....det är någon speciellt med den sista kvällen på stugan, semestern är obarmhärtigt på väg mot sitt slut och även om vi vet att vi återkommer lediga weekendar, så är det inte riktigt samma sak som dessa dåsiga, slöa, stressfria dagar som bara läggs till varandra till ett pärlband av sommar.
Det här är min plats på jorden där det verkligen inte finns några måsten över huvudtaget. Även min lillunge, som ibland kan vara lite rastlös, finner en ro här som vi inte finner någon annanstans. Jo, visst finns det måsten...tuppen skall tömmas, ingen toppengöra precis, men det hör till. Veden skall antingen klyvas eller radas. Stigen till toan skall krattas, berget sopas så det inte är så halt...Men det är inget direkt betungande.....hehehe...
Det har funnits år då jag verkligen behövt denna tystnad, denna stillhet, denna tillvaro av nonstimuli. I år var det ett sådant år...Detta hav, dessa klippor, dessa solnedgångar ger mig styrkan tillbaka. Efter en verkligt stressig tid på jobbet känns detta som ren bomull för själen... Det har mest varit bara jag och lillungen här i år. Min ex. har varit här tillsammans med oss några dagar och det har också varit fint, att märka att vi fortfarande är lika goda vänner som tidigare, men numera... just det bara vänner, men goda vänner!
Jag har haft väninnor på besök. Kommer att minnas med stor värme i hjärtat alla dessa underbara, förtroliga samtal i sommarnatten men dessa härliga kvinnor. Kvinnor som jag känt sedan jag var sju år gammal, och kvinnor som kommit in i mitt liv i ett senare skede, men som alla blivit så viktiga för mig.
Jag kommer också att minnas denna sommar som sommaren då min äldre son och jag hade vårt första riktigt rejäla gräl, men ett gräl som också fick oss att riktigt "tala" med varann på länge, länge. På ett vuxet plan. Det har varit riktigt skönt att möta honom där...
Det gör ont när knoppar brister, och det är inte alldeles lätt med en självständighetslösgörningsprocess (oj vilket ord) för vare sig mor eller son...kanske? Inte riktigt i alla lägen i alla fall :)
Så efter att vi, ovanligt länge för att vara just vi, inte talat med varann, började det kännas lite obekvämt i mitt modersbröst...då läste jag detta på facebook, min älskade, älskade sons uppdatering:
"Just wanna thank you for beeing around, patiently waiting and holding me down. It´s no easy to see, from D to the B, that without no you, there would be no me. So here is my thank you for beeing my Mom, watching me grow from a boy to a man. You are my home, my cornerstone, and you is something I should sit and focus on. - Älskar nog dig, mamma :)"
Och det slog mig att det är just det jag helst av allt vill vara - en grundsten för mina barn - vilka stigar än livet väljer att kasta in oss på...
Nu blev det lite mer känslosamt än jag tänkt mig i sommarkvällens skymning....:) eller kanske just därför, att dessa varma sommarkväller bjuder på tillfällen till förtroligt prat?
Så njut av alla sköna samtal som sommaren bjuder på...njut av varandra, vem ni än samtalar med...tids nog sitter vi inne i våra kojor och undrar!
P&K
M
