RIKTIGT NÄRA...

...augusti står där och stampar i tamburen och vill göra sig påmind om att det är hennes (?) tur att ta scenen i besittning för sommarfinal.

Jag älskar augusti. Nästan lite mer än jag älskar juni och juli.
Jag vet inte...jag har skrivit om det innan. Juni är en hysterisk tonåring, vacker som en dag, fräsch och väldoftande. Hela tiden. Ljus och fladdrig. Vacker.

Juli har lite mera dämpade toner, fast takten i juli är ofta ändå lite uppskruvad. Det är som rusningstrafik - så mycket skall hinnas med och ändå skall det också finnas tid för avkoppling.
Nästan så det blir lite, tja, jag vet inte, lite prestationsångest?

Men så kommer då avslappnade, mogna sköna augusti med sitt lite vardagliga.
Man är på jobb, skolorna börjar, det blir lite ordning och rutin på tillvaron.
Men kvällarna....!
Ååååh, jag kan inte få nog av augustikvällar.

Varma, sköna, dämpade och precis lagom skumma.

Just nu (mitt i natten) sitter jag ute på min terass och försöker visserligen göra mitt bästa för att inte bli mygg(upp)äten, men så där i övrigt är det här kanske det bästa.

Natten är sammetsmörk omkring mig. Katten kom just hem från sin kvällsvandring (var hon nu sen kan ha varit?).

Eftersom det här har varit en rätt varm dag så blev det så att jag stack ut på kvällslänk först vid halv elva. Så hem och i duschen, och nu sitter jag här. I den ljumma sommarnatten, i mörknet och känner augustis närvaro.

Men, men...nu kallar sängen för min del. Kunde sitta här hur länge som helst, men eftersom det lär vara så att det finns en ilsken väckarklocka som kommer att kalla mig tillbaka till verkligheten rätt tidigt i morgon så är det nog bäst nu att jag ändå beger mig till fjäderholmarna...

...inne sitter lillungen med kompis och glor på film.

Efter ett vattenkrig i trädgården börjar de nog också se rätt mosiga ut.

Natt alla sköna!

BÄSTA VÄNNER...

...lillungen, tonåringen, ungen, 

hade förvandlat sig till en snor-unge medan jag var på jobb och slet ihop en och annan slant.

När jag efter slitet rattade mitt svarta skrälle hemåt såg jag för mig hur middagen skulle vara fixad och huset dammsugat. Gärna kunde tvätten också ha hämtats in och vikts i snygga högar.

Men varenda en som någonsin vistats i närheten av en tonåring vet att det är kanske lite att ta i på önskefronten, ifall man inte hotat med indraget moppekort, eller utegångsförbud i ett halvår, eller något annat man nu som desperat tonårsförälder kan hitta på.

Jag sparar dessa drag till större drabbningar, och hade inte på allvar skruvat upp förväntningarna så högt som jag nyss lät påskina.

Istället möttes jag i dörren av ett:

- Hej, Mabba...jad had intde hämdtad in båsten.

Sommaförkylning!

Vilket fånigt påhitt!

Ungar skall inte vara sjuka på sommaren, de skall cykla och simma och plocka smultron och äta glass så inälvorna är djupfrysta fram till lillajul.

Som den hyfsat goda mamma jag ändå innerst inne är, så sympatiglodde jag på de mest underliga tv-program en stor del av kvällen, medan tekokaren gick het i köket.

Och det utan större protester från mig och övertalning av ungen.

Regnet öste därute, brasan sprakade och det var riktigt så där lugnt som det rätt 

sällan är i den här lilla familjen.

En riktigt stilla och mysig måndagskväll alltså.

Från soffans djupa mjukhet hörs en röst:

- Mabba...kadd du hämbta en sdnorfana?

<3

EN OCH ANNAN SJÖ...

...lär det finnas i Finland, som alla vet.

Jag undrar jag om det nu verkligen finns någon som riktigt har koll på det där?

Hur som helst, så räcker det sjöar och blir över.

Och det är ju bra. För vi finländare är lite av ett sommarstugefolk. Varenda kotte har eller hyr en stuga under något skede av sin finländska livsvandring. Det är jag rätt säker på.

Som ni vet, till lust och leda vid det här laget, kan jag tänka mig, så styr jag ju själv kosan till havsstranden så fort tillfälle ges.

Men insjöfinland är mer främmande för mig.

Det kan väl hända att man i ungdomen förirrade sig till någon gudsförgäten stuga under en och annan midsommarhelg men att jag skulle känna till insjöstuglivet är att ta i. Och det ordentligt.

Som ni (också) vet, så är jag ingen båtmänniska heller.

Om båten inte är ordentligt tilltagen, framförs av en kunnig kapten, gärna med diplom hängandes i kajutan, och innehållandes en bekväm sittplats där jag förhoppningsvis kan inmundiga en läcker måltid till ett glas rött. Och det i trevligt sällskap, så tackar jag hummande nej tack.

Vädret skall också gärna vara lite lagom sådär.

Mycket som skall stämma in innan jag sätter mina sandaler på en båt alltså.

Denna min avoghet mot båtandet kan ha sina grunder i alldeles för många havererade motorer, alldeles för många fuktiga och kalla nätter ombord, alldeles för många bekymrade miner om lokaliseringen innan gps:ens tid under mina Ålands somrar.

Nep. Jag har utvecklat landkrabbans alla kännetecken, men OM någon lockar med god mat, gott sällskap, gott vin, bra väder - då KAN jag tänka mig göra ett undantag om kriteriet yrkesskeppare uppfylls.

Och det var just så det hände.

Och jag hittade mig ombord på en båt genom en liten, liten del av insjöfinland.

Det är vackert. Sjö efter sjö efter kanal efter sjö åker man förbi sommarstuga efter sommarstuga.

På sina ställen är det så smalt, att man kunde nästan sträcka ut sig och sno en kvarlämnad smörgås vid bryggan. Eller ett glas vin, eller en öl, om man föredrar det.

Jag såg ingen som lämnat kvar något på borden - de kanske lärt sig?

Van vid den karga skärgården blir jag tagen av hur mjukt allt är.

Vattnet är mjukt, stränderna är mjuka, vassen och starren längs stränderna guppar lite lojt i vinden.

Allt är liksom mjukt.

Bryggornas konstruktion är rörande.

I skärgården skulle en brygga i denna klena konstruktion vara ett minne blott vid den första lilla nysning till höststorm.

Men allt det där klena gör att det blir så himla sött!

Det finns små små stugor, bastur byggda två meter från stranden.

Och det finns större villor.

Endel för åretrunt-boende. 

Området kring Tavastehus (därifrån vi startade) hör till de herrgårdsrikaste i Finland.

Staden grundades av Per Brahe den yngre 1639.

Har man nu inte möjlighet att ha en egen herrgård, så finns här möjligheter att ha en alldeles egen 

ö.

Och den behöver ju inte vara så stor heller...

När jag nu ändå släpat ut mig från mitt hem i löfte om god mat, så tackade jag ju inte nej heller till lite kulturell bespisning.

Vi besökte Emil Wikströms ateljé och sommarhem.

Emil, han var konstnär och skulptör, född 1864 och dog 1942.

Han har knåpat ihop en mängd statyer runt om i Helsingfors, bla de bekanta gubbarna utanför Helsingfors järnvägsstation. 

Inte helt fel med en sådan sommarstuga!

Dock lär hans fru, som var en riktig Hesa-flicka inte riktigt förstått det skojiga med att bo så här.

Jag förstår inte henne...

Efter en avstickare hos Emil, så den här landkrabban fick känna lite fast mark under fötterna, var det dags att vända fören tillbaka.

Om nu landkrabban skall vara helt ärlig, så finns det tusen sämre sätt att tillbringa en sommarlördag på.

Tranan hade tagit ut sin unge på eftermiddags tur.

Den ena bryggan efter den andra gled vi förbi.

Denna hörde definitivt till de vackraste!

Vem skulle inte vilja ta sig en kvällskaffe här???

Vid ett par tillfällen såg vi hjortar och rådjur.

Farleden slingrade sig än hit än dit. 

Medeldjupet på detta vatten som för övrigt heter Vanajavesi, på svenska Vånå har ett medeldjup på 8 meter. Det är lite av ett mellanting mellan sjö och älv.

Och ibland kom man väldigt inpå en del av sommarstugorna.

Endel hade valt att ha det öppet ut mot sjön,

medan andra valt en lite mer tillbakadragen stil vid sitt torp.

Bryggorna varierade från rätt rangliga hembyggen till riktigt flotta konstruktioner med badhus

och paviljonger.

På sina ställen fick man ta till fantasin för att gissa sig fram 

till vad som gömde sig ovanom bryggan.

Det fanns anspråkslösa, charmiga små ...

...och charmiga lite större.

Någon skulle visst bada lördagsbastu...

...medan andra hade ett målningsprojekt, och förmodligen att takprojekt 

som väntade på dem.

Endel satsade mer på det här med trädgård...

Ja, och så var vi tillbaka där vi startade.

Nu skall jag ta och kasta mig lite husmoderligt moderlig.

Lillungen har varit och kryssat på annat håll och nyss hemkommen från Stockholm skall jag försöka se till att han får ett litet närande mål mat i sin mage.

Med tanke på det rätt torftiga skafferi-innehåll som jag tills vidare har att tillgå lär det inte bli något utsvävat, men en pasta bolognese skall det väl gå att röra ihop.

Ha en skön söndagkväll alla sköna!

DÄCKAD...

...känner mig lite som hunden ser ut!

Mot min vilja måste jag bara medje att flyttandet kanske tagit lite och naggat på min energi i kanterna.

Lite naggat...?

Skall jag vara helt ärlig så har det nog tagit en riktigt rejäl tugga. Kanske rentav slukat all min energi?

(Så lägger man en lätt matförgiftning i söndags till det och så en lindrig sommarförkylning

ovanpå som pricken på i-et!)

Men idag skall jag ändå gå och kolla in en cykel åt mig.

Har varit cykel-lös i ett par år nu.

Plötsligt en dag, för ett par somrar sedan, när jag skulle gå ut till lidret och hämta cykeln så var den borta!

Inte stulen, nej då...det var min äldre sons kompis som hade lånat den, som hade lånat den vidare, som sedan hade lånat den... och ja, sannolikheten att den cykeln skulle hitta hem är försvinnande liten.

Nå, nu var det ju ingen större skada skedd! Cykeln var till allas förfogande, och för att vara riktigt ärlig, så är jag rätt glad att den inte hittat hem...

Den var obekväm och allmänt tråkig.

Men nu, nu skall jag försöka hitta en liten skönhet att susa fram på vägarna med.

Det kanske roligaste sättet att upptäcka en ny by, kommun, stad är förmodligen med cykel.

Tycker jag.

Man hittar alla små gränder och småvägar och genvägar.

Så tycker den äldre sonen också.

Så till den grad att han, efter att cyklat runt, hit och dit, i sin nya hemstad bestämt sig för att ta cykeln med då han skall ut och tågluffa senare i sommar.

Nästan så jag blir lite avundsjuk...Rinka på ryggen, cykeln och en enkel flygbiljett till Europa och så tre veckor att bara upptäcka och uppleva.

Enda fastslagna planen är att ta sig till en liten stad i Italien som han sett på ett foto och

bara bestämde sig att dit skall han.

Så var det visst någon han skulle träffa i Rom och så var det visst någon annan som skulle hälsas på i Amsterdam?

Hur underbart låter inte det?

Jag får för tillfället nöja mig med att slänga ner nåt smått i cykelkorgen (för det skall ju en cykel ha!)

och trampa runt i min lilla nya värld.

Och upptäcka den.

Och det är ganska underbart det med!

SEMESTERSLUT...

...och sovmorgon.

Ute regnar det. 

Himlen är mulen och vinden ruskar om rosenbuskarna så kronbladen strittar.

Morgonkaffet på terassen uppkrypen i en sliten korgstol.

Ingen morgontidning.

Men inte heller en lång lista på saker som skall skötas under dagen.

Skönt!

Gräset doftar i regnet. Nyklippt. 

För första gången - av mig.

I går - innan regnet!

Kroppen känns stel av allt bärande, och lyftande och kånkande på lådor och möbler, hit och dit.

Men på ett skönt sätt. 

Förutom armbågen vars inflammation vägrar ge med sig...eller den har kanske inte haft en chans till någon vila den senaste vecka heller för den delen? 

Kanske blir den på bättre humör nu?

Vore önskvärt...liksom!

Himlen ser riktigt jämngrå ut. 

Hade planerat in en promenad med hunden i grannskapet, men hon bara plirar på mig från soffan.

Hon tänker minsann stanna där så länge det smattrar mot taket!

Ja, ja, vi får väl vänta en stund då.

Kanske ta en kaffe till?

På terassen, och lyssna på regnet.

Semesterns sista dag.