt vilka principer man ändå samlar på sig under årens lopp.

Men det finns faktiskt en liten praktisk grej gömd här i mina principer.

Om man stuvar ner sina tasettlökar i mylla eller stenkross där runt farsdag, så har det visat sig att de med stor sannolikhet blommar till lillajul.

2-3 veckor tar det för tasetterna att ta sig den långa vägen från skruttig lök till ljuvligt doftande vita små stjärnblommor och fräsch grönska.

Magic!

Nä, nu skall jag stänga ner här, för det väntar en smaskig farsdagsmiddag på oss.
(jo, vi smygstartar lite...)

Nam!

EN SÅDAN DÄR VECKA....

...att när det äntligen är fredag och den här lilla familjen med lite inlånad hjälp bullar upp diverse smörjor och breder ut ett och annat på en platt vetestycke och så är det bara så fredag!

Att rusa omkring som en skållad råtta är bara förnamnet för veckan som gått.

Känns som om jag borde varit på tre ställen samtidigt, och dessutom i tre olika roller.

Eller fem, eller sju....jag har tappat räkningen.

Jag brukar klara av stress rätt så bra, men när precis allt man borde hinna med drar ut på tiden och tidtabellerna skiter sig, när målsättningarna för det man jobbar på är dimmiga och diffusa och när det infinner sig en splittring som gnager och skaver. 

När ringbuden ramlar över en som nysnö och mailboxen plipplippar hela tiden.

Då kan jag känna en lite tillstymmelse av stress - faktiskt.

Fredagskvällen är med andra ord väldans välkommen!

Att jag glömde en del mappar, som borde läsas igenom, på jobbet störde mig till en början, men nu känns det riktigt skönt med en slapp fredagskväll.

Lillungen har fått sköta om marktjänsten härhemma.

Gå ut med hund, mata katt.

En kväll dök en främmande katt upp på vår terass.

Följande natt, då min egen katt valt att vara ute vaknade jag på småtimmarna av att hunden rusade mot terassdörren och betedde sig som en jehu.

På terassen var det fullt kattslagsmål - som förvisso oftast låter mer än det är - fast det visste ju inte min hund...

...som var beredd att försvara sin bästa kattkompis med alla knep en hund kan komma på.

Den främmande katten såg välmående ut, så det är knappast frågan om en övergiven en.

Antagligen tycker bara den också att de renskinnbekläddda korgstolarna på terassen är ypperliga ställen att vänta ut ett nattligt regn.

Men att starta ett nattligt slagsmål för den sakens skull?

Mina egna promenader börjar minsann kännas som nattliga de också.

Då solljus är något jag bara kan ana genom kontorsfönstret får jag lov att njuta av senhöstlig natur i gatubelysning i stället.

Men nu är det fredag och det är såååå skönt!

Hjärnan på off, fötterna på soffbordet och dumburk för hela slanten!

Hur skönt är inte det - egentligen?

Bara det att det ibland behövs en sådan där riktigt horrorvecka för att riktigt, 

riktigt uppskatta det...

FORTSATT DIMMA...

... i natten.

Dimman har tagit över och natt och dag liksom smälter in i varandra, bara mängden ljus skiljer dem åt ens lite.

Jag gillar dimma. Och lite mörker också. Om det serveras tillsammans med dimma.

Som ung tonårig då jag kunde känna mig lite svår och dramatisk gav jag mig ut på promenader i mörk dimma så fort tillfälle gavs. I synnerhet om något kändes struligt...kärleken, studier, eller bara allmänt de stora frågorna i livet.

Man tänker så bra i fuktig, syrerik dimma. Tänkte jag då. Och tänker så nu. Allt det luddiga mörker som liksom bäddar in en i en skyddande bubbla där man får vara ensam med sina tankar.

Numera, som lite mindre svår och definitivt mindre dramatisk, är det bara skönt och avslappnande att kliva in i dimmans famn och känna fukten mot ansiktet.

Gå och tänka, tänka och gå.

En underskattad sysselsättning.

I NATTENS TYSTNAD...

...gick vi en sväng till gravgården.

På en annan gravgård, på en annan ort brinner ljus för dem mitt hjärtat brunnit för.

Och hjärtat brinner fortfarande även om deras livslågan slocknat.

Allhelgonahelgen är kanske den vackraste av helger. Jo, jag vet att jag upprepar mig från år som gått. Men jag kan inget åt det. Jag bara älskar denna helg med all värme, omtanke, eftertanke, minnen och lugn som den ger.

Den nattliga gravgården var kanske den mest välkomnande plats med alla sina hundratals ljus. Varenda litet, litet ljus i det stora mörker bidrog till att himlen lystes upp och skuggorna blev milda och snälla.

Allt vilar så tyst och stilla. 

Rofyllt och lugnt.

Jag lovar er, det fanns inte en ond ande, inte en häxa, inte ett spökligt 

väsen så långt ögat når. 

Bara ro och skönhet.

Så som jag vill ha det.

Beklagar om jag är tråkig och trist men spöken, häxor eller deformerade pumpor 

imponerar inte på mig,

det gör däremot skönheten där bakom gravgårdsporten.

Varje ljus som tänts av längtan och saknad efter någon som en gång var.

Någon som var någons Någon.

Och jag saknar...

...er som fanns.

FÅNGAD I EN MORGONROCK...

...en dimmig helgdagsmorgon.

Novemberdiset ligger slickat över hustaken. Det är alldeles vindstilla och liksom sömnigt därute utanför mina fönster.

Bara några ivriga talgoxar flaxar mellan plommonträdet och fågelfröna där på den sneda ställningen. Allt det övriga är bara tyst.

Frukosten har dragit ut på tiden. Sitter fångad i min morgonrocks sköna, sömniga, värme. Läser tidningen. Trycksvärtans svaga lukt blandar sig med kaffedoften och blir till ett doftpotpurri av långsam morgon.

Snart måste jag lösgöra mig från morgonrockens mjuka famn, starta upp. 

Det finns så mycket fint med idag, tänker jag och kurar i morgonrocken ännu en stund.

Kokar mig en kopp kaffe till, övertygar hunden om att det alldeles strax blir en promenad i skogen. Sedan kan helgen starta med alla dess program.

Att ibland få starta långsamt gör underverk för maskineriet.

Fråga bara katten!