...samtidigt som man packar ner sommaren, trädgården och bäddar in sommarstugan i vinterdvala, startar något annat någon annanstans.
Och nu tänker jag inte på Solsidans nya avsnitt som i och för sig förgyller vilken höstkväll som helst.
Nä, nä...jag talar om kurser. Aktivitet, kvällsprogram, klubbar.
Lillungen har åter-joinat scouterna här i vår nya by, och jag...ja, jag har släpat mig till yogalektioner.
Första gången på typ.....tio, femton år?
(vad den tiden ändå går...hahahah)
Lite fördomsfull var jag minsann - jag är ingen
här-skall-det-svettas-tillsammans-och-tjo-vad-roligt-det-är-typ.
Har aldrig varit.
Vill jag svettas, så svettas jag helst ensam.
Yoga för mig har alltid varit ett sätt att dra mig tillbaka, dra mig från och ur.
Och vara för mig själv, i mig själv, med mig själv.
En stund nu och då.
Den senaste tiden har det liksom blivit mest då...
Så jag tänkte att jag skulle behöva lite uppdatering, lite korrigeringar, lite vägledning.
Och oj, vad glad jag är att jag gick med!
Vi träffas i en gammal ungdomsföreningslokal, med knarrande golv och spröjsade fönster.
Ljuset är dämpat, mycket dämpat.
Levande ljus.
Deltagarna smyger sig tysta in, utan prutthurtiga hälsningar på varann. Inget tjoochtjim här inte.
Bara en stilla nick är nog. Man vill inte bryta tystnaden och ja, stämningen.
Vi, kvinnor i alla åldrar och med alla former och med all eller ingen erfarenhet, hittar tysta sin plats och yogapasset börjar.
De flesta blundar, gör sina asanas, följer instruktionerna i total tystnad.
Man kan höra ljusen spraka, sin egen andning, golvet knarra, vinden vina utanför medan man yogar där bland alla andra men ändå på ett märkligt sätt för sig själv.
En lugn röst, en yogi med erfarenhet och känsla, styr oss.
Djupare.
Och en och en halvtimme bara flyger iväg och när jag går ut i den mörka septemberkvällen för att gå eller cykla hem känns det bara så himla skönt.
Både kroppen och själen har fått sitt.
På en och samma gång.
Behändigt och mycket bättre än jag vågats hoppats på.
En bra höststart med andra ord!
