...just nu. Vanligtvis är hon den obestridda ledaren, men nu är hon bara märkligt disträ, dillar om flytt, dyker ner i källaren och ordnar upp saker i tre S-högar.
Slängas, Säljas, Sparas.
Jag förstår ingenting! Promenaderna blir bara snabba turer runt byn och fast jag hur försöker väcka hennes uppmärksamhet med tricks jag kan och tricks jag inte borde kunna så mmmmm-ar hon bara.
När hon inte yrar omkring så en liten hund inte riktigt vill hinna med, sitter hon med pannan i djupa veck över sina mappar och är om möjligt ännu mera onåbar.
Jag längtar lite till det där stället som matte kallade Stugan. Det var ett prima ställe, med skogar att snusa runt i, havet att ta sig ett dopp i, ja, och så långpromenaderna längs stränderna. Matte suckar att hon längtar dit också...men inte just nu.
Det finns inte tid säger hon och ler lite snett som om jag inte riktigt förstod vad hon menade.
Det har hon ganska så rätt i, det gör jag inte heller...
Det är väl bara att sätta sig i bilen och åka iväg?
Ja, ja då förr skulle jag tyckt att det är lite jobbigt att åka bil, för jag blev så lätt åksjuk, men numera tycker jag nästan om själva åkandet också.
Och tid...det finns väl? Ibland känner jag att jag har massor med tid - att tugga på mattes, lillhusses och storhusses crocs. Vet ni de är fantastiska att tugga på! Rena rama terapitugget!
Men nu spårade mina tankar också på villovägar - som mattes.
För mitt som det är så sätter hon , matte, ner sig nånstans och bläddrar i trädgårdsböcker och -tidningar och mummlar om hur skoj det skall bli att få bygga upp en liten trädgård från början.
Jag förstår inte! Vad är det på gångs? Hon har ju en trädgård redan, en stor en!
Skall hon ha en till?
Eller en i stället?
Precis som matte tycker jag att det är skönt att sitta vid stranden (å, sjö, hav allt duger) och fundera på allt det nya.
För något nytt är det på gångs, det känner jag på mig.
Skönt med en kvällspromenad, matte sade att hon behövde lufta hjärnan efter allt pluggande.
Jag kände att jag behövde lufta hela mig!
Matte hade kameran med, varför vet jag inte - här finns ju unget speciellt att fota - bara en massa fantastiska dofter. Men vi kanske uppskattar lite olika saker?
Matte upplyste mig om att hon ville fota tuvstarren, och se om det kommit fram nya tuvor.
Inte begriper jag vad som skall vara så speciellt med just dehär tuvorna? Tuva som tuva tycker jag, men matte tittar på mig just sådär överseende.
- Aida, det här är alldeles speciella tuvor, ser du, ler hon.
Jaha?
Men för mig får hon leta fram vilka underliga tuvor som helst, bara jag får hänga med!
Matte rufsar mig i pälsen och säger att jag snart får nya skogar att upptäcka, nya stränder att springa på, nya gator (vad är det???) att traska på.
Nåt är på gångs!
Jag känner det på mig!
voff säger jag
Aida
