MARS OCH VENUS...

...ja, ni vet yin och yang, manligt och kvinnligt. 

Det bara finns där vill vi det eller inte - och så må det finnas de som tänker att HEN och KOMPIS istället för Flickor eller Pojkar skulle kunna rubba på det faktum. Faktumet att det är skillnad. Inte bara där innanför underkläderna utan också mellan öronen. 

Och varför skulle det inte vara så?

Ibland blir jag så himla road bara av att det är en så tydlig skillnad, även utanför kallingarna.

Som idag till exempel.

Jag åkte iväg för att titta på något riktigt förfärligt gulligt som för en tynande tillvaro under ett vårdträd av rang som ni skall få veta mera om senare.

Men tillbaka till Mars och Venus. 

När jag skall gå och titta på sådant där sött som får mitt husvårdshjärta att klappa lite extra så tänkte jag  släpa med min äldre son och hans far.

Som mitt något förlängda "sunda förnuft" liksom.

Lillungen och jag, vi går ju helt på känsla när det gäller sådant, så vi är inte att lita på...

...om man lite karikerar till det.

Eller så ser åtta ögon mer än fyra, fyra själar känner mer än två. 

Typ.

Och att karikera - det tänker jag fortsätta med:

Efter att besökt detta söta, intressanta, tilltalande och lite skrämmande strålar vi då samman över en middag för att ventilera lite.

Det är här det kommer in det där med att tänka så olika.

Redan då på platsen av det söta, kände jag att här finns det andra än jag som tänkte, tyckte och kände som jag.

Mina söner, och gubben som levt med mig i hemskt många år och känner mig så väl, utstrålade "godkännande" och bra vibbar.

Efter middagen frågar jag ändå av min äldre son:

- På vilket sätt tyckte du att det var bra, det vi just såg?

Och jag ser att han blir lite förvirrad i blicken och förmodligen tänker febrilt på vad jag egentligen menar.

Hela han utstrålar ERROR.

- Vad skall jag svara mamma? Jag tyckte om det på ett...ett gult sätt? Eller lila? Eller...?

Och hans svar är förmodligen samma rappakalja för mig, som min fråga till honom!

Jo, det är klart han förstår väl vad jag egentligen menar med min fråga, men tycker bara att jag uttrycker mig lite märkligt - och tvekar inte att upplysa mig om saken :)

Så jag formulerar om min fråga:

- Jamen, vad tyckte du om och vad inte?

Och då får jag ett uttömmande svar, precis som jag var ute efter.

Kan inte låta bli att testa det samma, lite senare, på mannen som ändå levt med mig i ett kvartsekel. Så jag frågar direkt:

- Om jag frågar av dig, på vilket sätt du tyckte om det som vi just såg, kan du svara på det?

En nanosekund ser han leende på mig innan han svarar:

- Nej, men jag kan säga vad jag tyckte om och vad jag inte gillade.

Det ÄR alltså de små skillnaderna som gör det!

I hur man säger, hur man tolkar, och hur man svarar.

Som gör att vi antingen förstår, förstår lite, eller inget alls.

Som gör att vi tidvis befinner oss som på olika planeter.

Den ena på Mars, den andra på Venus.

Kanske det är just det som gör det så himla intressant, skoj - och utmanande?

För vem av oss, kvinnor, har inte någon gång sett uttrycket av total ERROR när vi ställt en enligt oss enkel fråga? 

Kanske vi då bara skall formulera om den?

Frågan alltså - inte honom, märk väl!

För det lär ingen ännu lyckats med - och tur är väl det.

För personligen tycker jag att det är så mycket intressantare med 

HON och HAN...

än...HEN :)

SAMTAL...

...med ett olivträd.

Jo, men alltså det händer att jag på äkta tantvis och med ogenerade tantmaneér för en, rätt ensidig, men dock, en dialog med mina växter. Inte med alla, men med en del av dem. Jag tror att endel av dem är lite inåtvända eller allmänt tråkiga, men det finns undantag.

En av dem är det stora olivträdet som står där invid kärlskåpet och för en rätt tynande tillvaro.

Tills precis härom dagen. Vanligtvis brukar jag så gott som dagligen sopa upp torkade och nerfällda löv runt krukan medan jag muttrar:

- Ja ja, du har visst inget annat för dig om dagarna än fälla en lämplig mängd löv? Har du tänkt hålla på så här länge? Med den takten blir du skallig? Vet du om det?

Så här en morgon, när jag reste mig upp från att än en gång sopat torra löv, kände jag hur något kittlade mig i nacken.

Det var en alldeles nyutvecklad gren med de skiraste gröna olivblad. Och inte bara en, utan flera!

- Nämen du, när hade du hunnit med det här? Utan att jag märkt något? 

Tittade ner i sopskyffeln och konstaterade att istället för tiotals torra löv som varit normen under en lång tid, så låg där plötsligt bara två.

- Snyggt jobbat, sade jag och klappade lite om den späda stammen. Kunde du, som inte ens hör hemma i detta karga klimat, överleva vintern och tillvaron här, så skall väl jag också göra det. Jag har ju ändå så många års erfarenhet av hur det kan vara när vintern är som värst. Men du, du har inte den erfarenheten - och ändå verkar det som om du tror på en ny vår, en ny sommar!

Då måste jag väl också tro på det!

- Då säger vi det, bästa Olea. Slut på den tynande vintertillvaron! Dags att slänga sockorna i lådan och istället parkera solbrillorna på näsan.

För det blir nog bra det här - sade olivträdet!

REGN UTE...

...disigt, grått, sörja och halt på en och samma gång.

Riktigt dötrist. Nästan så man känner för att deppa en smula, hänga läpp, eller i alla fall lägga sig ner och sucka djupt och innerligt.

Endel har lättare för det än andra. Att alltid se det negativa, tråkiga och besvärliga i allt, att hitta något att klaga och gnälla över. Och det är väl ingen konst. Egentligen?

Svårare verkar det vara att hitta något positivt i varje dag. Men det finns där, bara man ger det utrymme och uppmärksammar det lite grann. En trevlig kommentar, ett gapflabb med kollegan, ett leende av någon, en rolig artikel, nåt fyndigt på fejan, en knopp på blomman därhemma. En puss av ungen, ett vackert månsken, ett samtal med en vän!

Stanna upp en stund och samla ihop dessa pärlor som du stött på under dagens lopp. 

Det gäller bara att hitta dem och putsa upp dem lite, så de återfår sin lyster.

Istället för att förbanna allt möjligt som man egentligen inte kan rå så mycket för.

För jag tror att det faktiskt finns en hel del man själv kan göra, istället för att bara gå omkring och gnälla över allt som är fel. Det är inte alltid någons annans fel. 

Och det är kanske inte alltid ens meningen att vi hela tiden skall bli matade med allt det som vi upplever som positivt, utan att det gäller att vara lite aktiv själv och bli tvungna att jobba lite för att uppnå det som vi blir glada av. 

För man kan ju faktiskt bli lite glad av att det regnar - för då smälter snön - och det är ju ingenting att hänga läpp för! 

SÅ LJUST...

...när man vaknar, och så ljust när man kommer hem från jobbet.

Aldrig, aldrig att jag slutar förundras över de förändringar i mig som detta ljus får till stånd.

Just som man tror att man inte riktigt skulle orka hålla på i samma takt en vecka till, så kommer ljuset tillbaka och gör sitt årliga underverk.

Det känns som att man skulle ha bestigit en bergstopp, och nu vet att det är bara lätt nerdförsbacke.

Bara att rutscha in i våren och sommaren liksom.

Nästa vecka skall jag rutscha in i lite semestertillvaro. Så skönt! Inte för att jag skulle ha stora planer för min semestervecka, det har man inte när lillungen skall sparkas iväg till skolan på mornarna. Men det där med att få schava omkring i morgonrock med kaffekoppen i högsta hugg och läsa morgontidningen lääänge och grundligt är lite semester i sig! 

Och sedan får man se vad man hittar på.

Ibland är det ganska befriande att inte ha hela veckan färdigt bokad, utan att det finns utrymme för lite spontanitet också.

Få se vad jag hittar på!?

För med ljuset kom det också lite oro i kroppen och rastlöshet i benen.

Men idag skall vi bara luta oss tillbaka och njuta av

***KVINNODAGEN***

Eller hur?

SHOPPA...

...ja, vid det här laget vet de flesta av er att jag inte gått annat än grundkursen i det här med att shoppa.

Jag är inte alls bra, eller ens speciellt road av den formen av sysselsättning.

Men, som de flesta kvinnor, är jag ändå aningen fåfäng och vill gärna ha en garderob fylld av vackra kläder, badrummets hyllor belamrade med allt möjligt skoj som doftar gott och ser lite smålyxigt ut.

Mitt problem, med att shoppa är att jag klarar av en, högst två butiker sedan blir jag bara så in i vassen uttråkad så jag "ser" inte längre även om det eventuellt skulle finnas något som skulle passa just mig och min stil. Det är som om all denna mängd grejor skulle få mig ur balans, bli okoncentrerad.

Däremot kan jag nog gå omkring och snoka på loppis - isynnerhet om jag inte uttryckligen är på jakt efter något. Finner en viss charm i just överraskningsmomentet ifall man hittar något skoj.

Men när det gäller kläder och skor och väskor och smycken och sådant kvinnligt som jag nog vill ha, så blir jag bara hemskt snabbt irriterad på allt världens blaha-blaha som hänger och dänger där på byglarna.

En massa strunt i så dålig kvalité så det inte finns en chans i världen att det skulle överleva ens till ett loppis. Och visst finns det sådant som faktiskt är kvalité, och det gör mig glad. Tyvärr blir inte min plånbok bara riktigt lika glad alla gånger. 

Så det blir för mig, som för så många andra att försöka hitta den där balansen.

Mellan kvalité och pris.

Men idag var det ändå en riktigt lyckad shoppingrunda, om man ser på det så där som de flesta gör.

Hittade både det ena och andra som jag verkligen behöver - och lite sådant också som bara och enbart kan bortförklaras med att det liksom stod mitt namn på det, och dessutom ropade det lite grann hjärtskärande efter mig när jag försökte lägga det tillbaka!

Att efter denna utmattande, och tålamodsprövande dust bli bjuden på en smarrig middag av någon som placerar ett glas med rött i näven på mig innan jag ens riktigt hunnit landa innanför dörren med mina kassar. 

Det är lite sådant jag blir lycklig och glad över.

När någon förstår.

Mig.

 Att det inte är i avsaknaden av det som tilltalar just mig som problemet ligger utan i det att jag blir så matt av att se allt det som varken jag, och förmodligen ingen annan heller någonsin kommer att köpa - som bara kommer att försvinna bort från vår åsyn, bort från att vara ett lyxproblem för mig till att bli ett 

verkligt problem - för naturen.

Kanske jag bara har lite fel inställning?

Till att shoppa.

Vem vet?