KVINNLIG LOGIK...

Under årens lopp har man ju lärt sig, blivit tvungen att lära sig en hel del praktiska saker.

När jag flyttade hemifrån för si sådär tusen år sedan var jag inte kanske nåt man kunde kalla en virtuos i köket. Jag har det tvivelaktiga rekordet i att vara den enda i bekantskapskretsen som lyckets koka ägg i botten...Efter sisådär en par timmar var äggen mer än välkokta, kastrullen mer än förstörd - men äggen..de lät som om de haft hur roligt som helst där det plopp-ploppade runt i den torra kastrullen...

Nå, med åren så har det ju blivit lite mer koll på den delen av min tillvaro. Numera kan jag också lägga golv, måla det mesta och anlägga trädgård. Fast inte på samma dag...;)

Men vad jag INTE är speciellt välbevandrad i är dethär med motorolja - eller motoroljor. Och nu säger jag - oljor för ännu för någon dag sedan var jag i den naiva tron att motorolja är motorolja, punkt!

Så, när min bil hojtar till om ett litet önskemål att få påfyllning av motorolja, svänger jag snyggt och elegant in på en bensinstation för att köpa en....burk? flaska? lösvikt? motorolja.

Käckt trippande tar jag mig fram mot hyllan som jag tror kunde inhysa denna smörja. Och det gjorde den ju - 32 olika alternativ. Minst!

Jaha, ja...enligt vilken logik köper man lite motorolja då? Eller, måste man köpa mycket? Med värsta förståsigpåmin började jag studera dessa burk/flaskor. Jaha, Syntetisk? Universell? Helsyntetisk? Semisyntetisk?

Min hjärna arbetade för högtryck...logik, logik, hjälp till lite här nu!

Semisyntetisk - det låter lite som olja-wannabe, så den skippade jag på direkten.

Efter tre svettiga minutrar kunde jag konstatera att hjälp behövs. Snälla, lilla tösen i kassan, kan du hjälpa mig? Vilken olja skall jag välja till min bil?

- Njaaa? Int´veeet jag, vi har inga män här nu....

- Nehe...jag vet inte om jag skulle bli irriterad eller tröstad över att hon visste precis lika mycket om motoroljor som jag.

Efter en god stunds vändande och vridande på dessa exotiska burkar kom en vänlig (manlig) kund fram och frågade om jag behöver hjälp och på en nanosekund klämde han en SEMISYNTETISK oljeflaska i näven på mig och sade:

- Den är bäst!

SEMIoljan som låter sådär SEMIbra?

Men...vem är jag att argumentera? Oljor...Jag kan ha en PIKIliten åsikt gällande funktionsdugligheten på min logik, men den valde jag att inte bry mig så mycket om...

Här är då nåt annat PIKIlitet, och PIKIsvart. Min svägerskas får fick inget mindre än 32 lamm (senast hon räknade häromdagen) i år. Och här är PIKIlilla Piki som fick flytta in för att få lite extra omsorg...Han deltog glatt i påskmiddagen som min söta svärmor bjöd på, lyckligt ovetande om sitt öde inför framtida påskar. Men skall man äta lamm till påsk, då väljer jag gärna att äta ett lamm som fått leva ett gott liv innan. Där litar jag på min logik till hundra!

I övrigt gick påsken i ett huj. Leta-påsk-ägg-som-mamma-(påskharen)gömt-på-de-mest-underliga-ställen skedde under märkligt tama förhållanden, då lillungen inte behövde SLÅSS med sin annars någotsådärmogna storebror, men som när det gäller att hitta påskägg, lätt förvandlas till nåt som påminner om hans forna treårsintelligensnivå...

I och för sig, är det ganska lamt att se en så odramatisk påskäggsjakt som iår...heheh...

Nu är alla ägg uppätna och längtan efter våren har satt igång på allvar...enligt min utmärkta, och fungerande, logik borde det börja hända saker och ting i jorden så småningom...

Leve den kvinnliga logiken, trots allt förlitar jag mig på den! (Har jag nåt val??? hehehe)

Kram alla fina, logiska!!!! Det BLIR en vår!!!

M.

FLYGER UR BOET...

Ni vet, man lägger ett ägg - som kläcks - och så pysslar man, sköter om, och matar och håller på i tjugo år sådär, och sen plötsligt en dag breder de kanske inte ut sina vingar direkt, utan meddelar sådär i förbifarten att;

Mamma, förresten, jag fick ett jobb - i Norge.

Jaha!?? Nämen, vad skoj! Grattis! säger man - medan ens hjärta skriker:

No shit! När hände det EGENTLIGEN att min unge blev en vuxen man? Som nu flyttar till Norge? Vänta nu lite!!!

En liten mamma skall också hinna med, liksom!

Men när jag sedan riktigtriktigt känner efter så känner jag lite samma som då jag var gravid faktiskt. Ni vet man går omkring med sin mage och är bara- gravid. I åtta och en halv månad gick jag omkring och njöt, jag tyckte det var underbart att vara gravid. Men så en dag vaknar man och är bara så urtrött på magen som är i vägen vad man än skall göra.
Och man börjar tycka att en förlossning kunde vara en bra idé.

Och efter 20 år sådär börjar man sakta putta sin unge lite närmare bokanten...

Ja, så nu har jag puttat ut min förstfödda dununge från boet. Efter lite yrt flaxande är jag nog ganska övertygad om att han faktiskt kan flyga;)

Naturen har nog skött det så....:)

På tal om naturen ja.

Döm om min förvåning när jag stötte på dessa små häromdagen när jag gick ut en sväng i trädgården utan desto större förhoppningar om andra vårtecken än smältande snömassor.


Så numera ser jag knappt all osmält snö, utan har bara ögon för dessa små fina. Och öron för porlandet från den översvämmande bäcken och fågelkvittret därute...

Nu har det dessutom slutat regna, så jag skall nog gå på en promenad innan jag tar itu med påskmiddagen.

Må gott bland alla chokladägg!
kram
M.

EARTH HOUR...

...idag 20.30 tassade jag och lillungen runt och släckte alla lampor, Tv, dator, tvättmaskinen, radion och tände lite fler ljus än annars...

Vad tyst det blev, och vilket skönt sken av dessa några ljus!

Det blev Memoryspel på vardagsrumsgolvet. Han brädade mig 100-0, men oj, vad mysigt vi hade! Tänk om man skulle ha Earth Hour lite oftare?

Det skulle inte bara jorden må bra av...

Hoppas ni alla deltar/deltog...man åstadkommer knappast underverk genom att stänga av alla elgrunkor för en timme, men ändå...

Skönt att se hur stuga efter stuga häromkring slocknade vid halvnio-snåret. Endast ett hus hade full belysning på. I de flestas fönster syntes bara ett fladdrande sken som skvallrade om att man tänt ett ljus - för jordens skull!

Må gott!

M.

BORTTAPPADE...

...var bilderna i mitt förra inlägg, men här kommer de i en härlig äggröra;)

(hoppas jag i allafall)

Idag har det varit första dagen då jag nästan varit övertygad om att det blir en vår därute också, och inte bara i mitt sinne.

Vinden var ljum och även om plusgraderna inte var så många till antalet, så gjorde det att nederbörden som kom ner inte var i snöform i allafall.

Det regnade, och det LÄT SÅ VACKERT! Det smattrade och stänkte och kluckade och pripplade.

När jag kom hem från jobbet och fixat middag till x antal barn och ungdomar som bestämt sig för att tillbringa nån slags kolhostillvaro här detta veckoslut, satte jag mig med min kaffekopp ute under pergolans skyddande tak, blundade och bara lyssnade på regnet.

Hur lugnt och skönt och rogivande var inte detta plipp-ploppande! Älskar alla dessa soliga vår(vinter)dagar, men årets första vårregn är nog inte så tokigt det heller!

Jag skulle kunna lyssna på det länge, länge...


Visst kan man emellanåt bli nervös när inte våren riktigt vill ta fart, men samtidigt kan jag tycka att det är skönt att det finns något som vi verkligen inte kan skynda på på något sätt! Det finns alldeles tillräckligt med hets och stress i tillvaron ändå.

Man kunde nästan svänga på det: Istället för att bli irriterad över att det går så långsamt, så kan man uppskatta att något går sin egen, stilla takt!



Långsamt kommer också fram!

Långsamt har blivit ett inte alldeles uppskattat ord i dagens värld. Och ändå finns det så mycket i oss människor som man inte kan skynda på! Har i min omgivning personer som blivit utmattade, slutkörda av alla krav, flere har mött en stor sorg. Hur sorgligt är det inte egentligen när omgivningen inte förstår hur lång tid det tar att ta sig egenom dessa processer? Att man förväntas vara tillbaka med full styrka efter någon vecka bara?
Vad är ett par, tre veckor i en människas liv? Ingenting!



Så, om våren är lite sen? Vad gör de egentligen? Den kommer iallafall. Bergis!!!



Nu blir det lite fredagsmys i denhär lilla kojan!



Puss!

M.

IDENTITET

Egentligen är det ganska roligt att följa med hur många ser sitt hem, och hemmets inredning som en förlängning på sin identitet. Jag gör det säkert också. Jag har en prylidentitet som gör att jag snabbt (oftast...) känner vad jag gillar och vad jag inte varmnar för alls.

På kafferasten häromdagen satt vi ett arbetskompisgäng och slötittade i några kataloger (ni vet de där som kommer till "alla", hihi).

- Åååååh, vad fiiina!!! kunde någon utropa medan jag lite förstrött tänkte om samma saker att aldrig i världen att jag skulle släppa detdär innanför min dörr!!!

- Herregud, VEM köper en krona i metall? En ROSTIG krona i metall, nej herregud, vad i allsindar skall man med den till? (Ni vet en såndär som man kan ha ljus eller blomma i?)

Med ett litet leende som började rycka i min mungipa kikade jag över kaffekoppskanten: Jodå, JAG skulle kunna tänka mig, att ha en till, alltså...men jag hann aldrig säga nåt.

- Jamen, härdå??? VEM skulle köpa en kristallkrona, jag menar VEM bor nu så att en kristallkrona skulle passa in??? utropar en annan.

- Precis! Man skall väl minst ha en liten herrgård, eller en jättevåning för att det skall passa! inflikar en annan.

Nu, känner jag hur det börjar rycka ännu mer i min mungipa (hihii...och jag som har en "kristall"krona till och med på toa...och mitt lilla hus är lååååångt ifrån herrgård!)

Så här fortsatte diskussionen en god stund och jag följde roat med bakom min kopp.

Vi, kvinnorna, där runt kaffebordet som på nåt sätt delar vår arbetsidentitet, som har mycket gemensamt i arbetssammanhang hade totalt olika hemmainredningsidentiteter.

Det är ju ganska självklart förstås, men det fick mig att fundera vidare på de byggklossar som gör att just vi är vi.

Själv har jag ju lite förändringar pågång i mitt liv, och det har varit intressant att märka att när en bit av ens identitet inte längre finns, eller förändras, så kommer det krypande någonstans ifrån nånting som man kan börja bygga upp, inte hela sin identitet med, men den bit som saknas eller försändrats.

För mig har det varit förvånande att när jag numera är (nästan) frånskild så "ploppar" det upp nånting av mitt riktigt gamla jag, som jag inte ens förstått att sakna, eller som jag inte ens tänkt på att jag tappat bort. Kanske har det hela tiden varit en del av mig, men nu får det igen mera utrymme. Sånt som varit mig nära hjärtat tidigare i livet, pockar på uppmärksamhet igen.

Och så är det detta med inredningsidentiteten...Jag har varit verkligt dålig på att vare sig pynta eller pyssla eller fixa eller dona eller bara annars byta om, sådär som jag brukar senaste tiden. Jag är ganska nöjd med som det är just nu, och för att vara ärlig så har jag inte ens några idéer... Men jag har tänkt som så, att om det annars finns mycket förädringar i ens liv, som möblerar om i ens identitet, så är det kanske bara bra att inte röra om så mycket i den intimaste av omgivningar - det egna hemmet.

Men lite påskägg har ändå smugit sig fram, "ploppat" fram, lite här och där!


Och till påsken skall jag se till att jag får ALLA mina kristallkronor putsade...och jag tror jag skall göra det med en rostig prydnadskrona på skallen - hihiii!

Kram på er!

M.

Lite senare: Tack SOF för din kommentar (kan bara hålla med, som vanligt:)!)

MEN är det så att nån annan inte heller ser bilderna i inlägget, så säg till...har liiiite små, små problem med att få bilderna överförda till Blogger.