KAN KNAPPT VÄNTA...

...på att det kanske, kanske skulle eventuellt och möjligen smyga sig lite varmare luft hit till den bortglömda vinter- och vindpinade lilla plätt långt upp i norr som solen glömt att den borde ha haft på sin agenda en tid nu. Läste i förbifarten i en uppslagen tidning någonstans att det kanske, kanske skulle bli plusgrader som man kunde räkna i tiotal under weekenden. 

D e t  s k u l l e  v a r a  p å  t i d e n !

Känns lite ansträngt att plocka fram alla skinn, och tröjor och sockor som finns att hitta i stugans skrymslen för att försöka hålla kroppstemperaturen på en nivå som inte skulle likna ett förstadie till hypotermi.

Vadå...jo, jag är lite smågrå på att våren liksom drar så ut på tiden. I morse när jag körde till jobbet, och vindrutetorkarna fick jobba på som om de var lite småhysteriska. Molnen låg som en grå, otvättad, filt över alltsammans. 

Min kollega hälsar mig med ett glatt:

- Jaha, vad gjorde du under sommaren då? För nu är hösten här, så du borde ju ha hållit din semester redan!

Alltså, jag tycker alldeles rysligt mycket om mina kolleger. Alldeles rysligt.

Men det finns saker man inte skämtar om, liksom.

Inte när jag inom mig känner ett litet tvivel att jag kanske sovit lite för länge - kanske till och med så länge att det plötsligt är oktober när jag vaknade.

För just så kändes det i morse. 

Tre grader "varmt", dimma, ösregn, nakna träd, blanka gator, och en vind som piskar in regnet under paraplyet som kämpar som ett litet djur för att inte vikas åt fel håll.

En morgontrött själ kan faktiskt för en sekund TRO på att hon m i s s a t våren och sommaren.

Så trovärdig är våren i sin höstaktiga utstyrsel.

Men det lär ska vända nu.

Och jag kan knappt vänta!

Jag behöver så lite, bara ett litetlitet löfte om litelite varmare, litelite mer sol, litelite mer enligt kalendern aktuell årstid.

Tills dess bäddar jag ner mig i skinn och ylle, smuttar lite rött och sluter ögonen och drömmer mig bort till "the real spring".

Och ve och fasa om ingen väcker mig innan det blir oktober - på riktigt!

Lova att ni gör det!

SOM EN VISSEN TULPAN...

... jo, alltså hallåhallå...jag finns nog med i cyberrymden, även om det är väldigt mycket annat som just nu tar av min tid, min energi och bloggen är tyvärr, tyvärr, kanske den första som blir lidande när dylikt inträffar.
Tyvärr, av den orsaken att jag tycker det är så underbart att blogga, jag tycker så om det där med att fundera ut vad jag skall skriva om (frånsett dagar, som idag, då jag inte har en vettig tanke i skallen, men vill skriva ändå...)
Dagar då man känner sig som en vissen tulpan som just håller på att tappa sina kronblad, då man känner att man gett sitt allt och lite till.

Just sådana dagar värmer era kommentaren som en kopp varm choklad när nordanvinden inte vill ge sig och när inte solen orkar skrämma molnen från himlen.
Jag vill att ni skall veta att era kommentarer verkligen värmer!

Ett enkelt tack - det är vad jag vill säga idag!

Jag blir så glad!

Tack!

DET NAKNA HAVET...

...lockar fram drömmaren i mig. 

Det nakna havet, som det bara är tidigt om våren tilltalar mig på ett alldeles speciellt sätt.

Det ligger där, nyss frilagt från isen. Fritt, men samtidigt sårbart och lågmält.

Inte alls sådär glittrande, glättigt och yrt som det kan te sig en försommardag. Inte alls så där dovt och lågmält och lite hotfullt som det kan låta med oktoberdjup stämma. Inte ens sådär totalt tyst och rofyllt som havet kan vara en sen julikväll, eller en tidig augustimorgon då varje liten mört får till stånd vågor som sakta dansar över spegelytan. 

Och inte heller stumt som havet blir då istäcket lagt sig. Havet är inte alltid tyst då heller, men stumt.

Jag dras till det bleka och nakna i aprilhavet. När det ännu är så mycket vinter kvar att sjöfåglarna inte tagit vikarna i sin besittning, när färgerna är dova och vågorna endast små trevande skvalp mot stenarna.

När stranden är tom på spår.

När allt är bara väntan och längtan på något nytt.

När allt är lite skört och bräckligt och osäkert.

Avskalat och naket - som havet.

Och på sitt anspråkslösa, tysta sätt så sanslöst vackert!

PÅSKEN I ETT NÖTSKAL...

...det ligger någonting magiskt i att åka ut till stuga för första gången efter vintern. Av praktiska skäl blir det ofta så att det är till påsken med dessa extra dagar ledigt. Påsken har ju en tendens att åka lite hit och dit i kalendern, så det har blivit påskar med totalt istäcke och påskar då man pysslat på i t-skjorta.

Ett år hade jag glädjen att få uppleva islossningen. Det är mäktigt!

Då vi kom ut låg istäcket över hela havet, under natten började det smälla. Det var hårda knallar, som gevärsskott då isen rämnade.

Den natten var varm. Och det var de följande dagarna också. På tre dygn hade hela istäcket försvunnit, och havet flödade fritt.

I år, var havet så gott som isfritt då vi kom ut. Vinden hämtade dock ett flak med issörja som också det försvann medan jag var inne och kokade en kopp kaffe.

Naturen är snabb såhär års. Det händer saker i en handvändning. Havet lever.

Havet lever ja, och vinters stormar har samlat upp vass på stranden.

Ibland struntar jag i att göra något åt vasshögarna. 

I synnerhet om det inte stormat så mycket att vassen kastats upp långt på strand, då brukar den nya vassen gömma resterna av vassen som var.

Men i vinter har det stormat rejält. Vass finns lite här och där på klipporna. Och den kanske mest rogivande vårsyssla här är att bränna upp dessa vassruggar.

Det gick så där, för vassen var ännu alldeles för våt för att elden riktigt skulle ta fart, så det får bli till en annan gång. Kanske nästa veckoslut? Det har lovats rejäla plusgrader till veckan och då hinner högarna torka upp och är redo för dessa små amatörpyromaner som döljer sig i mina familjemedlemmar.

Det blir som att få elda upp vintern när man får sätta fyr på dessa högar.

Ganska njutningsfullt!

Och så påskharen ja. 

Den som en dag om året värper. 

Och dessutom värper chokladägg.

Påskharens långvariga assistent, dvs jag, är varje år lika road av ungarnas desperata letande av dessa åtråvärda påskägg som värpts ute i naturen - på de mest underliga ställen.

Assistentens roll, dvs min, blir för varje år aningen svårare då det faktiskt bara finns X-antal riktigt bra gömma-påskägg-ställen intill en sommarstuga som ungarna inte redan känner till.

Men uppe i tallen - det var nytt för i år - och jag kan avslöja att det dröjde en stund innan det sista ägget hittades.....mmmm, vad påskhareassistenten njöt av sitt kluriga påhitt.

Och nästa år blir det  ä n n u  svårare!

Även den lilla hunden utsattes för sök-program.

Äntligen, när snön börjat ge med sig kan vi börja träna spår igen.

Lite rostigt efter vinterns långa avbrott.

Rostigt närmast för mig som lade ut alldeles för enkla spår - och dessutom glömde spårlinan hemma - men lite övning blev det i alla fall! 

Och jag undrar om inte just detta är det allra bästa med stugpremiär? Alla dessa små, små saker man gör. Pysslar på, utan större krav.

Krattar gången till utetoan, bränner lite löv, samlar ihop nedfallna kvistar, snyggar upp.

Tränar hund, löser korsord, breder ut renfällar på utesoffan och pausar med en kopp kaffe i solen.

Värmer bastu, lyssnar på vilka fåglar som anlänt, umgås, kryper upp framför brasan med en bra bok.

Och äter gott. I gott sällskap.

Ibland tänker jag att det här är just det jag älskar mest av allt.

Det enkla livet. Ett enkelt levande.

Och när kvällen lagt sig, och jag kliver ut ur bastun och möts av denna syn:

...då förundras jag över den enkla skönhet som finns.

Som finns där omkring oss alla, även om den kan se lite olika ut.

Och hur sällan vi verkligen stannar upp och bara njuter av allt det enkla - och vackra.

För en solnedgång är vacker, oberoende av plats, bara man ger sig tid att uppleva den.

Och tid, det är det jag upplever att jag har så mycket mer av här än någon annanstans. 

Och det är det som känns så otroligt befriande!

Samtidigt som jag funderar på varför det måste vara så? 

Men det får nog bli ett alldeles eget inlägg om det.

Varför det är så?

LÅNGFREDAG...

...är lika med lååångsov, lååååång frukost, lååååångläs och lååååång matlagning och lååååångsamhet. Åtminstone är det så i denna låga boning.

Ute faller några långsamma snöflingor. 

De är så långsamma att de borde fallit redan för flera veckor sedan.

Vad gör man när man inte känner för att kratta snö? Inte känner för att sopa is, och inte känner för att släpa slasktunga riskor. Jo, man knåpar ihop lite påskägg - till.

Idén snodde jag från 

Hannas form

Och även om jag saknade både mjukt och snyggt snöre, kulor och stämplar så njöt jag av lite påskpyssel i alla fall.

I synnerhet som stoppnål inte heller hör till de saker som jag har drällande i stugan utan fick köra sugrörsvarieanten för att få bandet genom ägget istället.

Man tar vad man har - och redan det är lite skoj i sig.

Problemlösning på hög nivå, liksom...

Isen gick i går. Från havet.

På stränderna dröjer lite iskross kvar och låter som smulad kristall.

Färgskalan är än så länge så murrig så, och det är en bit kvar till vårens skira grönska

Nordan blåser lite lätt. Fast å andra sidan, också då Nordan blåser lite lätt känns det.

Kallt.

Men samtidigt är det så vackert!

Denna stillhet, denna tysthet, denna murrighet.

Doften av havet som precis befriats från sitt istäcke och dansar med trevande små vågor som om det måste öva på det.

Katten, hon följer mina förehavanden med stora ögon. Som om hon inte riktigt inser idén med att hänga upp några ägg i buskarna vid havet. Stå där och fota dem i iskall vind.

Hon har nog ganska rätt - det är inte så stor idé.

Det är bara roligt!

Just sådant där låååångsamt petande som passar så bra.

Till en lååångfredag.