...det passar mig att vara lite ledig mellan varven. Jag får liksom högst hälften av det jag planerat gjort, men samtidigt har jag inget resultat att uppnå, så det är liksom skit det samma!
Och onekligen sådär småbefriande.
Vad har jag gjort då. Idag.
Jo, jag körde lillungen till skolan, för det absolut bästa med att vara semesterledig är att kunna följa och möta den lilla plantan till och från skolan.
Bjuda på kakao och bulle när man kommer hem och känna sig sådär helyllemamma som alldeles tydligt uppskattas av oss båda.
Lite så där som när jag själv var barn, och min mamma hade stukat foten riktigt illa, och var hemma när jag kom hem från skolan. Och jag tyckte det var rysligt skoj med en mamma som hade stukat foten. Missförstå inte - jag bara älskade det där att hon var hemma.
Och samma är det med min lillunge.
Han bara hoppas på att min tredje nysning i följd skall betyda att jag blir förkyld och stannar hemma.
Så jag finns där - när man kommer hem från skolan.
Fast å andra sidan. OM jag skulle finnas där hela tiden, alla dagar, skulle vi uppskatta det lika mycket då? Lillungen å jag? Och en vårdledighet som varade i 18 år är kanske lite utopi. Och jag skulle nog inte ha klarat av det i längden. Om det hade varit möjligt. Till det är jag alldeles för nyfiken på allt möjligt, och alldeles för rastlös.
Däremot tycker jag att den verkliga vårdledigheten inte borde bantas ner från tre till två år som det talas om. För med lite perspektiv på det här med att leva med barn, så inser man att mitt i allt är de små plötsligt stora. Och med den erfarenheten kan det där extra året hemma kännas så värdefullt. Och var skulle man spara - egentligen? Dagis är knappast gratis heller? Och om man, som mamma, stannar ett år hit eller dit borta ur arbetslivet kan knappast sluta i katastrof?
Så känns det nu, som mamma, med lite perspektiv på barnaåren...
Om man frånser från min helyllemmamma-roll som jag spinnande gett mig in i med själ och lust för en vecka, så har jag besökt min frissa - och lyckades somna under hennes behandling av mina hårtestar.
Överseende berättade hon att en och annan unge - och så jag då - brukar somna i frissa-stolen.
Hehehe....tar det som en komplimang om att kunna slappna av när tillfället ges!
Och så, ja hade jag ett intressant samtal med en arbetskompis från jättelängesedan och det var bara bäst.
Att igen märka, att vänner liksom inte försvinner någonstans även om man inte är i kontakt hela tiden, gör mig lite glad - och ödmjuk - över att jag råkat på dessa härliga människor i mitt liv!
Att just denna härliga människa lyckades övertala mig om att testa på att vara vegetarian i ett halvår är sedan en annan sak...
...men jag lovade, för hon bedyrade åt mig att jag känner mig mer energisk och jo, tack det kan behövas1 Redan efter ett par veckor skulle jag märka skillnad.
Så nu...har...jag...smått....lovat...att...avstå...från......alla....smarriga....grillbiffar...i....sommar.....
Så det blir kött nästa gång i september då -för min del?
Herregud, sade jag det där?
Fast jag meddelade redan nu att jag minsann tänker synda i april!
Då åker jag till Ryssland - och jag tror att det äts mest björnbiffar där? Eller soppa på rödbeta - och det är förvisso gott, men ändå helst inte alla dagar!
(Med ena fotens arvsanlag i Ryssland, så vet jag ju att så inte är fallet, men en björnbiff kan inte denna nybakade novisvegetarian motstå - visst låter det lovande? Mitt vegetarianlöfte?).
Men jag vet att det är något jag mår bra av.
Att skippa köttet, som gör mig trött i skallen, för en tid.
Har gjort det förr - och nu är det dags igen!
Har ni erfarenheter, så berätta gärna!
