SVART-VITT...

...bara att konstatera att beslut sällan är svart-vita. Skulle de vara det, så skulle det knappast vara något knepigt i att göra beslut. Jag skulle ju välja det vita - så klart! ;)

Men att såhär som nu sväva omkring i gråzonerna är lite mer utmanande så att säga.

Lillungen och jag var idag och titta på lägenheten som gett mig hjärtklappning.

Och den ger mig fortfarande hjärtklappning. Av olika orsaker. På olika nivåer, och i olika toner.

Åh, jag kunde för min inre syn se mig bo i lägenheten. Kunde se mina möbler hitta sin plats. Passa in. Lillungen lutade sig lojt bakåt på den frimärksstora balkongen och sade med en tolvårings övertygelse:

- Jap, den här köper vi!

Ja...ha...? Gör vi?

Jag är sådär fånig att jag måste få känna in mig. Få känna efter vad känns bra, vad inte.

Trapphuset kändes rymligt, vänligt, om än lite slitet.  Fast slitet på ett sätt som om ingen riktigt brydde sig.

Men det är kanske bara jag som alltid bott i egnahemshus som tänker på att gästvänligheten börjar vid ytterdörren. Helst redan på gatan.

Skall jag någonsin lära mig att mitt "revir" börjar först vid min egen lägenhetsdörr?

Kan jag strunta i att det rycker i mig att skura fönstren på vädringsbalkongen mellan våningarna, att ta till målarpenseln och fixa lite smått här och där på vägen TILL mitt hem?

Det är visst inte så man tänker om man bor i lägenhet?

Eller?

Räcker det att det mesta INNANFÖR lägenhetsdörren stämmer?

Helt lagom för mig och lillungen. Är vi bortskämda som tycker det är lagom åt oss?

En ypperlig liten (?) mamma-son-lägenhet.

Förmedlaren berättade att det var den näststörsta lägenhet han haft till salu i den staden...

På allvar? Tydligen dräller det inte av lägenheter i den storleken då...?

Jag menar den är ju inte enorm - den är bara lämplig, passlig, lagom - för att vara en lägenhet.

Och så är den vacker, på det där slitna sättet som tilltalar mig. Ljusinsläppet just som jag tänkt mig. En del av rummen har tom handgjorda fönsterglas som gör att man blir lite yr när man tittar ut genom dem.

Rummen höga, köket stort.

Plus, plus, plus.

På minussidan då?

Enligt lillungen är det ett minus att man inte kan ha sin gigantiska studsmatta där...

Näääee...jag trooor inte att det är riktigt möjligt...?

Shit vad svårt!

Och EGENTLIGEN borde jag sitta och studera, men tankarna fladdrar iväg som små yrvakna vårfjärilar, och jag har noll koncentration på det jag borde ha just nu...sitter här och bloggar istället...hehe!

Tankarna snurrar, uppväger, väljer, smakar, doftar, känner.

Tankar....och vem fan skall tömma min källare på allt skrot jag har där? Fast...å andra sidan:

Jag kommer inte att fälla en endaste tår över gräsklipparen som aldrig riktigt vill starta när gräs-situationen är som mest kritisk. Och jag kommer inte att sakna alla snöröjningsverktyg heller precis!

Och olivträdet ryms på balkongen - kanske?

Jonej, jonej...som man säger i västnyland.

Så nu vet ni det;)

puss och kram

M

P.s Klamrar mig lite fast i detdär att man aldrig ångrar beslut man gjort, oftare ångrar man beslut man inte gjorde. Är det så? Beslut att inte, är ju också ett beslut, inte sant?

I VÅGSKÅLEN...

...trängs nu för-och nackdelar. Plus och minus. Bra och dåligt.

Svårt!

Det här hade jag inte riktigt räknat med. Att bli förälskad i en lägenhet!

Alltså ni vet, jag, som alltid bott i hus med stor trädgård, som ständigt gått med mull under naglarna stora delar av sommarhalvåret. Har jag fått fnatt?

Ena stunden känner jag lättnad över att slippa allt det tråkiga jobbet med trädgård. Att ha tid med andra hobbyn på ett helt annat sätt. För att följande sekund känna ångest över att inte bara kunna tassa ut i trädgården och andas in doften av jord. Och sedan igen, jag har inte samma längtan efter att påta och hålla på som tidigare. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men det har ändrat.

Men kan jag andas i en lägenhet? Räcker den pyttelilla balkongen i funkisstil till? Överväger de vackra rummen med högt i tak, trägolven, och de vackra dubbeldörrarna av glas det jag nu har?

Läget då?

Jag har alltid gillat staden som lägenheten befinner sig i. På andra sidan gatan finns en fin park, havet ligger runt hörnet. Staden är full av underbara ställen att promenera på. Man kan cykla till stranden. Gå till torget.

Allt nära.

Utanför balkongen växer en vacker lönn. Ett av träden i en allé.

Balkongen ligger mot väst.

En gammal lägenhet med charm. En hörnlägehet med fönster åt tre håll - med massor av ljusinsläpp.

Allt i ett plan. Tillräckligt många kvadrater fördelat på ganska stora rum av vilka tre rum i fil som skapar det där vackra då man ser från rum till rum som jag så gillar.

Inte lätt alls! Det ligger ganska jämnt i mina vågskålar nu. Hus och lägenhet. Lantortskommun mot småstad. Månatligt vederlag mot osäkerheten att vad som helst kan hända med ett hus.

Ah, DÄR smällde lägenhetsskålen nästan i botten!

Att leva i ett gammalt hus, med stor trädgård har sina underbara sidor. Och sedan dendär biten då det hela tiden finns mindre och större penninghål som slukar allt i penningväg man bara orkar skyffla in där. Jag hinner inte skyffla så mycket som huset skulle svälja för att ha det som jag vill.

Och ja, konstigt nog, så vill jag gärna skyffla en del av de surt förvärvade pengarna på annat också.

 :)

Beslutet måste nog göras ganska snart...Sådana lägeheter som gör mig knäsvag, till ett för mig passligt pris, med ett läge som tilltalar, dräller det inte av.

Och beslutet måste göras också av den orsaken att, blir det detta hus också i fortsättning kommer renoveringsbehoven här emot inom något år. Tio års levande sätter sina spår av en barnfamilj.

Och ändå är vi inte längre en barnfamilj på samma sätt nu som då. Detta hus är ett hus för en familj känner jag. Är det dags att ge över detta rara hus till någon annan, låta nya fötter slita på tiljorna här?

Eller ge och ge...en liten slant vill jag ju ha för detta lilla bo....;)

Har jag slitit på sandvägarna och asfalten i denna kommun tillräkligt nu? 

Är det dags för mig att låta klackarna klappra över kullerstenar?

Kan man leva lantliv i stan?

Jo, i den staden kan man. Det känner jag på mig.

En del av mig är redo att ta emot något nytt. En stor del faktiskt.

Och ändå. Tveksam...

Och ändå så vet jag att jag inte behöver överge riktigt alla mina trädgårdsdrömmar!

Som småstadsbo skulle jag ha sommarparadiset på en halv timmes väg. Då kunde jag gräva ner mina krokusar där!

Och då jag är där skulle jag inte hela tiden behöva fundera på allt som borde göras hemma i trädgården...vilket jag nu kan känna.

Och ändå tvekar jag.

Kan man gå ut i morgonrocken, med sin kaffekopp och en sömnig hund i släptåg då man bor i lägenhet?

Nå näe...!

Eller kan man?

Kanske intedet,  men man kan GÅ på bio en kväll, äta gott med vänner på en solvarm terass och traska sakta hem genom parken, man kan gå till torget och välja sin julgran. Man kan gå ut och äta på kvarterskrogen en kväll då man inte orkar laga mat, man kan gå ner till havet en höstkväll och beundra stormen. 

Också lillungen tvekar. Vill och vill inte...ena stunden si andra så...

Fördelar och nackdelar.

Att avstå för att få nåt annat i stället.

Det är inte bara min vågskål som räknas.

Vi fortsätter väga - tills beslutet skall göras. Snart!

Valborgssillen hoppade jag över i år.

Jag petar i trädgården - och funderar!

kram

M.

OCH NU KOMMER HELGERNA PÅ EN OCH SAMMA GÅNG...

...knappt har man hunnit städa undan ägg och fjädrar innan det är dags för nästa vårhelg.

Valborg.

Första Maj.

Glada Wappen.

Har inga stora planer för helgen, skall bara njuta och ta det lugnt. Göra sådant som känns bra bara!

Umgås.

Efter Valborg skall jag plocka fram mitt studerar jag. Maj kommer att innehålla mycket sådant. Skall plugga in mig på nya områden. Skall bli riktigt skoj faktiskt. Det är en tid sedan jag fått breda ut mappar och övrigt material över hela köksbordet och sätta igång. 

Däremot har jag tidigare i vår satt mig in i olika studietekniker; snabbläsning och mindmaps.

Det har jag gjort för att lära det vidare till lillungen som verkar ha mycket hjälp av mindmaps - eller tankekartor - när han skall läsa till prov.

Nu skall jag testa tekniken på mig själv.

Har suttit och lekt med tankekartor gällande olika projekt som jag skall göra.

Intressant hur annorlunda, mer kreativt, jag tänker då jag skriver ner mina anteckningar i form av mindmaps än då jag på tradiotionellt vis gör listor.

Skall bli intressant att se om jag själv också har hjälp av den studietekniken då jag nu skall ta in ganska mycket för mig helt ny information på relativt kort tid.

Funkar det på riktigt (som planeringsverktyg funkar det iallafall enormt bra) också vid inlärning? Eller är jag så inrutad i mina gamla ingrodda rutiner att jag sitter och panikläser sista natten innan tenten...Hehehee..

Återstår att se!

Pauser är viktiga när man studerar!

Är vädret vackert och varmt vill det bara bli flere pauser än annars, då man bara måste få komma ut en sväng, ta sig en kopp kaffe med näsan mot solen.

För effektivitetens skull borde jag hoppas på lite mulet, småruggigt väder en tid framöver...

...men nej, så svältfödd på sol och värme som jag är så får solen gärna skina.

Man kan ju alltid ta nätterna till hjälp...Det har man gjort förr...

Även om det inte är den bästa av studietekniker...;)

Men nu:

Gladaste Valborg alla!

kram

M.

I VITSIPPANS TID...

...samma stigar, samma årstid, men olika följeslagare, kom jag på en kväll när jag äntligen kom iväg med valpen till den närliggande skogsväg, som legat i vila under snön de senaste...åtta månaderna...;)

Men nu, i vitsippans tid kom vi iväg.

Nu har marken torkat upp såpass att det går att ta sig fram.

För två år sedan gick jag samma stig, lite mer vår var det då...

om det kan du läsa HÄR.

Nu hade jag en ny följeslagare. Men det var ändå samma känsla. Lyckan över att igen ha en hund med samma lyhördhet, med samma samhörighet.

Det är glädje. Det är lycka.

När man märker att inkallningen funkar, att man lyckats bygga upp en kontakt som ja, bara känns så bra!

Då blir man fånigt glad!

När man, som jag, gärna släpar på kameran är det skönt med en hund som man kan ha lös och som stannar och väntar medan matte skall fota.

Jag har inga behov av en hund som sätter sig i exakt vinkel alla gånger,

men jag vill gärna ha en hund som jag vet är lyhörd.

Och så känns det nu :)

Det är alltid en liten test, dessa första gånger man släpper hunden fri och det finns störande moment,

det finns lockande dofter, det finns en frihet från koppel.

Och ändå är lyhördheten där.

Som hundägare ler man med hela kroppen.

Det är inte hundra, det är det aldrig med djur, men det finns där.  

Något som skapats med tid, tålamod och träning.

Hundägarens Tre T:n.

Så ett T till.

T som i TUVstarr.

Ännu sover tuvan sin djupaste sömn.

Till min sorg märker jag att det nu bara finns en endaste tuva kvar!

Vad har hänt, för två år sedan var det flere...?

Det är i de här vyerna jag tar mina kvällspromenader - nu när snön smält alltså. Under de långa månader av snö, var jag tvingad till tråkiga promenadvägar mellan snötäckta hus och trädgårdar.

Men nu är det annat :) !

Låt vara att en valp som inte upplevt så mycket annat än snö mer än gärna kastar sig i de fjuttiga små snöhögar som finns här och där...trots att temperaturen här nu varit runt + 20 i flere dar...

På de flesta ställen har snön förvandlats till pölar, härliga, leriga pölar...I brist på snö passar de också bra en våryr valp! Om det sedan passar matte är en annan historia....

Eller matte nog, men kanske inte den vita inredning hon envisas med att ha.

Kombinationen mellan levnadsglad valp och vita soffor...

tja, vad gör man när båda är det man uppskattar och vill ha i sitt liv...

Nu väntar en vecka med däckbyte på bil, saker skall lämnas in på loppis (städat i källaren :))

Vintermattorna skall bytas ut, utemöblerna plockas fram, grillen naturligtvis. Krukorna tvättas.

Och så skall det bli långa och sköna skogspromenader i vårkvällen.

I vitsippans tid.

det skall M och hennes fåniga valp.

kram

I GODA HÄNDER...

...vill jag tro att min trädgård är, och har varit.

När snön smälter undan går jag kärleksfullt mellan mina rabatter och hälsar på alla små skott mellan torkade eklöv. Alla små knoppar på buskarna.

Jag sörjer rosen som inte klarade vintern, känner tacksamhet för trotjänaren clematisen vid husknuten då jag ser de ludna små trollen som var fjolårets fröställningar, och så ser jag dem - de små lurviga trollöron som sticker fram i förgreningen - nya löv på kommande!

Under mina tio, elva, år med just den här trädgården har mycket hunnit hända. Min smak har ändrat sedan jag i tiderna anlade den på en platt pannkaka till gräsmatta.

Den är inget underverk till trädgård, men den har förändrats.

Så har också jag.

Och fast jag njuter av att få välkomna min trädgård efter en lång vinter, fast mina händer längtar efter att få smeka lena blad, min fantasi och kreativitet efter att få utlopp, min näsa saknar så doften av pioner och nattviol.

Ändå tvekar jag.

Är detta vad jag vill? Innerst inne?

Eller är det dags att pröva på något annat?

Ett enklare sätt?

I vintras skulle jag inte tvekat.

Då snön gjorde en själv-mammas liv besvärligt, då isande kalla dagar gjorde en själv-mammas oljeräkning astronomisk. Då tvekade jag inte.

Nu gör jag det, när tulpanerna skjuter knoppar, när solen smeker, när det är obeskrivligt skönt att sätta sig på trappan i morgonsolen med kaffekoppen och lyssna på fåglarna.

Nu tvekar jag - igen...

Den som det visste! Samtidigt är jag en annan nu, livsituationen en annan, familjen är en annan än då jag landade här.

Ger trädgården mer än den tar?

Är jag redo att sätta flere timmar varje vecka bara på att klippa gräset? Är jag redo på att rensa meter efter meter av rabatter, är jag redo att stå med sekatören i högsta grepp och krattan och spaden och rensjärnet i högsta beredskap?

Är jag?

Eller är det dags för mig att låta någon annan ta hand om trädgården, och se mig efter något som inte kräver mer än det ger.

En smällkall vinterdag hade jag inga som helst problem med att föreställa mig i en vacker lägenhet.

Men nu?

När gräset doftar, när jag sitter här på verandan med ytterdörren på vidgavel, när vinden smeker spetsgardinerna, när hunden ligger och dåsar i solen och fjärilarna vimsar kring mina narsisser?

När lillungen fräser in på gården med cykeln, när fotbollen plockas fram och rullar iväg över gräsmattan med bleka barnsben i årets första shortsdag efter sig?

Tja...det blir nog trädgård en tid till. Åtminstone tills denna underbara handscrub är slut.

Sen kan jag tänka om.

Kanske...

Eller så inte...

Man kan knappast ringla slant om så stora beslut? Nähe, gissade det...

Det är nog bara att fundera vidare.

Och väga för och emot.

Emot och för.

Nja, nu har jag egentligen inte tid att sitta här och filosofera.

Jag har en trädgård som väntar...

PoK

M.