RIKTNING...

...ja, riktning.

Hur märkligt livet än beter sig ibland, vilka konstiga val man hamnar inför, så tror jag att vi alla ändå har en inre vägskylt som visar oss vart vi är på väg. Vad vi vill mot. Vad vår strävan är.

Ibland kan den vara mer eller mindre konkret. Vi kanske siktar mot något inom arbetslivet, karriären. Vi har det där innanför pannloben och jobbar på att nå det vi vill nå. Var vi lagt vårt mål - det vet bara vi själva, inuti oss. I oss finns vetskapen om vad vi vill. Ibland uttalar vi det. Ibland behåller vi det inom oss. Det är vår alldeles egna hemliga dröm.

Ibland kan vi ha en drömillusion om något riktigt konkret.

Som att bygga drömhuset, hitta drömplatsen att bo på.

En plats att slå ner sina bopålar på. En plats att trivas i.

Vi kan drömma om någon att dela allt detta med. Det gör väl de flesta.

Åtminstone något av dessa längtar vi alla efter någon gång under livets gång.

Jag tror på att det bara är att kavla ärmarna och jobba på mot de mål man ställer upp. De drömmar man drömmer om kan, åtminstone till en del, gå i uppfyllelse. 

Det är bara att gå på. Och tro. På sina drömmar.

Utan drömmar tror jag att man egentligen är ganska tom. Har man inget att längta till, längta efter, önska sig och hoppas på.

Ja, vad gör man då? Sätter foten framför den andra? Dag efter dag, år efter år.

Utan riktning? Utan längtan? Utan mål?

*

Köpte häromdagen en skylt till min postlåda.

Ingen reklam tack

Nu har jag ingen sådan postlåda att jag kan skruva fast skylten på den.

Jag har alltså inte en sådan postlåda  j u s t   n u.

Men jag har en riktning - jag kommer att ha en sådan snart.

Med samma tanke kan jag få för mig att köpa en vedspis till köket.

Inte för att jag har ett kök, just nu som har läge för en vedspis, men det kommer att finnas ett sådant kök.

För det är en del av min riktning.

Riktningen som finns inom mig, och som styr mig.

Oftast gör den bra val i livet, ibland inte. 

Men jag slutar aldrig att lyssna på min inre röst.

Hon sjunger så vackra sånger - om vad jag längtar efter.

Reklam - det kan jag leva utan, men inte utan dessa drömmar som för en framåt.

NIXNAX...

...förvisso är det vackert som i ett sagolandskap därute, men när temperaturerna är rysligt mycket på minussidan, så trivs jag aningen hellre inomhus om jag skall vara riktigt ärlig.
När hunden trippar fram på tre ben med det fjärde turvis i luften så blir det liksom inte långpromenader direkt som man hänger sig åt.

Så vi låter hunden sova sött inbäddad i soffan.
Trädgården sover sött inbäddad i snötäcket.
Lillungen sover (snart) sött mellan nytvättade linnelakan.
Katten snusar på fönsterbrädet ovanpå det varma elementet.
Sommarstugan ligger i sin vinterdvala.


Mina tankar och funderingar ligger också inbäddade i ett bomull av obeslutsamhet.
De sover däremot inte, de är vakna. Om än lite yrvakna.

Plötsligt finns det flera alternativ att välja mellan, flera stigar att ta in på. Nya lås att öppna.

Ofta gör det gott att sova på saken, som man säger.
Desto äldre jag blir desto viktigare, och självklarare, är det för mig att få sova på saken.
Innan man gör beslut.

Själv skall jag sova sött.
Och se vart saker och ting leder.
Just nu är jag bara glad - trots att det är en rysligt massa minusgrader därute.

I morgon är en ny dag - med nya möjligheter.
Låt oss ta vara på det,  så även om mycket slumrar omkring oss alla just nu, bör man vara vaken nog att se när nya impulser, nya tankar och nya chanser dyker upp.

För de finns där - bara man tittar omkring sig lite!

LITE VARMARE...

...så ja, efter att spytt lite galla över vinter och kyla i förra inlägget kan vi köra med lite varmare tema denna gång.

Och allt värmande behövs minsann.

Ute är det minustjugoågonting!

Det knastrar igen så där otrevligt mycket under stövlarna, som att gå på styrox. 

Jag tycker inte om styrox.

Men stickat - det gillar jag.

Stora tröjor, långa halsdukar, sockor.

Har för tillfället en halsduk så lång att jag kunde snöra in en liten bys samtliga invånare i den.

Den väcker en viss munterhet på jobbet, eftersom det tar mig en god stund att i klä mig mumielooken varje gång jag måste sticka min näsa utanför ytterdörren.

Följaktligen har min lilla följeslagare också en hemstickad helyllelook när vi släpar ut oss på kvällspromenader.

Det blir lite varmare då!

DÄR SATT DEN...

...jag har nästan lite känt i kroppen att den är på kommande. 

Varje vinter dyker den upp, och jag blir varje gång lika upprörd och uppgiven på en och samma gång.

Över att den kommer, att den kommer ihåg mig i år igen.

Nix, jag talar inte om vinterinfluensan, utan den där eländiga känslan av "ingen-känsla-alls" som naglar sig fast vid mig, vid min själ och vid min kropp varenda år just den här tiden.

Ibland dyker den upp tidigare. I år är den faktiskt just in time. Den har sällan uteblivit.

 Och jag gillar den inte alls!

Den där "ingen-känsla-alls" ger sig uttryck i ett visst tungmod som inte alls passar ihop med min grundpersonlighet - egentligen. 

När den drabbar mig känner jag mig nästan som om jag skulle hålla på att bli sjuk. Men det är inte det ändå. Tungsintheten sätter sig i mina axlar och gör mig stel. Den suger alla kreativa idéer ur min skalle och förvandlar mitt lust-att-göra-centrum till ett skrumpet vakum. 

Den gör mig muttrig och puttrig, lättretlig och får min pessimism att svälla som en torkad svamp i vatten.

Jag får lust att skrika. Eller morra lite. Eller gnälla. Ta till lite primitiva ljud.

Fast nu är jag trots allt en rätt så balanserad person så där i stort sätt, så ni kan vara alldeles ganska lugna. Jag lovar att bete mig på ett sätt så att ni som känner mig personligen trots allt lugnt kan möta mig på gatan, utan större risk att få en snöboll i nyllet.

Vad är det som drabbar mig då?

Jo, det kallas februari.

Varje år! År efter år!

Absolut, jag håller med om att det är vacker därute med all pudersnö!

Det är friskt och fräscht och jag njuter av det!

Ljuset har kommit tillbaka lite grann! 

Och ändå är det som om jag stagnerar.

Mentalt.

Jag känner till hur detta slutar.

Det slutar då solen också börjar värma, fåglarna kvittra, snön smälta.

Det kallas visst för mars?

Varje år åker jag på detta.

Samma sak. Samma fenomen.

Att jag inte lär mig hur mota detta, hur undvika det?

Tips?

VILL MAN KRÅNGLA TILL DET...

...så är Photoshop ett ypperligt bra kanal att förverkliga det på.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka...jo, visst det är skoj att skruva till bilderna och testa på en massa vridande hit och dit, men nja...det är nu liksom inte riktigt min grej i alla fall, kanske.

Jag vill ju hellre lära mig att ta bra bilder innan, utan att behöva fixa till en massa i Ps.
Jag kanske har fel, men jag kan ibland tycka när jag ser väldigt tydligt photoshoppade bilder att de förlorat något av sin livfullhet, av sin äkthet, av sin ärlighet och sin charm i just det att de inte är så perfekta.

Jag kanske bara är sådan? Det riktigt perfekta tilltalar mig helt enkelt inte. Jag tycker det är urtråkigt. En riktigt perfekt människa, ett riktigt perfekt hem, en riktigt perfekt bild.
Är bara uttråkande.


Sedan kan man ju förstås föra tanken lite längre och tänka på att det är en konst i sig att få photoshoppade bilder att se inte-alls-photoshoppade ut?

Har kommit till sidan 29 i min Lär-dig-PS-steg-för-steg-bok, och jag är inte speciellt imponerad.
Fast jag skall fortsätta läsa och traggla mig igenom uppgifterna. Kanske jag får en aha-upplevelse när jag minst anar det?
För en sak måste jag medge - PS är det första programmet som jag inte självmant kommit på hur det fungerar utan blev illa tvungen att traska till bibban för att låna en bok i ämnet.
Och har jag nu satt såpass mycket "energi" på att försöka lära mig det, så tänker jag minsann göra det också. Där måste ju finnas en hel del som jag inte ens skrapat på ytan på - än.
Men om jag kommer att använda mig av PS i större utsträckning?

Återstår att se...tills dess får ni nöja er med mina foton precis som dom är.
Tills jag får den där aha-upplevelsen då...eller nåt.

I väntan på den.
Hm?