...är detta vad jag ser från sängen. När väckarklockan piper till alldeles för tidigt enligt min själ som konstant är inriktad på sovmorgon. Gärna varje morgon. Gud, vad jag kommer att sova den dag jag blir pensionär. Jag kommer att sova bort mina bästa pensionärsår. Så stor är längtan att få ta igen alla mornar då jag blivit tvungen av avstå alldeles för tidigt från min sjölejontillvaro i sängen.
Denna höst är det lite som om det skulle vara ännu segare än vanligt att hasa sin lekamen upp ur sängvärmen. Måste bero på renoveringen.
Ja, den ja, den har ni ju hört om till lust och leda. Så mycket som jag tjatat om den skulle man tro att jag håller på att renovera en mindre herrgård, men så är det ju TYVÄRR inte.
Det är bara en ynka lägenhet.
När jag riktigt tycker synd om mig, sådär jag-måste-få-äta-berg-av-choklad-synd-om-mig, så känns det som om allt som kan gå fel, har gjort det.
Eller så är jag bara just sådär otålig som jag ibland får höra av min omgivning att jag är.
Har lite svårt att hålla med förstås, men kanske det finns en liten, liten, liten tillstymmelse till sanning i det.
Värst är det när jag mest är otålig på mig själv, och det är ju lite knepigt för jag kan ju inte samtidigt vara den som gnäller och försvarar mig själv mot mig själv.
Det finns faktiskt en hel del som jag vet att jag kan fixa själv. Måla till exempel. Spackla.
Men herrejeee vad det är tråååkigt.
Jag är så otålig så jag håller på att spricka för att få komma till allt det där roliga, få strö omkring sig allt det där som gör ett hem så gemytligt.
Stå där som en älva och svinga sitt trollspö och bara få allting att vara sådär tokmysigt som det skall vara på hösten.
Men jag är inte där än...
...inte ens nära.
Nu skall jag gå i bastun och samla på mig lite sisu och jävlar anamma.
Japp. Så blir det.
Till julen skall det vara klart.
Japp!
