DET VAR HÄR DET BÖRJADE...

...eller Mårbacka-pelargonen som var det första jag bar in.

Den här bilden tog jag direkt då jag kom in i lägenheten med egen nyckel i medlet av juli.

Det var varmt, riktigt, riktigt varmt och jag skattade mig lycklig för luftvärmepumpen som pustade kylskåpskall luft på mig där jag stod och funderade på vad allt som skulle göras nu, vad jag kunde vänta med, och vilka projekt förmodligen skulle bli ogjorda.

Jag vet inte om jag berättat lägenhetens strategiska mått, men jag kan ju dra dem en gång till.

Lägenheten är alltså i två plan. Eller egentligen då i ett plan, men med tillbyggt loft. Nedrevåningen är 108 m2 och övrevåningen 60 m2.

Nedrevåningen består av kök-matplats-vardagsrum-allt-i-ett. Sovrum, arbetsrum/brasrum, ett pyttttttte litet sovrum, tvättrum, bastu, hemvårdsrum och den mest svårmöblerade hall jag någonsin haft något att göra med.

I övre våningen finns ett stort...ja vad skall man kalla det...utrymme? Allrum kanske? För tillfället huserar lillungen med sina miljone prylar där. Sedan finns det uppe ännu ett badrum med WC, ett sovrum och en skrubb som man kan gömma en ansenlig mängd dittandattan i.  

Trädgården är ganska så tilltagen för att vara en finsk radhuslägenhet. Jag menar, ofta tycker jag att i Finland är radhusplättarna frimärksstora som om man inte kunde vara lite trädgårdsglad bara för att man väljer att bo i radhus! Är man inte det, kan man ju välja höghus liksom.

Men en plätt så liten att man knappast får gräsklipparen svängd är bara...ingenting.

Och gräsmatta finns det på varenda radhus-bakgård, vilket jag har lite svårt att förstå...Gräsmattan som kräver en hel del faktiskt.

Ja, så den skall jag ta itu med nästa vår. Trädgården...bort med gräsmattan. Hmmm...och sedan...

Aj, att jag kanske borde hålla mig till det som skall göras inomhus nu?

Men när det blir så lätt att flyta iväg i planeringsdrömmar. Men okej, vi tar det sen!

Men nu vet ni var jag började.

En het dag i juli.

DET STORMAR...

...och skulle inte det finnas så fånmycket spring i unghundsbenen så skulle den här tanten helst stanna inomhus och gräva ner sig i soffan och äta överbliven chokladkaka från söndagens kalas. Men nu finns det något oerhört bedjande i de chokladknappar till terrierögon som stirrar på mig intensivt när jag ens tänker tanken att  s k i p p a  kvällpromenaden. Oberoende av väder.

Utan hund skulle jag snabbt som höstvinden komma på hundra bra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut i skymning, regn och rusk.

Men nu släpar den löjligt lilla hunden mig ut bara av kraften i sin blick. Och väl därute kan jag inte annat än tycka att det faktiskt är underbart att få traska omkring i en höstskymnings skog medan stormen river i tallkronorna.

Just denna skog, alldeles bakom husknuten (eller framför, lite beroende på hur man ser på saken) är en av orsakerna varför jag landade just här. Möjligheten till att på tre minuter vara ute i den luftiga, vackra tallskog som jag tycker så om.

Jag tänkte lite som så; det som finns innanför ytterväggarna kan jag göra något åt. Men jag kan inte trolla fram en skog riktigt lika lätt.
Och skog är viktigt. För mig. Och för hunden.
Aida behöver få sina springfnatt tillfredställda. Och jag kan bara stå och skratta åt henne då hon rusar omkring som en tok.

Och så finns det ju inget som säger att man inte efteråt kan krypa upp i soffan och smaska kladdkaka.

På finska finns det ett alldeles eget uttryck för det där när man äter resterna från ett kalas:
RÄÄPPIÄISET

Herregud, ett sånt ord, inte det minsta onomatopoetiskt och annars också ett ganska märkligt ord.
Tycker det mer låter som något mycket ont man kan utsättas för under suspekta förhållanden.
Inte alls som det där trevliga med att slicka det sista från festskålar.

Nu, inne i lugnet med stormljudet som ett stilla brus bakom fönstren, tänker jag göra verklighet av mitt hot och slicka i mig lite kladdkaka.
Nomnomnom!

Den fyrbenta energiknippen har gjort slut på sin energi och ligger med alla fyra rakt upp i luften här brevid.
Hundliv är nog ganska skönt. Och skönt när hundlivet ser till att släpa ut mig i stormen!

FÖRBANNA INTE MÖRKRET...

...om det inte är så att man skall ta lite "efter" bilder för bloggen alltså. Då är det tillåtet!

När man dessutom skall försöka pricka in dessa foto"sessioner" till stunder då det inte finns legon eller läxböcker utspridda över köksbordet. Inga halvätna smörgåsar på soffbordet. Helst inte heller några halvtuggade hundben på mattorna och ogärna klädhögar på sänggaveln. Och samtidigt skall man då försöka pricka in lite dagsljus som heltidsarbetande mamma, det är då det kan det bli lite knepigt...

Så det kommer nog att bli "efter" foton, men jag garanterar inte att de kommer att bli särskilt vackert uppstylade.

Det är nu bara så här hos oss. 

Och jag kan ju leva med det, för så har det liksom alltid varit.

Men det är ju en liten fördel för er om man ser skillnad på före- och efter bilderna kan jag tänka mig. Så där sett från er synvinkel liksom.

 Snart har vi efterlängtat höstlov här, och då hoppas jag kunna pricka in, om inte alla, så en del av ovannämnda kriterier och kunna (äntligen) komma med lite före/efter- bilder.

Ni kan ju sedan gissa vilka är vilka...;)

Men sådär i övrigt tänker jag försöka ha roligt på vägen, och inte hela tiden sträva efter att saker och ting skall bli färdiga. Visst skulle det vara tråkigt? Att allt skulle vara klart?

För det är ju resan som är viktig, inte målet.

Som en liten påminnelse om det kom det sig att tavlan ovan flyttade hem till oss.

It's a way of life.

Men nu skall den här mamman nog dra täcket över öronen. 

Natt alla söta!

DET VAR JU ALLDELES NYSS...

...han var ett sådant där litet knytt med hungrig blick och okontrollerade rörelser. En sådan där liten arm- och benviftande varelse på några kilo, som lät väldigt mycket ungenfär var tredje timme sådär.

Nu mera låter han mest hela tiden, och det avhjälps faktiskt inte nämnvärt av att man serverar honom hur mycket mat som helst...hahahaaa... det är tonårsvarning i luften här nu!

Häromkvällen så nynnade sonen på ja, må han leva, ja, må han leva....lite som om han skulle varit orolig för att mor skulle glömma, eller annars bara missa bemärkelsedagen.

Tänkte lugna honom och frågade hur det kändes nu att snart vara tonåring:
- Ja, du vet, det där att bli tonåring med allt skoj som är på kommande;  moppemustasch, finnar, fett hår och fotsvett och allt det sådant?

Jag förstår inte alls varför han gav mig en sådan konstig blick, suckade djupt och mumlade något om att jag då har en förmåga att få framtiden att låta lockande. Något att se fram emot liksom.

Men nu har han firats av tjocka släkten, med mustigaste höstgrytan och champagne och tårta och pakeeeet och hela faderullan.

Ja, jisses! När hände det här, att min lilla groda blev tonåring?

Love ya' !

Och du kommer alltid att vara min lilla groda!

HELG I SIKTE...

...och sovmorgon!

I morgon. Underbart!

Jag hör till den där människotypen som blir så väldigt mycket angenämare när jag vet att jag kan ha en riktigt slö sovmorgon i sikte åtminstone inom pågående årstid.

Gärna oftare.

Det är, ser ni, skillnad på sovmornar och sovmornar.

Det finns den där andra klassens sovmornar som man visst unnar sig att sova lite längre, men ändå inte kan riktigt ge hän åt denna underbara sysselsättning för att det finns en massa saker man ändå borde få gjort under dagen. Man sneglar å klockan med ena ögat, och känner sig sådär otåligt rastlös och kan inte riktigt njuta av sovmorgonen ändå.

Och sedan finns det A-klassens sovmornar.

Då det inte finns några direkta aktiviteter som ilsket pockar på uppmärksamhet.

Man kan bara ligga och drälla i sängen med frukost och tidningen och sticka näsan in i sträv hundpäls. Tack och lov är hunden funtad på samma vis. Hon har utvecklat en sådan sann känsla för dessa A-mornar.

I morgon kör vi med det konceptet.

Är i den situationen i renoveringen att just nu finns det inte så mycket jag kan göra, innan diverse hantverkare kommer och lägger sista finishen på sina projekt.

Och de gör inte ett skvatt en lördag.

Vilket betyder lat-som-Garfield-lördag för mig.

Inte helt fel det heller!

Inte alls!

Visst kan det hända att jag ändå stiger upp i vettig tid och så, men bara det att jag vet att jag kunde om jag ville gör mig upplyft och på gott humör.

Men innan det blir det fredagsmys, som hos så många andra av er.

Visste ni att på Wikipedia presenteras fredagsmys såhär:

Fredagsmys är aktiviteter där familj eller vänner samlas på fredagkvällen efter en slutförd arbetsvecka och firar helgen med lugn samvaro, hämtmat eller plockmat, tilltugg, godis, TV-tittande, och ibland alkoholdrycker för de vuxna. Kollegor kan även uppleva fredagsmys genom att äta en gemensam lunch på någon trevlig restaurang. Enligt etnologen Charlotte Hagström vid Lunds universitet är fredagsmyset en modern rit.[1] Fredagsmyset kan också lindra stress.[2]

Nu har jag ätit en trevlig lunch med mina kolleger.

Kvar är kvällsriten med fredagsmyset.

Och det plussat med en A-sovmorgon i sikte gör mig riktigt glad och go.

Så visst kan jag köpa detdär med att det lindrar stress.

Kyllä!