INGET JÄRNSPETT I ÅR...

...ni har ingen aning om hur många de år, höstar, varit då jag roffat åt mig blomlökar i omoraliska mängder, då de dykt upp i butikshyllorna och sedan hade jag liksom bara "glömt" att de visst skall grävas ner någonstans inom rimlig tid.

Ibland har rimlig tid varit aningen utdraget om man säger så.

Jag har minsann stått i både oktobermörker och novemberrusk och petat ner lökarna i jorden.
Jag har till och med hackat hål med järnspett i den redan frusna marken.




Och då är det inte så där på centimetern att de hamnar på rätt djup om man är ärlig - men konstigt nog har det alltid ändå dykt upp blommor på våren på ett ungefär där jag trott mig petat ner lökarna.
Få växter är väl så överseende med taskig behandling som just tulpanlökar?
Och andra blomlökar - fast det finns riktigt knepiga individer bland dem med...

Just i år har jag satsat mest på de där riktigt säkra korten, de där helylletulpanerna som man kan lita på att ställer upp i vår - oberoende.

Jag har ju ingen aning om hur min trädgård kommer att se ut i vår.
Kanske det blommar i varje hörn, kanske det inte blommar alls.
Jag vet inte.


Så därför satsar jag på att gräva ner en ansenlig mängd lökar i en gammal tvättgryta som ser lite övergiven ut. Jag väntar med att ge mig på rabatterna tills jag vet vilka skatter gömmer sig där.

Men den gamla tvättgrytan skall i alla fall få spela en, om inte huvudroll, så en stor roll i alla fall i min vårträdgård. Det blir dubbla tulpaner i mängder.

Så har jag tänkt det.

Att sätta blomlök är för mig på samma sätt vemodigt som att se, och höra, flyttfåglarna dra söderut.

Man vet att vi ses igen, bara att det kommer att ta sådan tid.
Utdragna vintermånader...bläj!


Men just idag lyste semptembersolen som bara den, och det har varit en riktig njutning att gå därute och skrota.
På grund av den envisaste tennisarmbåge (jo, jag dras med den än...) så blir det inga stordåd i trädgården just nu.
Kanske just därför fick jag tulpanlökarna ner petade i tid i år?
För det kan jag göra med vänstra handen....;)



I KÖKET...


...en doft av värme, av hemtrevnad, av tid som finns.

Så vill jag ha det. Tyvärr är det sällan ett faktum i veckan.
Det är bara att medge att det inte doftar nygräddat bröd i vårt kök under veckan, inte heller långkokbolognese och knappast ens vitlök.

Det blir lite snabbt ihop-rört, ibland bara pasta med pesto.
Ibland bara kaffe och smörgås. En omelett.

Men när fredagen närmar sig vaknar mitt slumrande matmamma-jag.
Åh, fredag kväll och vi har inga inbokade program.

Bara att njuta av köksdofter från köket. Hälla upp ett glas rött, skruva upp volymen på radion, knyta förklädet runt midjan och kavla upp ärmarna.

Jag har alltid varit familjens veckoslutskock. Vardagsmaten har aldrig varit min starka sida...
Jag vill ha tid i köket. Ro. Inspiration och lust.

Då blir resultatet också (oftast) bra.

I morgon är en sådan kväll.
Då det är dags att ta ut svängarna i köket.

Längtar redan nu.
Föreställer mig dofterna och förnimmer hur det kommer att smaka.
Värmen från ugnen och ångan på köksfönstret.

Fredagsmiddag - kanske en av de bästa rutinerna man kan ha.

Sönerna har blivit miljöförstörda i min närhet :)

Min förstföddes fb-uppdatering i veckan började med:

I fu**ing (ja, ja...jag kan ha en åsikt om det uttrycket, men...)love food. 

...och så följer ett recept på höns och vitlök och avocado och fetaost, risotto med schalottenlök, mera vitlök, tomater, parmesan och honungsstekt spenat på fejan.

Och lillungen som är alldeles vimmelkantigt salig över att äääntligen få huslig ekonomi i skolan -
och får laga mat på
s k o l t i d.

Så...detta som en tröst till alla mammor som kör fiskpinne-snabbris i veckan.
Jag har minsann sportat med det i mina dagar...

...men då jag har tid, då förvandlas jag till en liten Nigella i köket - och det är tydligen, till all tur, med matminnen som med det mesta när det gäller vad man minns;

Man minns det bästa:

Mat som tillverkats med kärlek och god tid.

Och när man gör det, då skall det kännas i varje tugga att:

I fucking love food!


HÖSTSTART...

...samtidigt som man packar ner sommaren, trädgården och bäddar in sommarstugan i vinterdvala, startar något annat någon annanstans.

Och nu tänker jag inte på Solsidans nya avsnitt som i och för sig förgyller vilken höstkväll som helst.
Nä, nä...jag talar om kurser. Aktivitet, kvällsprogram, klubbar.

Lillungen har åter-joinat scouterna här i vår nya by, och jag...ja, jag har släpat mig till yogalektioner.
Första gången på typ.....tio, femton år? 
(vad den tiden ändå går...hahahah)

Lite fördomsfull var jag minsann - jag är ingen 
här-skall-det-svettas-tillsammans-och-tjo-vad-roligt-det-är-typ.
Har aldrig varit.
Vill jag svettas, så svettas jag helst ensam.

Yoga för mig har alltid varit ett sätt att dra mig tillbaka, dra mig från och ur. 
Och vara för mig själv, i mig själv, med mig själv.
En stund nu och då.

Den senaste tiden har det liksom blivit mest då...

Så jag tänkte att jag skulle behöva lite uppdatering, lite korrigeringar, lite vägledning.

Och oj, vad glad jag är att jag gick med!

Vi träffas i en gammal ungdomsföreningslokal, med knarrande golv och spröjsade fönster.
Ljuset är dämpat, mycket dämpat. 
Levande ljus.

Deltagarna smyger sig tysta in, utan prutthurtiga hälsningar på varann. Inget tjoochtjim här inte.
Bara en stilla nick är nog. Man vill inte bryta tystnaden och ja, stämningen.

Vi, kvinnor i alla åldrar och med alla former och med all eller ingen erfarenhet, hittar tysta sin plats och yogapasset börjar.

De flesta blundar, gör sina asanas, följer instruktionerna i total tystnad.
Man kan höra ljusen spraka, sin egen andning, golvet knarra, vinden vina utanför medan man yogar där bland alla andra men ändå på ett märkligt sätt för sig själv.

En lugn röst, en yogi med erfarenhet och känsla, styr oss.
Djupare.

Och en och en halvtimme bara flyger iväg och när jag går ut i den mörka septemberkvällen för att gå eller cykla hem känns det bara så himla skönt.

Både kroppen och själen har fått sitt.
På en och samma gång.

Behändigt och mycket bättre än jag vågats hoppats på.

En bra höststart med andra ord!






JAG HAR INTE BLUNDAT...

...lite blaserat som finaste Myrra här.
Men så är hon lite diva - det kan jag inte påstå att jag skulle vara...;)

Medan jag har lekt med bloggens utseende och inte riktigt kunnat bestämma mig hur jag vill ha det så har jag tydligen petat på någon liten krux som gjort att jag inte sett alla kommentarer automatiskt!
Tydligen har inte mina kommentarer hos er inte heller riktigt hittat fram!

Ja, jag är ju inte kanske den vassaste pennan i penalen när det gäller sådant här, men det har inte varit min mening att kommentarerna inte skulle synas! 
(Fråga inte vad som hänt, men jag hoppas det är fixat nu....:))

Jag hoppas också att texten syns bättre nu, när jag ljusat till bakgrunden lite?

Hojta gärna till om det är något på bloggen som ser stolligt ut, för då har jag bara gett mig in på att försöka mig på något som jag inte heeeeelt behärskar, hahahahaaa...

Försök och misstag...inte kanske det bästa sättet att lära sig, men ja...jag verkar ha en förkärlek för det sättet att lösa problem när det gäller teknik och sådant...också.

Jag vill ju inte att ni skall bli sjösjuka av mitt velande i hur bloggen skall se ut liksom.
Riktigt vilken vecka som helst kommer jag på hur jag vill ha det...kanske...:)

Nu lockar snarkofagen,

sov gott ni med!

(och tummen upp att ni står ut med mina inte alldeles välplanerade datatekniska utsvävningar)




BLEK SKOG...

...och doften av mossa, av skogens fukt, av svamp, av höst.

Skogen är blek, som en skugga av sommaren som varit.
Sommaren saknade värme.
Hösten saknar färg.

Märkligt!?

Se på björkarna, de är inte gula som de "borde" utan brungrå-daskiga.
Som diskvatten. 
Så är det i alla fall där jag bor. 
Få är björkarna som gulnar, de bara "brunar" och "grånar"...

I skogen jag gick en sväng i idag på eftermiddagen finns i och för sig inte så mycket höstfärg ändå.
Även om sommaren skulle varit torr, och hösten hittills kylig så att lövfärgerna skulle ha den bästa förutsättningen att spraka loss, så skulle det inte påverkat skogen jag gick i så mycket.

Barrskogen är de sparsmakade nyansernas värld.
Där endast kantarellernas släktmöte lyste som små solar.

Lite överraskande, men vad är bättre än det?

Doften av höstig skog finns där ändå. Och tystnaden och lugnet, stillheten.

Känner mig ofta privilegierad över möjligheterna att ta mig utan större besvär ut i skogen, 
nästan var jag än är.
Att få lyssna på vinden, på rasslet i träden, på fåglarna och på tystnaden.
Känna årstidsdofterna i näsan.

Nästan som upplevelsen av ett gott årgångs vin - fast mera som en årtids grej sådär.
Och betydligt billigare....;)

(jodå, förkylningen har lättat, så jag kan känna dofter igen...lite grann i alla fall)