...och blandade intryck, idag.
Känner ni ibland att hela hjärtat fylls av lycka för något som ni inte är alldeles säkra på att någon annan förstår? Den där underbara känsla som fyller en och som man inte ens nödvändigtvis behöver dela med någon, den är så privat?
Just den känslan kan överväldiga mig emellanåt. Det behöver inte vara så konstiga upplevelser. De senaste dagarna har jag känt den känslan flere gånger. En lycka över skönheten i naturen, över enkla ting, och framför allt TID att hinna njuta fullt ut av dessa små stunder.
En enkel middag nere vid stranden. Hur ofta kommer det egentligen kvällar som denna? Då havet ligger tyst och stilla vid ens fötter och kvällssolen smeker en med öm hand?
Hur ofta ramlar man över en orkidé bland blåbärsriset under sin skogspromenad? Jo, jag vet orkidén är ingen sällsynthet, men ändå?
Hur ofta kan man bara njuta av att få se barnen må gott, leva lustfullt sommarliv? Så långt från läxor och prov och presteringar som man kan komma?
Att se sina djur bara njuta och ta dagen som det kommer? Borde inte vi mäniskor också lära oss att göra det lite oftare? Vi kanske skulle må bra av det?
Min kvällspromenad blev visserligen intetgjord av en plötslig regnskur, men istället kunde jag sitta på terassen och se en liten skäggdoppingfamilj besöka vår strand.
Och så dessa solnedgångar över havet! Det finns absolut inget i mitt liv som jag upplever som mera rogivande! Att bara få sitta och glo på detta och låta tankarna vandra iväg sina egna vägar. Det är lycka för mig.
I natt vaknade jag av att en sval, nästan kall, vind svepte in genom fönstret. Tacksamt tog jag emot den. Även om mitt sommarsovrum ligger bara några tiotals meter från det öppna havet, så känns en sval nattvind underbar när den söker sig in till sommarvarma kroppar. Klocka var halv tre. Jag satte mig upp för att ta emot den följande svala vinden. Då blixtrade det till så jag blev förbländad för en stund, och åsksmällen som följde gjorde mig nästan döv. Detta spektakulära naturfenomen som åskan ändå är! Egentligen. Ensam i natten på en terass några meter från havet satt jag och beundrade detta otroliga. Detta vackra, och högaktningsfulla.
Nej, jag är inte rädd för åskan. Trots att jag sett blixten klyva vår gårdsbjörk, trots att jag kastats ner på knä då åskan slog ner någon meter från huset när jag var liten, trots att jag sett en kulblixt komma emot mig. Eller kanske just därför? Jag har samma respekt för åskan som jag har för havet. Det är så vackert - och ändå hänsynslöst, kraftigt, otämjt.
Men just i såna ögonblick när jag känner mig så liten inför naturens skådespel kan jag samtidigt känna sån lycka - över att få uppleva detta stora i det lilla.
Något litet stort i det lilla kände jag också då Centsu tog sin första rejäla flygtur över vassen och elegant svängde in mot land istället för att landa med ett plask havet. Lite sådär "mamma-stolt". Ni vet?
Och lycklig är jag också nu, då jag hoppas jag kunde delge ens en liten, liten smula av den lycka jag känner för allt det enkla och vackra som finns omkring oss, men som vi kanske inte alltid hinner se och märka?
Alltid är det inte lönt att bara sträva framåt mot det "perfekta" utan ge sig tid att bara njuta av det som är. Just nu.
Gå ut, dofta på sommaren - oberoende av om det är gassande sol eller regn. Just idag doftar livet så här...så gott!
Kram M.
