...ja, ibland kan jag inte annat än förundras över vilka stigar vi har att välja mellan på vår vandring.
I mitt liv har det funnits perioder då jag bara traskat fram på den invanda, trygga stigen. Men sedan händer något, som gör att man hamnar in i en skog där valen av stigar blir många. Nästan så många att en vandrare som varit van att lunka fram i en stilla takt blir lite till sig.
Bara under den relativt korta tid jag bloggat har det hänt en hel del. Från en fyrapersoners familj är vi nu i mamma-barn situationen. Och ändå inte.
Den äldre sonen finns naturligtvis med, även om det är där i utkanten av vardagen där han traskar på sina alldeles egna stigar nu, och gör sina alldeles egna val vid sina korsningar.
Och gubben, den äkta hälften sedan, låt mig se, 23 år finns också med. Även om vi inte delar köksbord, så finns en djup vänskap som inte suddas ut av avstånd eller tid.
Och det är jag så innerligt, innerligt tacksam och glad för.
Vi behöver alla någon som känner en in och ut, som är ärlig i sina åsikter.
Någon som man kan ringa mitt i natten om man skulle behöva.
Under en tid kom - och gick - en man med ett stort och varmt hjärta in i mitt liv.
Han kom med storm, men med förväntningar som jag inte kunde leva upp till, tyvärr.
Även där blev det för mig att välja vilken stig jag vek in på.
Också han finns kvar i min närhet, även om vi inte traskar på samma stig.
Jag önskar han hittar sitt smultronställe och sitt vackra skogsrå på vägen.
Detta skogsrå, eller kanske mer skogstroll (hehehee) valde att slå ner sina bopålar i småstadsmiljö.
Förtrollad av charmen i en sommarstad som var så bekant.
Förförd av tanken på enkelt boende för omväxlingens skull.
Jag, som renoverat och byggt i hela mitt vuxna liv, längtade efter en bekväm tillvaro.
Om jag ser bakåt så minns jag inte en tillvaro då jag inte haft ett byggprojekt på gångs, på sätt eller annat.
Klart jag inte kan minnas det - för det finns ingen sådan tillvaro...
Vid 23 års ålder födde jag mitt första barn, åkte direkt från BB till banken för att underteckna ett köpebrev.
Ett år senare stod 250 m2 nybakat hus klart för inflyttning.
Lite senare byggdes huset i skärgården.
Sedan kom en liten renovering av det som skulle bli vårt tillfälliga boende för hur länge det visste vi inte då.
Dagen efter att den flytten och renoveringen blivit klar födde jag son nr. 2.
Ja, det har liksom alltid varit så att mina barn kommit till världen tillika med diverse projekt. Mina ungar är uppvuxna bland målpytsar och lister, bland slipdamm och spackel.
De har ätit sin morgongröt sittande på kakelpaket och sovit sin dagssömn bland cementblandare.
För att deras mamma älskar att hålla på.
Stackars ungar...;)
Gubben var aldrig lika ivrig. Han skyr hammaren. Och sågen. Och allt som lite också kan kopplas till verktyg. Inte för att han inte kan utan för att han inte vill.
Med en man i huset som inte faller i trans för alla fantastiska projekt jag målar upp för honom har gjort att jag gått en lång väg i att lära mig att göra själv.
Någonstans mitt i livet, mitt i småbarnsåren, mitt i karriären - ja mitt i allt, för att citera en radioröst, förälskar jag mig i ett gammalt hus från 1938 med potential - och massor med jobb. Både ute och inne.
Elva år, och miljoner arbetstimmar senare ger jag över det till någon annan. Min tid på just den platsen är förbi. Min rastlöshet fick mig att dra vidare.
Det var också det huset som fick mig att börja blogga. Då vårt, mitt och husets, förhållande var inne på renovering nr 2.
Och det var det samma hus som gjorde att jag slutligen totalförälskade mig i gamla hus.
Min kärlek till det huset skulle bestå om omgivningen skulle varit en annan.
Det var då jag tänkte att det skulle vara dags för lite enklare boende, komma lite lättare undan, ja, och ha tid för annat.
Hur fel hade jag inte? Även om grannarna jag har här är alldeles underbara, och varje lägenhetsägare borde skatta sig lycklig över dem. Hjärtliga, snälla, hjälpsamma. Renoveringen av denna lägenhet har varit rena rama förskoleuppgiften om man jämför med att renovera ett gammalt hus - på rätt sätt.
Trots att jag lovat mig själv heligt och dyrt att aldrig mer...
Trots att jag bett mina vänner föra ut mig på svaga isar ifall-om-att - så är jag igång igen.
Min längtan efter spännpapp och sågspån, efter dragiga fönster och vedspis har blivit för stor nu för att jag skall kunna ignorera den. Den längtan har tagit över.
Mitt hem är till salu.
Eller inte hem. För det har det inte hunnit bli.
Rättare sagt, min lägenhet är till salu.
Och nu är jag på jakt efter ett projekt att få sätta energi, själ och hjärta (och pengar...)på.
Wish me luck!
