I NATTENS TYSTNAD...

...gick vi en sväng till gravgården.

På en annan gravgård, på en annan ort brinner ljus för dem mitt hjärtat brunnit för.

Och hjärtat brinner fortfarande även om deras livslågan slocknat.

Allhelgonahelgen är kanske den vackraste av helger. Jo, jag vet att jag upprepar mig från år som gått. Men jag kan inget åt det. Jag bara älskar denna helg med all värme, omtanke, eftertanke, minnen och lugn som den ger.

Den nattliga gravgården var kanske den mest välkomnande plats med alla sina hundratals ljus. Varenda litet, litet ljus i det stora mörker bidrog till att himlen lystes upp och skuggorna blev milda och snälla.

Allt vilar så tyst och stilla. 

Rofyllt och lugnt.

Jag lovar er, det fanns inte en ond ande, inte en häxa, inte ett spökligt 

väsen så långt ögat når. 

Bara ro och skönhet.

Så som jag vill ha det.

Beklagar om jag är tråkig och trist men spöken, häxor eller deformerade pumpor 

imponerar inte på mig,

det gör däremot skönheten där bakom gravgårdsporten.

Varje ljus som tänts av längtan och saknad efter någon som en gång var.

Någon som var någons Någon.

Och jag saknar...

...er som fanns.

FÅNGAD I EN MORGONROCK...

...en dimmig helgdagsmorgon.

Novemberdiset ligger slickat över hustaken. Det är alldeles vindstilla och liksom sömnigt därute utanför mina fönster.

Bara några ivriga talgoxar flaxar mellan plommonträdet och fågelfröna där på den sneda ställningen. Allt det övriga är bara tyst.

Frukosten har dragit ut på tiden. Sitter fångad i min morgonrocks sköna, sömniga, värme. Läser tidningen. Trycksvärtans svaga lukt blandar sig med kaffedoften och blir till ett doftpotpurri av långsam morgon.

Snart måste jag lösgöra mig från morgonrockens mjuka famn, starta upp. 

Det finns så mycket fint med idag, tänker jag och kurar i morgonrocken ännu en stund.

Kokar mig en kopp kaffe till, övertygar hunden om att det alldeles strax blir en promenad i skogen. Sedan kan helgen starta med alla dess program.

Att ibland få starta långsamt gör underverk för maskineriet.

Fråga bara katten!

DAG ETT...

...sak ett.

Första november och dag 1. i utrensningen.

Kommer ni ihåg när jag här för någon dag sedan babblade om att rensa ut härhemma innan Stora Julpyntsruschen?

Kolla här, så ni vet vad jag talar om :)

Till min glädje är vi några i min omgivning som hakat på detta och idag är det då start med Sak Ett.

Denna bokhållare har jag haft i många år. 

Ibland ställer jag en årstidsrelaterad bok där som jag tycker om.

Eller en kokbok. Eller en spegel. Beroende på humör.

Den har faktiskt också agerat kranshållare på mina föräldrars grav en eller två vintrar.

Nu börjar jag mitt utrensande lite mjukmjäkigt och väljer att ställa den här i Lådan som jag kommer att samla saker i som jag inte just nu vet om jag verkligen vill bli av med eller som jag bara vill ställa undan för en tid.

När november är slut tänker jag stänga Lådan, föra ut den i lidret och efter ett halvår, i vår när trasten sjunger, skall jag testa om jag alls kommer ihåg vilka saker jag gömde...

och vilka jag totalt glömde.

Projektet startat.

29 days still to go.

(Och för att undvika 30 inlägg om ting jag kan undvara, så återkommer jag med ett sammandrag/collage innan advent...så det kommer att dyka upp annat här på bloggen den närmaste tiden...jag lovar! Men jag är i gång.)

LJUS OCH YLLE...

...är det mest aktuella i min hemma-tillvaro just nu.

Känner av en liten stum laddning i tillvaron.

Det är mörkt, det är kallt, det är vått och allmänt stiltje i vardagen.

Känner rastlösheten komma krypande.

Skulle jag vara ett mumintroll, är det nog nu jag skulle börja dra mig tillbaka för vintersömn tror jag.

Men nu är jag bara en alldeles vanlig finlandsvenska med jobb och barn och djur och ett hus att ta hand om och har ingen möjlighet i världen att dra mig tillbaka och sova mig igenom vintermånaderna.

Jag kan bara ta till vapen som stearinljus och yllesockor.

Mot novembermelankolin.

Nästan så jag kan känna en liten uns av avund på alla som lyckas uppehålla samma energinivå året runt.

Jag gör inte det.

Jag vet att november kommer att suga av min energi som en uthungrad myggsvärm innan regn.

Jag gör mitt bästa för att motverka fenomenet.

Tar alla tillfällen i akt att vara ute i friska luften.

Det är bara det att mörk luft är urlakad på något vis.

Och kvällarna är mörka. Och det är då jag hinner med frisk luft.

Frisk, men mörk, luft.

Om man ändå vore ett litet mumintroll!

ARONIA...

...den där busken utanför vardagsrumsfönstret.

Jag har mest gillat aronia för den fina höstfärgen på löven. Och har inte så mycket reflekterat över bären. Kanske för att jag aldrig tidigare haft en aroniabuske där jag bott.

Som klippt häck, jo, men då blir det ju inte så mycket bär liksom.

Nu har jag en gigantisk aronia bakom husknuten och det får mig att fundera på bären på ett annat sätt än tidigare.

Jag har nog alltid vetat att det dräller av C-vitamin och antioxidanter i dessa svarta bär.

De är inte goda på det sättet att man skulle kunna slänga in en näve i munnen och mmmmm:a sig igenom den smakupplevelsen.

Eller inte jag i alla fall. 

Jag gillar få smakupplevelser av bär som är liksom sträva och beska och totalt saknar sötma.

Men ändå lockar alla dessa nyttiga grejer som gömmer sig i dessa små svarta pärlor.

Någonstans har jag läst att aroniabären gärna skall få sig ett litet frostnyp innan man tar sig an dem, och det har de ju fått nu. 

Kanske det minskar på det beska, på samma sätt som med rönnbär?

Kanske det är just nu man skall ge sig ut och skörda aronia?

Å andra sidan är de så otroligt vackra där på busken också...

...kanske jag bara tar vara på varannan klase eller så?

Vad man kan hitta på av aronia - och en massa annat smasken hittar du här:

Mat så in i Norden