TID FÖR SIG SJÄLV...

...så där riktigt, riktigt för sig själv.

Det händer inte så ofta, egentligen.

Det kan handla om stulna små stunder nu och då, men att längre stunder bara få rå om sig själv utan att behöva fundera det minsta lilla på något eller någon annan, det händer inte ofta.

Nu hade jag ett alldeles, alldeles, eget veckoslut, och det var märkligt, konstigt och 

helt gudomligt skönt!

På lördag förmiddag snodde lillungens pappa både lillunge och lillungens veckoslutskompis med på en liten tur genom "halva" Finland. De skulle övernatta på hotell och återkomma först söndag eftermiddag.

Oh, my...oh my, oh my...1 1/4 dygn heeeeelt för mig själv!

Började min tid för mig själv med middag med min äldre unge.

Härligt att få rå om honom lite nu och då.

Att pressa in en date med honom bland studier, träningar, jobb, flickvän och kompisar är inte det enklaste. Men desto härligare när våra tidtabeller lyckas hitta gemensam tillgänglig tid.

Söndag morgon:

Få vakna till ett tyst hus.

Många kan säkert tycka att det måste vara urtråkigt, men mitt hem har så många år varit en slags samlingsplats för ungar, deras kompisar och det är ofta övernattande ungar hos oss, så för mig är ett tyst hus rena rama lyxen.

Morgonkaffe. Tidningsläsning. 

Helt enkla ting, men att få göra det utan att behöva glo på klockan, och utan att behöva fundera på att duka fram frukost åt hungriga ungar är...annorlunda.

Sedan gjorde jag det som jag så ofta drömmer om, men så sällan har möjlighet till.

Att sätta mig och meditera så där bara.

Mitt-på-blanka-dan!

Bredde ut ett fårskinn på terassen och satt där och njöt, lät tankarna komma och gå och lyssnade till regnet som kom.

Längtade lite ut till stugan som nu står där ensam i höstrusket.

Någon gång, när jag har  ä n n u  mera tid skall jag unna mig att uppleva alla årstider därute.

Men som det nu är, så blir det bara stulna stunder av tid för bara sig själv.

Och det är nog precis lagom, för på eftermiddagen sådär kände jag att de där andra gott kunde komma hem och fylla huset med ljud igen.

Jag hade fått min tystnadskvot fylld.

Den jag behövde, just nu.

Vad gör du när du har tid för er själv? 

Vad är det där som bara är din alldeles egna grej när det finns tid för dig själv?

VINTERVÄGG...

...är ett av mina absoluta favoritord. Så vackert!

Vad är vintervägg då?

Hörde själv om det första gången i tonåren, då jag som sagt vistades en hel del på Åland. En skärigumma berättade då om vinterväggen men så där som tonåringar nu är, så kan jag inte påstå att jag skulle tagit till mig någonting av den diskussionen, annat än ordet.

För jag tyckte det var så vackert.

Många, många år senare köpte jag en bok om väder.

Författaren var Jan Danielsson, han med det gråa skägget i Mitt I Naturen på TV som jag så gillade.

I den står det om vinterväggen.

Nu har jag inte boken här, så jag kan tyvärr inte uppdatera mig om vad han skrivit, men vi talar alltså om ett fenomen som kan ses vid kusten, vid havet. På hösten.

Molnen tornar sig över havet som små berg, ser hotfullt mörka ut, men kommer inte in över land.

Och det ser verkligen ut som en vägg.

Av moln. Mörka moln.

Men de stannar där. Över havet.

Antagligen beror detta fenomen på att marken blivit kall, medan havet fortfarande är varmt och ja, liksom hindrar molnen att ta sig in över land. 

Något sådant.

Men det verkligt intressanta med vinterväggar är att de uppenbarar sig första gången så här i slutet på september och enligt gammal sägen, så skall vinterväggen komma tre (endel säger fem) gånger innan vintern kan komma.

(Säkert helt logiskt med tanke på att temperaturskillnaderna mellan land och hav hela tiden jämnas ut)

Igår, fredag morgon, 21.9.2012, visade sig vinterväggen för första gången över havet, som finns alldeles bakom björkarna på bilden.

Nu skall jag hålla koll på det här med vinterväggar.

För att det är ett charmigt litet naturtecken - och för att ordet är så vackert.

*Vintervägg*

ATT KOMMA HEM...

...efter en arbetsdag.

Och när jag parkerat bilen, hämtat posten, så är detta vad jag möts av just nu vid mitt hem.

Oftast rinner hetsen av mig redan här.

Jag blir varse av det långsamma i min tillvaro som får mig att andas långsammare, djupare och innerligare. Skulle jag vara en man, så skulle jag förmodligen lossa på slipsen just vid detta skedet av min hemkomst.

Som kvinna får jag vänta några steg till och vänta tills jag är innanför dörren och kan sparka skorna in i närmaste hörn.

Efter det kokar jag ofta mig en kopp kaffe, läser igenom posten och så länge det är så varmt ute som det är, så gör jag det ute på min terass.

Bakom räcket gömmer sig en korgstol med fårskinn som är min när mitt arbetsjag förvandlas till mitt hemmajag. 

Det tar sin lilla stund. En ceremoni utan vilken jag inte kan vara.

På samma sätt som jag har min morgonceremoni för att komma igång, har jag min kvällsceremoni för att varva ner.

Och jag älskar så länge jag kan göra det utomhus.

Till vintern får jag väl hitta på en annan rutin.

Alldeles nära finns en spånbana.

Knyter mina löpskor, kopplar hunden och ger mig ut på en tur.

Inte alla dagar, för det finns det tyvärr inte möjlighet till, 

men så ofta det bara går ger vi oss ut på dessa stigar.

Andas frisk skogsluft och laddar ner tystnad och trädsus.

Doft av höstgräs och blåbärsris.

I dag blev det ändå lite petande i trädgården.

Rensade lite ogräs innan regnet.

Och så plötsligt var det något som bet.

Högg tänderna i mig.

Spontant for min hand upp till halsen och greppade, mosade och förintade Något Som Bitit Mig.

Till min stora förvåning var det inte en mygga, inte ett knott, inte en myra utan en...

...spindel!

(bildens spindel (lär) vara oskyldig till bettet - tror jag - den bara klättrade på terassräcket här om dagen)

Nu väntar jag med spänning på om jag i morgon bitti vaknar som en super(wo)man eller som de flesta av mina facebook-vänner mera trodde på, med åtta håriga armar....Hm?

Återstår att se. 

Berättar sedan hur det gick.

Just nu känner jag inget annat än en helt normal sömnighet som oftast infaller just precis vid den här tiden varje kväll.

Men jag berättar sedan, hur det gick.

Själv misstänker jag att jag nog får fortsätta precis som vanligt med mina vardagsrutiner precis som så många dagar innan.

Jag lär varken vakna som speciellt super eller ens med 8 armar.

Fast man kan ju aldrig veta...

...återstår att se!

DET FINNS DAGAR...

...då jag längtar efter ett bad i badkar så det nästan gör ont!

Ni vet dagar då telefonen ringt, då man haft möten så det räcker och blir över.

Idag är en sådan dag.

Började morgonen med en date med sotaren. Han upplyste mig om att han inte varit här på de senaste fem åren...

Jaha, jaha, det gör mig ju hur trygg som helst att elda i de fyra eldstäder som finns i husen här.

Visst!?!

Men sotaren blev nästan lika förtjust som jag i alla de eldstäder som här finns.

En gammal vedspis från anno dazumal i torpet från seklets början - förra seklet alltså - en öppen spis modell lite yngre, en bastu-ugn som fabricerar det skönaste bastubadet upplevt på väldigt länge, och en svalt stilig öppen spis i vardagsrummet i själva boningshuset.

Att det sedan finns lite smått som skall fixas innan jag kan kasta mig 

hejvild med eldande är en annan sak. 

Som att kolla att alla eldstäder funkar som de skall...och så att få 500 kg björkved radat i värdigt förråd innan vintern...

*

(Arbets-)dagen ja, den gick i mötens tecken den med. 

Och på kvällen hade jag ett möte med en snickare som skall fixa till lite friskluftsintag åt mig.

Jag tycker, som bekant, väldans illa om för täta hus - som jag anser vara en stor orsak till mycket av de problem vi har i våra hus i dagens läge.

Man vet inte längre hur man bygger friska, sunda, hus då man bara stirrar sig 

blinda på att göra dem för täta.

Har du en spis som inte drar trots att den borde det? Trots att spistillverkarens bedyrar att den borde bränna ved spinnande som en katt. Och ändå gör den inte det...

Ja då är ditt hus förmodligen för tätt.

Det kommer inte in tillräckligt med frisk luft, syre, för att elden i spisen skall hållas vid liv.

En fläkt på taket kanhända hjälper upp draget i skorstenen, men hjälper det dig att få tillräckligt med frisk luft? Knappast!

Då kan man fråga sig - hur mår man som människa i sådant läge? Räcker syret till?

Om elden slocknar - slocknar också du?

Så jag kommer att borra hål i väggarna och införa riktigt gammaldags, hederliga friskluftsintag.

Både för mig, min unges, mina djurs och min spis' skull.

Efter en mötestät dag, känns det prima med lite avslappning i form av skönt bad, jag säger då det.

Och att få krypa badskruttig ner mellan rena linnelakan...ja, det är nästan för bra!

Det skall jag göra nu.

Go'natt alla söta!

DE SISTA...

...sommarblommorna glädjer mig än vid porten när jag kommer hem från jobbet.
De kämpar på. Mot tiden. Mot det obevekliga.

Men när jag vid niotiden nu på kvällen kom hemgående från yogan i regntungt mörker hade trädgårdsbelysningen tagit över, och krukorna därute förvandlats till silhuetter.
Trottoaren glänste i skenet från gatulampan och gula löv låg fastklistrade i asfalten.
Vinden var sådär långsam och sävlig, som om inte den heller riktigt hittade fram i allt det mörka utan måste känna sig fram.

Kände mig utvilad och liksom öppen i kroppen efter yogapasset, och den tysta promenaden genom byn gjorde gott för mitt inre. Som en förlängning av meditationsövningen och den totala avslappningen i slutet av lektionen.

Jag kom att tänka på att det är ju precis så här man hela tiden borde få känna sig.
Avslappnad både på ytan och innanför.

Inte spänna axlarna hela tiden, och fylla huvudet med allsköns tankar.
Endel viktiga, endel andra rätt meningslösa.
Men de snurrar där i alla fall och tar plats och energi som jag inte riktigt skulle vilja ge dem.

Jag har yogat förr, men faktiskt aldrig fått en enda "lektion" i meditation.
Jag kanske inte ens skulle varit mottaglig för det innan, jag vet inte.
Men nu kändes det rätt att testa på det också.

Jag är väl som de flesta som är mitt uppe i livet, ni vet; mycket på jobbet, lite 'civila' problem att fundera på till vardags, tidspress, ogjorda saker. Helt vanligt vanlig liksom.

Och jag har oerhört svårt att låta bli att tänka - hela tiden.
När jag sitter i bilen och susar fram, när jag målar, när jag går i skogen och letar svamp, tom när jag läser. Jag kan mitt i allt komma på något jag måste skriva upp för att komma i håg, så där bara, mitt i texten.
Och jag tänker när jag yogar. Har försökt låta bli, men det är knepigt...

Så därför var jag glad för meditationsövningen idag. Den gav mig ett litet, litet verktyg på vägen.

Man sitter där, tyst, stilla, bekvämt och blundar och låter tankarna snurra runt bäst de vill.
Det pinglas i en liten klocka, alldeles tyst så man knappast hör, och då är det meningen att man inte skall sluta tänka en endaste tanke.
Bara vara.
Det är svårt, men det gick, lite i alla fall.
När klockan pinglar igen skall man då återta tankarna och släppa in dem igen för att fritt få snurra runt.

Och döm om min förvåning när det nästan var svårare!
Det 'tankelösa' tillståndet på någon minut var så avslappnande att jag ville hålla kvar det.

Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, tänka, inte tänka, tänka
(jo, det här är en lite förkortad version och som total novis säkert lite flummigt förklarat)

men vet ni, det var så skoj, för det funkade.

För mig. 

Blygsamt, men dock!

Jag skall definitivt försöka bli bättre på det.

*

Och rödlöken?

Ja, den är bara som en påminnelse om att jag skall 

komma ihåg att sylta rödlök här någon kväll.

Har jag tänkt!