I VÄNTAN PÅ KAKEL...

...står köksrenoveringen stilla. Tur att man har några andra små projekt som ligger och dräller och väntar på en liten insats både här och där. Det finns ser ni, småsmå ta-itu-med lite här och där, faktiskt så till den grad att jag inte ens nödvändigtvis ser alla projekt mer.

Ni vet den där blindheten som kan dyka upp vid slutskedet av en renovering eller husbygge?

Man bor in sig och sedan plötsligt en marsmorgon tre år senare, sitter man och dricker sitt morgonkaffe, låter blicken svepa över hemmet och ser:

- Nämen herregud, där saknas det ju lister helt och hållet, utropar man förvånat, och sätter kaffet i halsen, och resten skvalpar man över köksbordet, den olästa tidningen, och gärna lite i famnen också.

Typ sånt.

Sovrummet har jag nu så gott som klart, enligt mig då.

Jag kan nästan stå där i dörröppningen och smälla lite med hängslen.

Det saknas visserligen lite små detaljer här och där, gardiner som jag beställt och väntar, och väntar, och väntar på...Nytt sängöverkast, som jag inte ens beställt eller hittat, men som jag vet hur det borde se ut...

Men i det stora hela är det ändå klart.

Ja, ni vet.

Tyckte jag...tills jag hade en kompis på besök häromdagen som inte alldeles försynt undrade om mitt tak i sovrummet verkligen skall bli och se ut som det gör nu?

- Vadå,? Taket?

Och så lyfte jag blicken och blev smärtsamt påmind om att där lurade, väntade stillsamt,

ett litet (men mycket bortglömt) projekt på mig.

Ett projekt som jag tydligen inte ansåg var prio ett precis då det gällde att få vatten att rinna i kranarna, och lampor kopplade.

En tredjedel av sovrumstaket väntar nämligen på målning efter att jag rev ut ett väggfast skåp då jag flyttade in mitt tingeltangel där.

Nu ser taket ut som ett skabbigt gråsälsskinn med spackelfläckar både här och där.

Härligt!

Och tänk. Det där har jag faktiskt inte sett på länge!

Kan delvis bero på att det är tämligen mörkt när jag kryper ner där i min lya och delvis säkert på att jag är ganska bra på att försätta mig i en lidrig komatillvaro innan huvudet nått kudden.

Och jo, taket skall nog bli vitt och fint.

Vi skriver in det på plats 372 i priolistan. 

Och flyttar draperisömnaden lite högre upp.

Så har jag nåt att göra...

...i väntan på kaklen!

M

HÖSTEN ÄR BARA BÄST...

...det är bara så. Jag tycker ju att alla årstider har sin charm och på våren kan jag dras med i yran av allt det nya som slår ut, på sommaren kan jag förföras av värmen, av havets kluckande, och på vintern kan jag andlös stå och beundra allt det vackra en frostkall dag kan åstadkomma.

Men hösten...inget slår hösten.

Det är som om jag lyckas gå ner i varv på ett helt annat sätt. Jag behöver bara gå ut i en höst-tyst skog, eller vandra över en stubbåker, eller sitta på en klippa insvept i en varm tröja och yllesockor och tokglo över havet för att jag skall känna lugnet komma svepande och lägga sig som en skön filt över axlarna.

Luften är fri att andas och himlen så avlägsen och solen sådär vänligt varm och go som...som...som en snäll ko liksom.

Vi är ju alla olika, och under olika skeden i mitt liv har behovet av tystnad och space varierat.
Nu är jag inne i en period då jag behöver det mer. Som en slags motvikt till allt det övriga.
Yin och yang.
Mitt jobb går väldigt mycket ut på att möta människor, prata med dem. Människor av alla de slag. Ibland känner jag att om jag bara hade typ 6000 ord att göra av med under en dag, så skulle jag bra klara av att göra mig av med dem innan lunch. Hela min arbetsplats är fylld av pratglada människor. Och jag trivs så med det! Med möten med olika människor.
Jag älskar kaffestunderna på morgonen på jobbet då alla dessa prat- och skrattkvarnar samlas runt ett stort bord, och det skrattas och skvattras så att man knappt hör sina egna tankar. Och i detta sammanhang är det faktiskt oftast de manliga kollegerna som står för det mest bullriga och tjattriga och skrattiga. Och jag tänker alltid då jag sitter mitt i detta skratthav att jag verkligen är lyckligt lottad som kan börja arbetsdagen med att garva gott. Varje dag.

Men fast jag njuter av det så behöver jag också få känna total tystnad emellanåt.

Eller som någon har någon gång analyserat mig till:

En social ensamvarg.
Mitt yin och yang.

Så när tillfälle ges tar jag min hund (och ibland hakar katten på) och vandrar ut i Tysta Skogen och det enda jag behöver yttra är ett litet: "hej Aida, vi går hitåt" ett par gånger i timman och det är såååååå skönt!

Fast å andra sidan...efter dessa tysta dagar har jag ett stort behov av att babbla av mig på bloggen, hahaha.

Yin och yang, minsann.

M.

PÅ MORGONEN...

...är detta vad jag ser från sängen. När väckarklockan piper till alldeles för tidigt enligt min själ som konstant är inriktad på sovmorgon. Gärna varje morgon. Gud, vad jag kommer att sova den dag jag blir pensionär. Jag kommer att sova bort mina bästa pensionärsår. Så stor är längtan att få ta igen alla mornar då jag blivit tvungen av avstå alldeles för tidigt från min sjölejontillvaro i sängen. 

Denna höst är det lite som om det skulle vara ännu segare än vanligt att hasa sin lekamen upp ur sängvärmen. Måste bero på renoveringen.

Ja, den ja, den har ni ju hört om till lust och leda. Så mycket som jag tjatat om den skulle man tro att jag håller på att renovera en mindre herrgård, men så är det ju TYVÄRR inte. 

Det är bara en ynka lägenhet. 

När jag riktigt tycker synd om mig, sådär jag-måste-få-äta-berg-av-choklad-synd-om-mig, så känns det som om allt som kan gå fel, har gjort det. 

Eller så är jag bara just sådär otålig som jag ibland får höra av min omgivning att jag är. 

Har lite svårt att hålla med förstås, men kanske det finns en liten, liten, liten tillstymmelse till sanning i det.

Värst är det när jag mest är otålig på mig själv, och det är ju lite knepigt för jag kan ju inte samtidigt vara den som gnäller och försvarar mig själv mot mig själv. 

Det finns faktiskt en hel del som jag vet att jag kan fixa själv. Måla till exempel. Spackla. 

Men herrejeee vad det är tråååkigt.

Jag är så otålig så jag håller på att spricka för att få komma till allt det där roliga, få strö omkring sig allt det där som gör ett hem så gemytligt. 

Stå där som en älva och svinga sitt trollspö och bara få allting att vara sådär tokmysigt som det skall vara på hösten.

Men jag är inte där än...

...inte ens nära.

Nu skall jag gå i bastun och samla på mig lite sisu och jävlar anamma.

Japp. Så blir det.

Till julen skall det vara klart.

Japp!

FART OCH FLÄNG...

...men inte så mycket framsteg i renoveringen sedan senast. 

Istället höstmarknad och karuseller med lillungen, skogspromenader med hundskrället och middag med sönerna. 

Josh Groban konsert med väninna.

Jobb.

Men idag.

Dålig måndagskarma.

Den skitdyra nya kattmaten luktar rutten fisk, och snickaren kan inte komma och fixa mina kakel så de kommer upp på väggen. 

Han var ledsen för det.

Det är jag med.

Ser ingen annan utväg än att stjäla låna lite godis ur lillungens bortg(l)ömda godispåse och kasta mig i soffan och glo på något fånigt på tv. 

Måndagkväll, och jag är rätt fåordig för att vara jag.

Kanske jag skulle betala lite räkningar.

Dagen är ju redan förstörd liksom.

Värsta måndag-allt-är-åt-skogen-karma. Länge sedan sist.

Men nu en sådan måndag, och det med besked.

Morr...

M.

ÄN FINNS DET LITE SOMMAR KVAR...

...lite sommar konserverat i de sista sommartomaterna som ännu smakar sommar och växthus och långsam tillväxt. Lite sommar, så att när solen skiner känns det skönt att skala av sig kängorna och låta tårna vippa omkring i september havet. Skönt! I ärlighetens namn kände jag inte någon större längtan efter att utsätta resten av min kropp för havsvatten, men tårna njöt av sitt dopp efter en låååång skogspromenad.

Eller inte en promenad, utan många faktiskt.

Hade så löjligt liten svampkorg så jag tassade skytteltrafik mellan skogen och stugan. 

Få år har jag så många i min bekantskapskrets som lyriskt talar om svampar. Sällan sällar sig så många i min bekantskapskrets till "skogsfolket" såhär i svamptider.

Måste bero på att det fullkomligt dräller av svamp i skogen. Bra att man inte snubblar över dem...;)

Vad som däremot inte hör till vanligheterna, men som jag snubblade över idag i skogen var inget mindre än spår av den största av våra nordiska rovdjur. Kändes märkligt - och mäktigt - att stå framför ett tass-spår som var rejält större än min hand - med spretande fingrar alltså. Tass-avtrycket hade tydligt rund form, men fyra tydliga hål där klorna åkt in i den mjuka marken. Den femte klon verkade tagit mot en liten stubbe. Och inte var det direkt små hål heller...mitt lillfinger fick gott och väl plats. 

Och jag kunde nästan sticka in mer än halva lillfingret i klohålen, så djupa var de.  

Jag vet att man observerat björn i dessa skogar tidigare. Hittade själv en bajshög för ett par år sedan som konstaterades vara björnbajs, inte långt härifrån.
 Men att stöta på detta, förmodligen ganska färska spår efter Nalle Brum, kändes märkligt. 

Högtidligt, respektfullt, mäktigt.

Hunden snusade intresserat en stund då den fick ge sig på spåret, men som den valp den är tappade den strax intresset och började leka med en kotte i stället.
Katten däremot, som brukar hänga med på våra skogspromenader, stelnade tydligt till och borstade upp svansen.
Intressant.

Kollade upp saken med ett par, tre erfarna jägare och fick mina tankar bekräftade.
Kanske en björnunge, eller en ung hona.
(Verkligt tryggt att det inte var frågan om en hane....eller va??)


Men här inne i stugan, med en sprakande brasa och levande ljus känns det bara lugnt och tryggt. Djuren är inne, och mörkret sveper in stugan i sitt mjukaste täcke.
Tystnaden är total.

Katten glor envätet ut genom fönstret, rakt in i mörknet, bara hon uppfattar vad som rör sig mellan tallarna.

Sov gott nu i stuga och slott.

M